I söndags blev Ingrid fem år. Jag kan inte riktigt förstå det. Å ena sidan har vi ju haft henne en evighet, ett liv utan Inks går inte att tänka sig. Å andra sidan har tiden gått snabbt och den går bara snabbare.

Hon är en rolig människa, vår älskade dotter. Dagligen får vi bita oss i tungor och kinder för att inte skratta när hon lägger ut texten med dramatisk stämma, yviga gester och uttryck som är mera än lillgamla. Hon är en känslig själ, vår älskade dotter. Känsligheten ledde till att hon var knappt närvarande på söndagens kalas. Hon hade ont i magen. En blandning av för mycket sötsaker och spänning med övervikt på det senare. Om jag förstår henne? Oh, ja. Så väl, så väl. Det finns nog rätt mycket av mig i henne. På gott och ont. Aldrig tråkigt men aldrig lugnt när själen ständigt känner och känner och känner.

Finaste Meja tog några bilder på kalaset. Bland annat den här på mig, kalasbarnets bror och en av hans gudmödrar.