Jag är för tillfället helt uppslukad av en bok som stör och provocerar och roar och väcker mig. Återkommer snart. Kanske med citat som inte riktigt tål dagsljus.

I studentskrivningstider är det här världens lättaste fråga: då är abiturienternas texter de i särklass viktigaste sakerna i mitt hem (om jag mot förmodan vågar ta dem dit) och i mitt liv. Jag skulle hellre tappa bort vilken annan sak som helst än förlora en av de där texterna. Så fäst är jag vid studentexamenstexter. Eller abiturienter. Eller mitt jobb.

Sådär utöver elevtexter finns det ganska få favoritsaker. Och det är alltså tunt med sådant såhär i advent. Jag är både lite stolt och mycket skamsen över det faktum att jag inte är speciellt fäst vid saker. Men om jag måste pressa fram ett svar på frågan så är det nog min telefon som ju egentligen aldrig borde kallas telefon för att den är så mycket mera än så. I två år har den hängt med nu och levererat stordåd varje dag. Aldrig någonsin har jag varit besviken på den. Varje dag har jag använt den. Massor.

Och när jag nu snart köper den fri genom att för tjugofjärde och sista gången betala månadsavgiften på 20 euro växer den ännu mera i mina ögon.

I egenskap av papper-bloggare får jag ta emot en del spamkommentarer. Trist att vara tvungen att radera, men det sorgligaste är att just de här spamkommentarerna är de mest positiva. Det är bara spammare som säger att min blogg har förändrat deras sätt att se på världen, att min blogg är deras favoritblogg och att de är så djupt tacksamma för att jag delar med mig av mina tankar.

Det här kan tolkas som fiskande efter mera positiva kommentarer. Och det kan… tolkas som det, ja.

Enligt Yles valkompass ska jag rösta vänster i vårens val. Jag känner att jag kanske inte borde besvara politiska spörsmål efter halv elva. Eller att jag borde omvärdera min politiska grundidentitet. Eller att jag borde ta valmaskinsresultatet med minst en nya salt.

Här talar vi julen 2008. För en kväll låtsas jag vara något annat än en sunkig, övertrött hemmamamma och går på mediacitys julfest med bland annat fina lilla A.

Här har en av mina absoluta favoritfamiljer kommit på julbesök till Österbotten från det Nyland där de bodde en tid. Ingen bild kan göra dem rättvisa men ni kanske kan ana er till hur extremt fina de är. Det är synd och skam att de bodde i Nyland när vi bodde i Österbotten. Och att vi bor i Nyland när de bor i Österbotten. Ännu ett av många tecken på att den här världen inte är rimlig.

Här är Ingrid ett halvt år gammal, firar sin första jul och uppvisar stor frimodighet gentemot jultomten.

Här är Ingrid bevisligen trött. På något konstigt sätt skänker den här bilden mig tröst, för oftast kändes det som om hon aldrig var trött utan bara vi. Men helt tydligt gäspade hon åtminstone vid ett tillfälle som bebis.

Här har Ingrid lärt sig krypa och vi har flyttat till Vasa. Jag avverkar lärarstudier och Fredrik idkar hemmapappaliv. Vi bor på ett underbart fint ställe och går till citymarket varenda kväll. Jo, jag menar allvar. Varenda kväll.

Här har Ingrid fint herrbesök. På just den här bilden är pojken i fråga sig så olik och dessutom så suddig att jag undrar om ens hans mamma känner igenom honom.

Här inleder vi det som från och med då och ännu idag är en tradition: sportlov i Sverige. Ingrid myser med kusin och gravid moster.

Här är Ingrid glad. Jag älskar henne.

För tre år sedan ville jag helst av allt bli en suveränt begåvad journalist. Jag trodde mig vara på väg åt det hållet och jag trodde helt och fullt att det var det absolut vettigaste jag kunde göra med mitt liv.

Sedan valde jag det där halvåret med lärarstudier i Vasa eftersom det råkade passa in i livet just då och eftersom det kändes dumt att låta det vara.

Och jag fick en ny dröm. Jag hittade ännu ett hem. Jag landade ännu en gång. Och jag tyckte mig ha hittat något ännu vettigare än den där journalistdrömmen som plötsligt kändes nästan lite fåfäng och fånig.

Så nu är jag lärare. Och jag bara älskar det. Visst kan jag sakna journalistiken ibland, men att titta tillbaka och gå och fundera på vad jag missar är inte mitt sätt att leva. Jag väljer i alla lägen att fokusera på det positiva i det som är här och nu.

Jag tror, på gott och ont (absolut mest på gott) att jag kommer att vara nöjd vad jag än väljer att göra med mitt liv. Och det här gäller inte bara mitt jobb utan också andra livsfrågor som till exempel hemort. Jag trivs bra här i Helsingfors. Riktigt bra. Men samtidigt sa vi åt varandra, när flyttlasset gick hit, att vi när som helst kan flytta tillbaka till Österbotten för där vet vi att vi har det bra. Vi lovade varandra det, att om den ena inte landar så flyttar vi genast tillbaka.

Men vi landade ju.

Många av mina vänner har väldigt klara framtidsdrömmar. Flera av dem har en ganska klar kallelse över sina liv. Jag har egentligen ingen aning om vem jag kommer att vara om tio år, vad jag kommer att jobba med, var jag kommer att bo och om jag har ett barn eller två barn eller fem barn. Men det finns några saker som jag faktiskt drömmer om, saker som är mycket större än allt det som handlar om jobb och hus och hemort. Så… Jag drömmer om:

– att få spela roll i andra människors liv, på riktigt

– att Ingrid varenda dag i resten av hennes liv får veta att jag älskar henne oavsett vem hon är och vad hon gör och att hon vet att hon är värdefull och fantastisk vad livet och världen än tutar i henne

– att få känna samma frid, glädje och tacksamhet som jag känner varenda dag just nu

– att vårt hem blir ett hem där inte bara vi själva utan också andra människor får möta den vila och den gränslösa kärlek som alla hem borde präglas av

– att få skriva en bok

– att leva mera så som jag egentligen vill än så som jag inbillar mig att jag vill för att det är lättast och smidigast och bekvämast