Under min sportlovsvistelse i Sverige läste jag böcker som jag inte riktigt vågar läsa i Finland för att jag är rädd att någon som känner mig ska se mig mig läsa dem på bussen, på tåget, på annan offentlig plats där jag brukar ta vara på lediga minuter. Jag läste självbiografiska böcker om personer som jag inte riktigt står för att intresserar mig.

Det som egentligen intresserar mig är de här människornas syn på sig själva. I självbiografier presenteras en så väldigt medvetet utvald version av sanningen också om allt som finns i boken faktiskt är alldeles sant. Men mycket av det som lämnas utanför pärmarna är ju precis lika sant. Och det intresserar mig.

Och det får mig att tänka på bloggen. Min egen och alla andras. För vi är också medvetna när vi väljer den sanning vi visar av oss själva. Vissa av oss till och med väldigt medvetna. De lager av självanalys som omger våra själar styr oss när vi väljer vilka händelser vi beskriver, vilka bilder vi publicerar, vilka egenskaper hos oss själva vi ser som charmiga nog att skylta med.

Och också då när vi visar en mindre vacker verklighet är det en medvetet vald sämre verklighet. Våra läsare ser bara de misslyckanden och tillkortakommanden som vi vill visa. På tal om charmiga. För ingen vill ju se bara glansbilder. För att ge ett något sånär älskvärt intryck måste vi visa också bilder som inte glänser. Grejen är den att det här egentligen ger oss bara ännu mera glans. För att vi då ger ett älskvärt intryck. När vi visar upp ett stökigt vardagsrum. Eller en misslyckad pannkaka. Där ser ni, vi är inte perfekta. Vi vågar visa baksidor också.

Men de mörka baksidorna – som verkligen stör vår glansbild – de syns inte i bloggvärlden.

Det gör egentligen ingenting. Det är knappast ens ett problem. Men det intresserar mig.