Tack vare era uppmuntrande ord har jag bejakat mitt verkliga hårjag och sett ut så här en dryg vecka:

Jag är trött och utarbetad och förkyld men ville ändå angående till exempel det här säga att det för mig är något av det självklaraste som finns att alla människor är förebilder. Det spelar ingen roll om du är kvinna eller man. Eller om du är en offentlig person som får mediautrymme eller en människa som nästan ingen känner till. Alla är någons förebild. (Nästan) ingen har bett om att få bli det men det kommer liksom på köpet när man blir människa.

Lika självklart är det för mig att ingen människa är perfekt eller skyldig att ens försöka vara det. Men förebildsansvaret kommer ingen av oss undan.

Och så avslutar jag den här arbetsdagen precis tretton timmar efter att den påbörjades med att skriva en att-göra-lista med tio punkter inför morgondagen. Och med vetskap om att jag glömt bort två punkter som jag bara inte kan komma på nu.

Min dotter på 3,5 år är oerhört bra på nästan allt. Också på att gå, faktiskt. Men om hon får välja så väljer hon alltid att inte gå framom att gå. Att sitta i vagn eller bli buren eller till och med puffad framåt slår apostlahästarna med hästlängder (ursäkta ordleken). Är det bara hon eller finns det andra treåringar som är lata promenerare? Ibland låter det som om folk gladeligen skulle fjällvandra med sina kids i den åldern. Jag tycker att redan uppförsbacken i Stenhagen är onödigt tuff. Men så bär jag ju ibland också.

I början av min föräldrakarriär trodde jag att vagn skulle vara överflödigt efter typ två år. Ha!

Här är jag några minuter efter förlossningen. Helt sjukt hur bra det kan kännas så kort efter att det varit så sjukt jobbigt och tungt och ont och läskigt.

Här idkar Ingrid och hennes pappa samsovning på bb.

Här har Ingrid mera färg än någonsin senare i sitt liv. Så där mörka ögon och så där mörk hud kommer hon kanske aldrig mera att ha. Jag förstår inte. Hur kan man bli så solbränd och fräsch inne i magen?

Här är hon bara mysig. Bara därför finns den här bilden här. (Om du föresten hör till kategorin människor som starkt ogillar orgier i bebisbilder kanske det är lika bra att du hoppar över det här inlägget.)

Här börjar Fredrik tröttna på bb-maten efter nästan en vecka. Så då frågar vi om vi får åka hem. Och det får vi.

Här är vi hemma igen och lever ett riktigt lyxliv eftersom vi har grannar av världsklass. Ljuva tider. När som helst vill jag bo vägg i vägg med de bästa av vänner igen.

Här träffar Ingrid sin kusin för första gången. Kusinen visar med all önskvärd tydlighet vem som bestämmer.

Här är Ingrid snart en månad och vi badar varje kväll.

Här vill jag bara understryka att vi faktiskt badade varje kväll. Också de kvällar som vi av någon anledning inte kunde bada i badkar i badrummet. Och ja, det går att bada en liten människa i en diskho.

Här gör Ingrid havsdebut. Fyra eller fem veckor ung.

Här är vi.

Här är vi. Fortfarande samma dag och med tillskott av den där andra bästa grannen och vännen. Den här bilden tillhör kategorin ”Boyband-bilder” som ju ska finnas representerade i alla fotoalbum med självrespekt. Ni ser väl? Attityden? Visst?

Här är det fortfarande samma dag. Den där havsdagen. Ingrid slår personligt dagssömnsrekord (kanske natt också faktiskt) och sover fem timmar i sträck i sin bilstol.

Här vaknar hon och vi inser att sömn i kolossala mängder kan förvandla en människa till  en docka.

Här har hon somnat igen.

Här är Ingrid väldigt typisk för sig själv som liten människa på ca två månader. Ganska söt om jag får säg det själv. Och i just det här forumet så får jag ju faktiskt det.

Här är det mitten av augusti och vi fortsätter hjälpledarutbilda tonåringar. För det är ju kanske det allra roligaste som finns. Ingrid är förstås med på utbildningshelgen på Pörkenäs i Jakobstad. Där jag och Fredrik för övrigt träffades allra, allra första gången sommaren 1998. Men det är en helt annan historia.

Här umgås Ingrid och moster Emma just före vi ska åka på sommarsemester till Umeå i slutet av augusti.

Här är vi i Umeå. Och allt är väl.

Här äter vi indiskt.

Här är en viktig bild för mig.

Här åker vi till Åbo och tar en paus.

Här har Ingrids hud gått från oroväckande torr till riktigt besvärlig. Plåster i ansiktet och vantar på händerna blev vår nya vardag. Att hela tiden med alla medel hindra henne från att slita sönder sin känsliga hud blev vårt uppdrag.

Här är vi i London. Ingrid för första gången och vi för andra. Ingrid är nästan fyra månader och det är oförskämt och underbart sommarvarmt fast det är oktober.

Här åker Ingrid tunnelbana i sin nyinförskaffade Liverpool-tröja. Jag tror hon gillar både åket och tröjan av minen att döma.

Jag har vunnit mot Malin i wordfeud. Hittills har hon vunnit varenda gång med helt sjuka marginaler på långt över hundra poäng. Nu har jag vunnit med fem poängs marginal. Och den segern smakar väldigt gott.

Här är jag på midsommarfestival på Pörkenäs sommaren 2007.

Här har moster fotograferat. Hon är bra på det. Den här bilden får mig att tänka på att jag har tappat bort mina glasögon och att jag nog kanske skulle behöva dem fortfarande. Jag menar, synen förbättras väl inte per automatik för att glasögonen försvinner?

Här är jag också förevigad av samma moster.

Här är jag med min lilla guddotter Agnes. Som inte alls är lika liten mera. Men lika fin. Minst.

Här är min första systerdotter när hon är riktigt ny. Ljuvliga varelse. När jag träffade henne första gången var hon en dryg vecka och jag hade några dagar tidigare tagit ett positivt graviditetstest.

Här är systerdotterns dop. Jag har blivit mörkhårig och läser text. Moster har tagit alla bilder från dopet.

Här är jag gravid. Som ni ju ser.

Här är vi. Det blir mycket sådant.

Här ser jag ut att vara skeptiskt inställd till dop. Det är jag inte.

Här är jag blond igen och på sportlovsresa till Åre. I hamnen i Umeå fick jag krama min systerdotter före vi tog bussen vidare.

Här är rummet där en gravid Amanda och tre män bodde under en på alla sätt fantastisk vecka i Åre. Jag åkte inte ner för en enda backe. Men jag hittade många favoriter på café Bubblan. Och skrev flera sidor på min gradu en av dagarna.

Här hjälpledarutbildar vi ett gäng tonåringar. I samma församlingssal som nu är vår egen. Att det skulle bli så hade vi ingen aning om ännu i det här skedet.

Här är jag och systerdottern på Ikea i Haparanda för att fira min mors och hennes mormors födelsedag. Sådant gör vi i vår familj: sätter oss i två olika bilar i två olika länder och kör 450 kilometer var för att sedan mötas på mitten för att fira en födelsedag.

Här är jag på första maj 2008. Min bebis beräknas komma i slutet av samma månad.

Här har vi skruvat ihop skötbordet. Ett par veckor kvar tills bebin ska komma.

Här borde bebisen redan vara på plats, men istället myser jag med systerdottern.

Här har det gått tio dagar över det beräknade förlossningsdatumet och vi har äntligen intagit bb.

Här är jag lite mindre munter och pigg än på bilden ovan.

Här är jag mamma till en människa utanför mig själv för första gången. Jag var nog för trött för att riktigt förstå efter att ha varit vaken i 33 timmar.

Här får jag belöningsmat.

Jag hade bestämt mig för att låta julgranen vara vild i år, ta med Ingrid i pyntplanerandet och låta hennes fördomsfria smak spela roll. Efter att ha sett hennes tolkning av en vacker lillajulgran är jag säker på en sak: om jag låter henne vara med kommer den stora granen faktiskt att bli vild.

Ja, du ser rätt! Där finns bland annat verktyg, spadar, ett plastplåster, ett lejonnos och en älgmössa. Den här dansade vi kring när vi sjöng Gud som haver i kväll. Det kändes livsbejakande på något sätt.

Att vara självlockig är att själv känna att man har världens sämsta hårdag och sedan uppleva hur håret får mera kärlek än någonsin av alla andra.

Eftersom Ingrid växer upp i Helsingfors känner jag att vi måste börja introducera henne för den finlandssvenska kulturen (hon kommer inte att klara sig med enbart den rikssvenska). Den finlandssvenska för små människor är väl primärt buu-klubben. Så vi tittar nu. Och idag visas ett program som heter Pussel. Jag känner mig tveksam. Är faktiskt på inget sätt såld och jag brukar försöka vara okritisk. Är det bara jag? Eller det faktum att vi ser sista delen i serien? Eller är det inte ett speciellt bra program?