Nu är det tungt och ledsamt. Jag saknar henne redan så mycket att jag inte ens kan njuta av det faktum att Fredrik och Ingrid julfestar i församlingen och jag får vara ensam hemma. Då är det illa.

Ingrid har blivit lagd till sängs i vanlig tid. 19.30. Hon har inte somnat ännu. Men inte heller kommit ut ur rummet en enda gång så jag har en viss segerkänsla. Jag vet ärligt talat inte vem av oss som imponerar mera på mig; hon som är så seg och envis och uthållig eller jag som redan nu kan föreställa mig hur jag i framtiden kommer att se tillbaka på de här kvällarna och skratta. Och vid den föreställningen skratta redan nu.

I min väska finns alldeles för mycket. Det är sällan värt att ringa åt mig för jag hittar ändå inte telefonen bland allt onödigt skräp jag ständigt bär på.

Och av någon anledning finns det alltid sand och grus på väskbottnen.

Jag är en bästis och en guddotter rikare än vanligt. Ni är därför en bloggare fattigare än vanligt.

Hälsning till mig själv: man ska inte måla sina naglar röda om man inte har tid och lust och ork att ta hand om dem. Jag har i flera dagar försökt inbilla mig att slitet lack är trendigt på ett sådant där skönt och avslappnat sätt. Det blir svårare för varje dag som går.

 

Jag har ju aldrig varit någon finsmakare när det kommer till musik och det slutade jag skämmas över för länge sedan. Jag tycker om sådan musik som påminner mig om människor jag tycker om eller om händelser som av en eller annan orsak betytt mycket för mig. Musik som jag kopplar ihop med dem eller det som gjort mig till den jag är.

Och när jag tänker på sådana låtar så är det omöjligt att nämna bara en. Jag tar mig friheten att spåra ur lite och nämna flera.

The Call med Backstreet boys

Babe med Take that

In Christ alone med vem som helst

Det är över nu med Gyllene tider

Nästan alla låtar av och/eller med Magnus Uggla

Giv mig ej glans

Om förklaring önskas kan förklaring krävas och ges.

Enkelt. Det är ju den där klänningen som jag köpte när jag bokmässade i Göteborg förra hösten. Dels för att den är undebar och ljuv och förlåtande. Och dels för att den påminner mig om de magiskt fina bokmässedagarna.

När jag letade efter den här bilden kom jag att snubbla över bildbevis från de där två veckorna i månadsskiftet oktober-november 2010 då jag bjöd på dagens outfit varje dag. Väldigt få läsare har visat intresse för att den serien ska göra comeback.

Det här inlägget av Joanna (som jag förresten aldrig har trott att är lång) gör att jag vill säga att jag är lång. Jag är 177,5 centimeter. Det är nästan 1,80. Och då är man ju nästan två meter. Jag är ju ett stearinljus högre än Joanna! Och jag förstår att hon tycker om sin längd. Jag skulle också tycka om att vara kort och liten.

Tror jag. Kunna gå med höga klackar. Kunna slängas över någons axel så där som på film.

När jag var femton var jag väldigt ledsen för att jag var så lång. Jag kommer ihåg att jag ibland funderade på att hugga av mig fötterna vid vristerna och förlora (=vinna) några centimeter. För jag var längre än alla mina kompisar. Och när de blev kastade över fotbollspojkarnas axlar kände jag mig bara grotesk. För jag var ju till och med längre än en del av fotbollspojkarna.

Idag är jag tjugoåtta år gammal och jag börjar faktiskt komma till en punkt i livet då min längd inte längre stör mig utan då den bara är. Om jag skulle få välja skulle jag antagligen vara tio centimeter kortare. Men jag lovar, om jag någon gång träffar en ande som ger mig tre önskningar kommer längdbortfall inte att vara en av dem. Så lite bryr jag mig numera.

Och så går min allra mest estetiska vän och designar en ny mammalåda. Hon är så begåvad! Jag är så stolt över henne.

Och kommer att tänka på den där gången för några år sedan när jag och Fredrik ville slänga ut vårt gamla soffbord för att vi tyckte det var fult men Johanna, hon den estetiska, säger att det är den finaste möbel vi har. Genast får soffbordet hedersplats igen för flera år framöver. Vi litar tusen gånger mera på hennes estetiska blick än på vår egen.

Hon har ju ett eget företag också. Bekanta dig!

Efter att ha sett ett inspelat avsnitt av desperate housewifes gjorde jag en helomvändning och såg en del av den intervju Malou von Sivers gjort med Julian Assange. När han sa att en del av de hot som riktats mot honom är av sådan karaktär att han omöjligt kan berätta hur många barn han har… Då påmindes jag om att den här världen är en sjuk och skrämmande plats.