Jag kom plötsligt att tänka på dig som just nu håller en bebis i din famn och bara ångrar att du alls valde att öppna dörren för barn i ditt liv. Jag kom att tänka på dig som går sönder av att läsa texter som den nedan om Arvid åtta månader för att du inte känner igen någonting alls i den. Som med ljus och lykta letar i ditt mörker efter någon annan nybliven mamma som också har rätt mycket svart omkring sig just nu. Jag kom att tänka på dig som bara känner främlingskap och utanförskap inför min och många andra bloggares skildring av en rosenskimrande bebistillvaro.
Och jag kom att tänka på mig själv för snart fem år sedan.
Jag älskade min dotter från första stund så känslan av att inte kunna ta till sig det barn som är ens eget vet jag ingenting om. Men jag älskade inte att vara mamma. Och den känslan vet jag rätt mycket om.
Aldrig hade jag kunnat förbereda mig på hur omstörtande och skrämmande och jobbigt och irriterande det var att plötsligt vara så behövd av en annan människa. Att ständigt vara tvungen att sätta en annans behov framom mina egna. Att inte längre kunna göra allt det jag ville utan ständigt anpassa mig efter vad som var möjligt i den nya situationen. Att åka hem tidigt trots att samtalen just blev innerliga. Att inte få tala ostört. Att inte få äta varm mat eftersom någon annan också var hungrig när maten var klar och denna någon annan alltid kom i första hand. Att inte kunna duscha precis exakt när jag själv ville utan få vänta tills det på något sätt gick att ordna.
För vissa, kanske många eller rentav de flesta är allt det där ingenting. För mig var det mycket. Massor. Jag kände inte igen mig själv. Jag var rädd att tappa bort vem jag var mellan alla dessa blöjor, d-droppar, såriga bröstvårtor och smakportioner. Allt det där som hör bebistiden till.
Och sedan kom allt det där som inte alltid hör till men som hörde till under min första gång som bebismamma och som säkert gjorde det svåra ännu svårare. Den skrikande, missnöjda bebisen. Den oerhörda sömnbristen. Den trasiga huden. Den blodiga, såriga huden. Huden som så uppenbart led men av så betydligt mindre uppenbara orsaker. Den där medicineringen. Den där oron. Den där sorgen och smärtan när man träffade en ny människa och människan så snabbt frågade varför bebisen ser ut som hon gör. Den där bebisen som ju trots allt blod och alla sår var den finaste av alla. Såg de nya människorna inte det? Den smärtan.
Den smärtan får mig faktiskt att gråta nu när jag skriver det här trots att det är länge sedan. Aldrig glömmer jag den. Någonsin.
Och mitt i allt det där; kärleken. Den omedelbara som aldrig sviktade. Som fanns där bergfast från dag ett trots att det var så svårt att anpassa sig till allt det där andra som kom på köpet. Varför kunde det inte bara vara lite enklare?
Dagligen tänkte jag; Om jag hade vetat att det är så här att ha barn så skulle jag aldrig.
Och alltid tänkte jag så med tillägget; Jag ångrar ju inte henne för henne älskar jag. Men jag sörjer att jag inte visste hur det är att ha barn medan barn ännu bara var en idé, innan jag hade hunnit börja älska.
Så tänkte jag dagligen i nästan två år. Jag var osäker på om barn faktiskt var värt det. Efter nästan två år försvann osäkerheten och jag var helt säker på att barn faktiskt är värt det. Att också barn som idé är fantastiska och att de barn som är faktiska och älskade är ännu mera fantastiska än så.
Men det tog två år för mig att veta. Det tog två år före jag kunde älska inte bara det barn som var mitt utan också att vara mamma. Två tunga år, antagligen de tyngsta i mitt liv. Det är väldigt tungt att ständigt ifrågasätta det kanske enda helt oåterkalleliga.
Jag kom plötsligt att tänka på dig som kanske just nu känner igen det jag skrev idag mycket mera än det jag skrivit om bebistid under det senaste halvåret. Och jag tänkte att jag ska skriva såhär idag för det är precis lika sant som det jag skrev för några dagar sedan om en bebis som nästan alltid är glad och som är mera än föräldrarna hade kunnat hoppas på. Kanske du behövde läsa. Höra.
Dagligen tänker jag nämligen nu: Om jag hade vetat då att allt blir mycket, mycket bättre snart skulle det mörka ha varit mindre skrämmande. Jag skulle ha krävt mera hjälp. Jag skulle ha talat mera om det svåra eftersom de bördor vi delar faktiskt är delade. Jag skulle ha varit mera nådefull mot mina egna känslor, skuldbelagt mig själv mindre. Jag skulle ha sett mera ljus. Känt mera glädje. Haft mera förtröstan. Tagit det lugnare. Trott, hoppats och litat mera.
Nästan för lycklig 
Vackert. Ärligt och smärtsamt. Ändå ljust och hoppfullt. Har läst det många gånger redan. Känner igen mig och minns. Frasen ”Det är väldigt tungt att ständigt ifrågasätta det kanske enda helt oåterkalleliga” säger så mycket.
Tack, Amanda! Precis sådär har jag känt och känner. Bland alla problem med kolik, problem med ätande, och besvikelser över att varken kunna föda eller amma och mjölkersättningar som bara inte passar, har det verkligen känts som om det inte är värt det och, oj, vad jag har ångrat. Tack och lov har det för mig ändå börjat lätta redan. Även om jag ännu inte riktigt kan säga att jag älskar att vara mamma så kan jag åtminstone säga att jag tycker om det och inte längre ångrar mig. Och redan har jag lärt mig och tänkt att om det blir en nästa gång ska jag absolut kräva mer hjälp, dela med mig av det tunga och inte skämmas för att jag inte gör som alla andra mammor verkan (kunna) göra. Tack, Amanda, för din härliga och uppmuntrande blogg!
Din blogg är nog en av mina absoluta favoriter! Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver, inte bara i detta inlägg. Härligt med ärliga människor! För mig har det verkligen inte varit lätt att hitta mammarollen. Jag tycks hela tiden hitta något att oroa mig för, vilket tar musten ur mig. Jag är glad över att jag vågade ta tag i saken och sökte hjälp, vet inte var jag annars skulle stå idag. Jag önskar er en trevlig sommar 🙂
För mig var det ljuvligt att bli mamma. Chocken kom då barnen blev 2 och jag inte räckte till mer på samma sätt. Nu med 3 är det bra igen, men det var en lång och svår väg. Och nog kan skulden ännu slå till över vad jag inte kunde ge min mellersta som baby, men inte heller min äldsta som 2-åring. För m6g stämmer det alla gånger att jag vuxit enormt som människa sedan jag blev mamma. Säkert skulle jag ha vuxit ändå, men kanske inte lika smärtsamt.
Så ärligt och gripande, Amanda. Tror att många behöver läsa den här texten. Att bli mamma är nog svårt för många idag, att vara oumbärlig och bunden rimmar illa med många livsideal.
För egen del kan jag snarare instämma med Anna La: jag har SÅ funnit mej i mammarollen sedan första sekund, däremot har det varit svårt att känna mej så otillräcklig när barnen blev två, och den nya babyn var så väldigt krävande. Det var tvunget att storebror blev försummad på många sätt, och det är en sak som smärtar.
Just det där att vara bunden, att komma i andra hand, är väldigt bra för mej. När jag får för mycket space skenar nojan och ångesten iväg. Så kan det också vara.
Så viktigt ämne och så bra uttryckt. Även jag känner igen så mycket. Jag älskade från första stund men oj så tung den första tiden var. För mig var det nog nästan en chock att nån plötsligt behövde mig mer eller mindre konstant. Att det skulle ätas med 1,5h mellanrum dygnet runt. Att det skreks hysteriskt flera timmar varje kväll, flera månader. Att dagarna ofta också var gnälliga. Många uppmanade mig att ta vara på tiden men jag ville bara att tiden skulle gå fortare, att det skulle bli lättare. S-market på andra sidan vägen var ofta en räddning. Jag gick mellan hyllorna så länge jag kunde och njöt av att bara få vara för mig själv en liten stund.
Men det vände och nu njuter jag varje dag över att få vara mamma till vår fantastiska dotter.
Du har en fantastisk blogg! Glad att jag råkade hitta den 🙂
DEN texten. Tack Amanda.
Fint skrivet!
Den här texten behövde jag få läsa idag! Känner igen mig i så mycket av det du skriver; om hur man älskar barnet somman har fått men kanske inte mammarollen. För mig har det tagit nästan 3 år att känna att nu, nu kan jag ärligt säga att jag känner mig hemma i mitt eget skinn igen efter att ha blivit förälder. Kärleken till min lilla skrutta är något jag aldrig har tvivlat på, men att bli mamma var nog en större chock än jag kunnat föreställa mig.
Tack för ett mitt-i-prick inlägg! 🙂
Kände igen mig så i dina ord. Jag mantrade ”det kommer bli bättre” under de mörkaste timmarna och så efter nästan två år kom ljuset. Lugnet! Men, oron, ångesten, sömnbristen, och alla sårade känslor har satt sina spår…
Tack för att du delar med dig. Den gravida naiva versionen av mig hade behövt läsa mer om bebistiden och jag hade också behövt någon att dela mitt mörker med…
Å vad jag känner igen mig! Jag älskade att vara gravid, men på något sätt hade jag inte tänkt så mycket på att graviditeten skulle resultera i ett barn med allt vad det innebär. För mig tog det kanske en månad förrän jag riktigt kunde ta min dotter till mig, men mammarollen, det var det verkligt jobbiga! Jag var inte heller beredd på den totala förändringen av livet, att vara tvungen att sätta mina egna behov åt sidan. Jag upplevde att jag som person försvann, att mitt enda värde låg i att jag var mamma åt en annan människa. Det värsta var ändå att jag kände mig så ensam med mina känslor. Jag upplevde att det var förbjudna känslor och därför vågade jag inte prata om dem. Det har tagit ca 2,5 år att ta mig genom det här. Idag har jag en 5 veckor gammal son också och jag känner en helt annan harmoni och närvaro i mig själv den här gången. Så otroligt tacksam för det! Tack för ditt inlägg. Känns bra att höra om andra som haft liknande erfarenheter.
Rebecka: jag känner så igen mej i din kommentar! Min graviditet resulterade i ett katastrofsnitt och efter mycket gråt och kämpande fick jag också konstatera att amningen inte fungerade alls…kändes som att det första alla frågade var ”nå har du mjölk så det räcker” och det var jättejobbigt. Efter att ha testat alla mjölkersättningar som finns har vi slutligen hittat en sort som vår dotter inte får en massa utslag och skrikattacker av. Glömde nämna att hon har reflux och spyr konstant… men visst är hon det underbaraste som hänt mej och jag älskar henne mer än ord kan beskriva, dock har det varit tusen gånger mera kämpigt än jag kunnat föreställa mej.
Tårarna rinner på mina kinder! Så fin och viktig text. Även om jag har turen att inte känna att det är så jobbigt att vara mamma. Men på vissa punkter känner jag nog igen mig ändå! För mig har det hjälpt oerhört att vänta sig det värsta, på alla punkter, när det inte går så (för allt kan ju inte gå tokigt) så känns allt så mycket lättare.
Såna här inlägg behövs. Tack för det!
Jag har vuxit mest i livet tack vare barnen. Men det har inte varit lätt. Jag levde i ett totalt chocktillstånd när jag fick mitt första barn. Det tog mig säkert 2-3 år att bli mamma. Att växa. Fast det andra barnet var en ny chock i sig, så var det ändå trots kolik nr 2 lite lättare. Jag hade hunnit växa till lite i mammarollen.
Rosenröda babytider har aldrig funnits för mig. Jag kommer aldrig att glömma hur det kändes i det där chocktillståndet. Tänker alltid att det är svårt att älska om man inte älskar sig själv. Så kändes det för mig, trots att jag verkligen älskade mina barn, älskade jag inte mig som mamma. Komplicerat.
Jag är ändå glad för dem som lever rosenrött. Och som njuter. Jag tänker ofta: Lyckans de barnen som har såna fina mammor. Mina barn fick det lite kämpigare med en så halvfärdig mamma.