Resten av bloggvärlden tog sovmorgon på grund av galafest. Jag tog sovmorgon på grund av Ingrids förkylning som höll hela husfolket vaket mellan 3.20 och 5.35.

Ni vet hur man brukar säga att det är bättre att känna sig ensam ensam än att känna sig ensam tillsammans. För tillfället upplever jag ett smakprov på det där andra.

– Det måste vara straff! Det måste vara straff! ropar Fredrik väldigt argt och ganska högt för sig själv i vardagsrumssoffan och i min totala oförmåga att förstå eller leva mig in känner jag mig… lite ensam.

Jag har hål på strumpbyxorna och det stör varken mig eller någon annan. Jag har yllesockor på fötterna istället för klackar som jag ändå inte kan bära med värdighet. Jag får äta ugnsäppelglass direkt ur förpackningen.

Och ändå finns det gener i min kropp som hellre skulle vara på Korjaamo.

Här är vi fortfarande i London hösten 2008. Ingrid tillsammans med min bästa vän som jag anser att på just den här bilden är väldigt lik en viss FST5-profil. Gissning?

Här har Ingrid gjort sitt första av redan hittills ganska många engelska pubbesök. Jag gillar pubkulturer där ingen tittar konstigt om en bebis på tre månader är med.

Här gudstjänstar vi i London tillsammans med Ingrids trolovade och hans helt underbara mamma. I någon mån är de alltid saknade.

Här är ett minne från den där långa, svåra tiden när Ingrids hud betedde sig orimligt.

Här blir jag och Fredrik gudföräldrar till en liten pojke som redan hunnit bli ganska stor.

Här har Ingrid blivit mogen nog för barnstol vid bordet. Och plötsligt var humöret stabilare och alla gladare. Hurra för positiv utveckling!

Här äter Ingrid majsbåge. Det var ett av de få livsmedel hon faktiskt kunde äta.

Här är jag och samma bästis i Stockholm. December 2008.

Fortfarande december 2008 och gudstjänst med goda pastor Andrew.

Här skickar vi en bild på oss och snö till vårt fadderbarn Emmanuel i Kenya. Numera har vi ett annat fadderbarn med samma namn som finns mycket närmare.

Och så här tror och/eller hoppas jag att priserna delas ut ikväll.

Årets blogg: Malenami

Årets snyggaste blogg: Lundagård

Årets roligaste blogg: Anne Hietanen

Årets nykomling: Det är baksidan som räknas

Årets bäst skrivna blogg: En gul apelsin

Årets mest originella: Nabaz partyblogg

Årets mest inspirerande blogg: Hannas virrvarr

Jag tror på åtminstone tre rätt. Vi får se. Det blir spännande.

Tack vare era uppmuntrande ord har jag bejakat mitt verkliga hårjag och sett ut så här en dryg vecka:

Jag är trött och utarbetad och förkyld men ville ändå angående till exempel det här säga att det för mig är något av det självklaraste som finns att alla människor är förebilder. Det spelar ingen roll om du är kvinna eller man. Eller om du är en offentlig person som får mediautrymme eller en människa som nästan ingen känner till. Alla är någons förebild. (Nästan) ingen har bett om att få bli det men det kommer liksom på köpet när man blir människa.

Lika självklart är det för mig att ingen människa är perfekt eller skyldig att ens försöka vara det. Men förebildsansvaret kommer ingen av oss undan.

Och så avslutar jag den här arbetsdagen precis tretton timmar efter att den påbörjades med att skriva en att-göra-lista med tio punkter inför morgondagen. Och med vetskap om att jag glömt bort två punkter som jag bara inte kan komma på nu.

Min dotter på 3,5 år är oerhört bra på nästan allt. Också på att gå, faktiskt. Men om hon får välja så väljer hon alltid att inte gå framom att gå. Att sitta i vagn eller bli buren eller till och med puffad framåt slår apostlahästarna med hästlängder (ursäkta ordleken). Är det bara hon eller finns det andra treåringar som är lata promenerare? Ibland låter det som om folk gladeligen skulle fjällvandra med sina kids i den åldern. Jag tycker att redan uppförsbacken i Stenhagen är onödigt tuff. Men så bär jag ju ibland också.

I början av min föräldrakarriär trodde jag att vagn skulle vara överflödigt efter typ två år. Ha!

Här är jag några minuter efter förlossningen. Helt sjukt hur bra det kan kännas så kort efter att det varit så sjukt jobbigt och tungt och ont och läskigt.

Här idkar Ingrid och hennes pappa samsovning på bb.

Här har Ingrid mera färg än någonsin senare i sitt liv. Så där mörka ögon och så där mörk hud kommer hon kanske aldrig mera att ha. Jag förstår inte. Hur kan man bli så solbränd och fräsch inne i magen?

Här är hon bara mysig. Bara därför finns den här bilden här. (Om du föresten hör till kategorin människor som starkt ogillar orgier i bebisbilder kanske det är lika bra att du hoppar över det här inlägget.)

Här börjar Fredrik tröttna på bb-maten efter nästan en vecka. Så då frågar vi om vi får åka hem. Och det får vi.

Här är vi hemma igen och lever ett riktigt lyxliv eftersom vi har grannar av världsklass. Ljuva tider. När som helst vill jag bo vägg i vägg med de bästa av vänner igen.

Här träffar Ingrid sin kusin för första gången. Kusinen visar med all önskvärd tydlighet vem som bestämmer.

Här är Ingrid snart en månad och vi badar varje kväll.

Här vill jag bara understryka att vi faktiskt badade varje kväll. Också de kvällar som vi av någon anledning inte kunde bada i badkar i badrummet. Och ja, det går att bada en liten människa i en diskho.

Här gör Ingrid havsdebut. Fyra eller fem veckor ung.

Här är vi.

Här är vi. Fortfarande samma dag och med tillskott av den där andra bästa grannen och vännen. Den här bilden tillhör kategorin ”Boyband-bilder” som ju ska finnas representerade i alla fotoalbum med självrespekt. Ni ser väl? Attityden? Visst?

Här är det fortfarande samma dag. Den där havsdagen. Ingrid slår personligt dagssömnsrekord (kanske natt också faktiskt) och sover fem timmar i sträck i sin bilstol.

Här vaknar hon och vi inser att sömn i kolossala mängder kan förvandla en människa till  en docka.

Här har hon somnat igen.

Här är Ingrid väldigt typisk för sig själv som liten människa på ca två månader. Ganska söt om jag får säg det själv. Och i just det här forumet så får jag ju faktiskt det.

Här är det mitten av augusti och vi fortsätter hjälpledarutbilda tonåringar. För det är ju kanske det allra roligaste som finns. Ingrid är förstås med på utbildningshelgen på Pörkenäs i Jakobstad. Där jag och Fredrik för övrigt träffades allra, allra första gången sommaren 1998. Men det är en helt annan historia.

Här umgås Ingrid och moster Emma just före vi ska åka på sommarsemester till Umeå i slutet av augusti.

Här är vi i Umeå. Och allt är väl.

Här äter vi indiskt.

Här är en viktig bild för mig.

Här åker vi till Åbo och tar en paus.

Här har Ingrids hud gått från oroväckande torr till riktigt besvärlig. Plåster i ansiktet och vantar på händerna blev vår nya vardag. Att hela tiden med alla medel hindra henne från att slita sönder sin känsliga hud blev vårt uppdrag.

Här är vi i London. Ingrid för första gången och vi för andra. Ingrid är nästan fyra månader och det är oförskämt och underbart sommarvarmt fast det är oktober.

Här åker Ingrid tunnelbana i sin nyinförskaffade Liverpool-tröja. Jag tror hon gillar både åket och tröjan av minen att döma.