Här kan någon slags förklaring säkert vara på sin plats. Vi gör film inför mediacitys julfest 2006. Den blev väldig bra. Tyckte vi och andra tyckte väl att den blev tillräckligt bra. Får räcka med det. Skönheten bredvid mig har gjort både mina och sina festlockar. Snacka om att ha en gåva. Bara ännu en påminnelse om att gåvorna inte fördelas lika.

Här är det lillajul och med andra ord den dag i året då jag får briljera i köket. Jag är nämligen förvånansvärt bra på just risgrynsgröt. Ljuvligt sällskap på Strandgatan i Vasa.

Här vet jag inte vad ni ser, jag ser en kvinna som är till ingen hjälp alls, snudd på värdelös faktiskt. Jag är nämligen snapsviseledare för första och med stor sannolikhet sista gången någonsin. Han kunde däremot sin sak och var fantastisk. Man kan utan ens den minsta överdrift säga att han räddade kvällen. (När jag gick med på att programleda på julfesten hade jag ingen aning om att jag också gick med på att leda snapsvisorna)

Här är det julmys med syster.

Här med mannen.

Här är jag tillbaka i ”verkligheten” efter ett skönt jullov. Jag poängterar ännu en gång: medieåret var en enda lång fest.

Här kommer en bild som nog hamnat i fel album. Det måste vara från sommaren 2005 men jag tycker om den. Talangfulla Linus har tagit bilden.

Här har jag fått en rosa mössa av en man jag knappt kände våren 2007 men som nu känns lite som en storebror. Jag vet att han skulle göra vad som helst för mig men till vardags retas han mest. Vackert så.

Här avslutar vi vårt tv-projekt och därmed också vårt intensiva studieår tillsammans. Tv-projektet resulterade i ett tv-program som kanske var lite före sin tid och som senare visades på FST5. Det lärt fortfarande gå att se bitar av det på youtube om man söker på orden the pensioneer boom.

Här gör jag och Fredrik en pp-presentation inför en föreläsning om kommunikation i parförhållanden. Det här var vår paradbild. Spännande val.

Här illustrerar jag på ett ganska övertygande sätt vikten av att lyssna på sin partner.

Här har vi en egen trädgård. Tänk att vi har haft en trädgård där man kunde grilla och äta. Och ha fula kläder. Minns ni min silipover? Den är inte alls mitt äldsta plagg. Den här köpte jag på båten vid millenieskiftet och den är still going så strong som någonsin.

Här hade jag och Kaj en fotosession i Jakobstad. Fina Kaj!

Här är jag på fantastiskt vackert bröllop sommaren 2007.

Här är min fantastiskt vackra dejt på samma bröllop.

Här är min fantastiskt vackra syster på samma bröllop.

Här är min fantastiskt vackra min på… ja, samma bröllop.

Och så kom den där dagen då vi var tvungna att prata om döden med Ingrid. Vi har faktiskt aldrig gjort det tidigare, det har känts svårt då döden för henne bara existerat i teorin. Nu gör den tyvärr inte det längre. Men hon tar det jättebra. Det blev trots allt så att första kontakten kom till under för oss ganska skonsamma omständigheter, den slog ju inte på något sätt ner i vårt eget vardagsrum. Men i ett annat. Och där har vi suttit en stund ikväll och försökt finnas till. Lyssna. Inge hopp.

Och tänkt att döden ändå känns mycket mindre skrämmande och mörk och slutgiltig med det hopp som är vårt.

Här är bröllopsbilden som utlovades igår. Det var ett ofrivilligt bröllop, det är därför jag ser ledsen ut. Inte för att jag är en (så) dålig skådespelare.

Här är jag på väg på ännu ett bröllop. Också den här sommaren (2006) var väldigt bröllopstät.

Här är Fredrik i den första slips som är köpt för att matcha en av mina klänningar. Nu finns det nog någon till. Vi håller inte räkningen.

Här åker vi båt.

Här är jag och systrar och en bloggkändis. Om du inte kan gissa vilken kan du klicka här och ta reda på. Du kan också gissa dig fram till varför hon är där med oss.

Här är ännu en älgbild. Ofrivillig den här gången. Enda gången ofrivillig faktiskt. Ännu en resa med de fina.

Här är vi.

Här är människorna som var min familj under ett oerhört givande och intressant och roligt studieår. Det dittills i särklass allra bästa studieåret på alla plan.

Här är jag med en av de familjemedlemmar som fortfarande finns kvar och känns nära och viktiga.

Här är det maskerad och inte en märklig identitetskris i höstmörkret. Älska Fredriks ogenerade huvudbonad som verkligen inte ber om ursäkt för sig.

Här är jag i en av Fredriks lite mera generade huvudbonader. På tåg på väg till Åbo. Vi har faktiskt inte varit där speciellt många gånger sedan vi flyttade därifrån, men åtminstone den här gången var vi där.

Här är jag på praktik på Jakobstads tidning. Bra tider!

Här är jag konstigt nog tillbaka i min dåvarande verklighet. Om möjligt ännu bättre tider.

Gårdagens smärtsamma påminnelse: det finns så mycket som är så fel och det drabbar så ojämnt.

Gårdagens betydligt mindre smärtsamma lärdom (men ändå): testa aldrig en ny sminkning en kvart före du ska åka iväg på julfest.

1. Vad är det här för blomma?
2. Är den problematisk ur allergiskt perspektiv?
3. Hur ska jag hålla den vid liv?

Den är ju så mysig.

Här inser jag att jag for fram med osanning igår. Det här är nämligen taget sista dagen i Åbo, gårdagens bild sista kvällen. Man kan ju fråga sig vad som egentligen är upp med mitt hår här. Och svaret är ju: ingenting. För allt är ju tvärtom väldigt ner med mitt hår här.

Här har jag, min man och min syster just misshandlat den sistnämndas tv-möbel. Varför minns jag inte, antagligen var den obrukbar och så passade vi på att ta ut lite aggressioner. Jag tycker mig minnas en lite skum tillfredsställelse i att få slå på en möbel.

Här är jag och en av mina bästisar. På hennes bröllop (ifall någon undrade). Där fick jag vara programvärd och där jag fick hålla ett tal som fick åtminstone mig själv att börja gråta. Att få gifta bort sin bästa vän till en man som man vet att förtjänar henne är förknippat med bara glädje.

Här har jag tydligen gjort något bra och fått något bra som tack. Kan inte för mitt liv minnas vad det handlar om och det kan jag inte förstå. En dag som den här borde ju ha gått till historien.

Här är jag och Fredriks (hittills) yngsta syskonbarn på bröllop. Inte för att det är på väg något syskonbarn till, men jag vill ändå signalera att jag varmt skulle välkomma ett. Fredriks syskonbarn är en fest.

Här är jag och Fredrik samma dag.

Här är jag i min festklänning. Tre bilder från samma kväll och jag kan berätta att det fanns drygt tio till. Jag måste ha tyckt att jag hade en bra dag eftersom jag tvingat Fredrik att fota mig så många gånger.

Här är två människor som jag älskar.

Här har jag födelsedag och suktar efter den tårta som en av mina systrar bakat åt mig.

Här är mitt officiella 23-årsporträtt.

Här har jag kalas. Jag hade länge ganska i folkmängd stora kalas på min födelsedag. Varje år med glassbuffét. Varje år på rätt dag. Också om rätt dag var en teaterföreställningsdag och jag som kalasbarn kom hem först halv tio och det var onsdag nästa dag. Inte varje år med krona och trollspö.

Här är jag och mina två äldsta yngre systrar. Ord jag får ur mig så här på ett par sekunder efter intensivt julstädande och -pyntande  räcker inte riktigt till så jag säger ingenting alls.

Här är jag tillsammans med min största teaterkärlek. När han var Pelle Svanslös var jag Maja Gräddnos. När han var Tom Sawyer var jag Beccy Thatcher (om det inte ringer klockor – läs dina klassiker!). Just den här sommaren gifte vi oss för första och enda gången. Det kommer bilder från vår bröllopsfest i nästa album. Han är en bra man.

Här hoppar jag på studsmattan på svägerskans fantastiska bakgård. Och fotografen har inte riktigt hängt med. Men det är nog inte bara hans fel. Jag är snabb som blixten när jag lägger den sidan till.

Dagens mest okaraktäristiska för mig: att vi har ett julsängöverkast. Jag känner ingen annan som har ett sådant. Och jag känner ingen med lägre sannolikhet att ha ett sådant.

Den olidligt populära serien får här sin dramatiska fortsättning. Ni lämnade mig i Åbo våren 2005.

Här är jag programpunkt på ett barnkalas. Tävlingen går ut på att jag föreställer ett djur och kalasgästerna sedan gissar vilket. Oerhört och lite förvånansvärt populär kalasunderhållning.

Här torde gissningen inte vara svår. En av alla älgarna.

Här myser vi. Om någon tycker det ser spontant ut så är det fel. Det är ytterst ospontant och bilden blir sedan en del av ett reklamblad.

Här är jag egentligen inte mig själv utan en Helsingforsflicka vid namn Linda. Jo, sommarteater igen. Inte bara annars förvirrat och skumt beteende. Synd att det inte finns bilder från någon föreställning när det inte regnade. Då hade jag snyggt hår. Nu har jag bara undanstökat hår. Min kalufs är inte att leka med efter regn och det är väl kanske huvudorsaken till att jag tagit en lång paus från mitt teaterspelade utomhus.

Här är igen en riktigt typisk bild. Den som följt serien har sett motsvarande bilder tidigare.

Här är vi på en av de bästa resorna någonsin. Med några av de bästa människorna någonsin. All kärlek till dem på bilden!

Här är jag i något polkagrisparadis och ser ut att vara både glupsk och gravid. Jag är bara det ena. (Det första)

Här har vi klätt upp oss för att gå på ett av den sommarens fyra bröllop.

Här är jag på ett av de andra bröllopen. Bruden brukar läsa bloggen. Jag och mitt eminenta bordssällskap har en sådan där fotosession som påminner lite om den jag och Ingrid hade tidigare idag. Det finns kanske åtta sådana här bilder. Vilken känsla det var meningen att vi skulle förmedla på just den här vet jag inte.

Här är bilden som under många år var min bildbyline när jag skrev tummar på pulsen i vasabladet. Det måste ju betyda att jag tyckte om den.

Här är jag bara. Den här hösten jobbade jag heltid på Yle i Åbo och jag tyckte dels att det var väldigt roligt och dels att det var väldigt spännande. Det var faktiskt så där att jag lite började spänna mig inför arbetsdagen redan kvällen innan. Just den här dagen har jag sänt några direktare från fiskmarknaden i Åbo. Jag var bra på det, direktare.

Och nu inser jag att jag småskrutit på mig själv två gånger i sträck. Måste försöka vara lite hård i nästa bildtext.

Här är det lätt att vara hård mot mig själv. Vad gör jag? Med vad ursäktar jag den där mössan? Och varför har jag en nalle med mig i luciatåget? Och framför allt: varför har jag igen en gång gett ifrån mig kronan till synes frivilligt?

Här är jag och hälsar på syster i Sverige. Det är februari 2006. Och när jag ser den här bilden tänker jag på tre saker:

1. Att min syster är väldigt vacker.

2. Att det har hänt mycket i bådas våra liv sedan där veckan i februari 2006.

3. Att jag om möjligt tycker ännu mera om henne idag än jag gjorde då. Men jag är faktiskt inte säker på att det är möjligt.

Här är det plötsligt maj och det är vår sista dag i Åbo. Kanske någonsin. Jag tackar studiestaden för tre goda år medan Fredrik tackar för sex goda år och vi ser fram emot nästa etapp i det liv vi lever tillsammans. Häng med på fortsättningen!

Ingrid hade kunnat gå till dagis idag men eftersom vi fick ihop dagen relativt lätt också med henne på hemmaplan lät vi henne stanna hemma. En vilodag mitt i allt en torsdag kan ju aldrig skada. Tänkte vi då på morgonen. Nu när klockan är halv fyra och jag fortfarande inte har hunnit göra det som måste göras idag tänker jag att det visst kunde skada.

Under dagen hemma har hon läst böcker, skrivit, ritat och lekt. Och haft en fotosession med sin mor. Vårt mål är att göra samma min på alla bilder.

På sista bilden säger Ingrid att hon vill göra det där med tungan som jag inte kan göra och att jag får göra något annat istället. Jag tror hon tycker om att ha det övertaget att jag inte kan göra det där med tungan som hon kan. Ni ser ju nonchalansen och den lätta överlägsenheten i hennes attityd.

Och så läste jag ut en bok och vet inte riktigt vad jag ska tycka.