Min dotter på 3,5 år är oerhört bra på nästan allt. Också på att gå, faktiskt. Men om hon får välja så väljer hon alltid att inte gå framom att gå. Att sitta i vagn eller bli buren eller till och med puffad framåt slår apostlahästarna med hästlängder (ursäkta ordleken). Är det bara hon eller finns det andra treåringar som är lata promenerare? Ibland låter det som om folk gladeligen skulle fjällvandra med sina kids i den åldern. Jag tycker att redan uppförsbacken i Stenhagen är onödigt tuff. Men så bär jag ju ibland också.
I början av min föräldrakarriär trodde jag att vagn skulle vara överflödigt efter typ två år. Ha!
Nästan för lycklig 
Barn är så olika, också i samma familj. Ett av våra barn ville sitta i vagnen fast hon var redan 6 år gammal; lillebrodern fick promenera då. När denna duktiga lillebroder var 3 år gammal, gjorde vi en fjällvandring i Ylläs. Vi vandrade 13 km och det gick hur bra som helst. Han var det enda av barnen som skulle ha velat fjällvandra nästa sommar :).
Jag är stum av beundran inför er treåring. Att vandra 13 kilometer är i sanning imponerande. För vem som helst. För en treåring är det nästan osannolikt. Åtminstone när min egen treåring agerar måttstock.
Vår 3-åring är latare än igelkottar i vinterdvala. Sjukt lat! Och jag ljuger som en rövare o låtsas ha ont i ryggen för att slippa bära…
Att leka rövare i konstruktivt syfte är alltid bra!
Idun är väldigt… bekväm med att sitta, bäras och så vidare i all oändlighet. Hon har alltid varit sådan. Oerhört fysisk egentligen men bekvämligheten väger alltid tyngst. Hon orkar knappt böja sig för att ta av sig skorna en gång. Tur att hon är charmig och fantastisk på andra sätt.
Idun är underbar. Tänk att jag bara vet det fast jag aldrig någonsin ens har fått träffa henne. Det skulle jag förresten gärna ändra på någon gång.