Jag är trött och utarbetad och förkyld men ville ändå angående till exempel det här säga att det för mig är något av det självklaraste som finns att alla människor är förebilder. Det spelar ingen roll om du är kvinna eller man. Eller om du är en offentlig person som får mediautrymme eller en människa som nästan ingen känner till. Alla är någons förebild. (Nästan) ingen har bett om att få bli det men det kommer liksom på köpet när man blir människa.
Lika självklart är det för mig att ingen människa är perfekt eller skyldig att ens försöka vara det. Men förebildsansvaret kommer ingen av oss undan.
Nästan för lycklig 
Håller helt med dig. Det är nu bara att inse att man inte kan styra över hur andra uppfattar en eller betraktar en. Det är också något man måste ta i beaktande innan man väljer att börja blogga/synas i offentligheten, tycker jag. Ju fler man visar upp sig för desto större är risken (chansen) att man blir någons förebild. Men varför en sådan behöver vara perfekt fattar jag inte, mänsklig räcker långt.
Annars Amanda måste jag säga. Ditt hår! Jag skulle ge en hel del för att ha ditt hår. Sluta klaga och platta. Jag blir lite knäckt av att du verkar avsky det jag avundas dig. På tal om förebilder.
Mänsklig räcker ju väldigt mycket längre än perfekt, om vi ska vara ärliga. Dina avslutande ord gjorde mig både glad och eftertänksam och du kan ta åt dig en stor del av äran i det faktum att jag varit lockig i en hel vecka. Knappast för gott, men kanske lite oftare än två gånger i året. Tack! Att bli både glad och eftertänksam är alltid bättre än att bli bara glad.