Jag har ju aldrig varit någon finsmakare när det kommer till musik och det slutade jag skämmas över för länge sedan. Jag tycker om sådan musik som påminner mig om människor jag tycker om eller om händelser som av en eller annan orsak betytt mycket för mig. Musik som jag kopplar ihop med dem eller det som gjort mig till den jag är.

Och när jag tänker på sådana låtar så är det omöjligt att nämna bara en. Jag tar mig friheten att spåra ur lite och nämna flera.

The Call med Backstreet boys

Babe med Take that

In Christ alone med vem som helst

Det är över nu med Gyllene tider

Nästan alla låtar av och/eller med Magnus Uggla

Giv mig ej glans

Om förklaring önskas kan förklaring krävas och ges.

Enkelt. Det är ju den där klänningen som jag köpte när jag bokmässade i Göteborg förra hösten. Dels för att den är undebar och ljuv och förlåtande. Och dels för att den påminner mig om de magiskt fina bokmässedagarna.

När jag letade efter den här bilden kom jag att snubbla över bildbevis från de där två veckorna i månadsskiftet oktober-november 2010 då jag bjöd på dagens outfit varje dag. Väldigt få läsare har visat intresse för att den serien ska göra comeback.

Det här inlägget av Joanna (som jag förresten aldrig har trott att är lång) gör att jag vill säga att jag är lång. Jag är 177,5 centimeter. Det är nästan 1,80. Och då är man ju nästan två meter. Jag är ju ett stearinljus högre än Joanna! Och jag förstår att hon tycker om sin längd. Jag skulle också tycka om att vara kort och liten.

Tror jag. Kunna gå med höga klackar. Kunna slängas över någons axel så där som på film.

När jag var femton var jag väldigt ledsen för att jag var så lång. Jag kommer ihåg att jag ibland funderade på att hugga av mig fötterna vid vristerna och förlora (=vinna) några centimeter. För jag var längre än alla mina kompisar. Och när de blev kastade över fotbollspojkarnas axlar kände jag mig bara grotesk. För jag var ju till och med längre än en del av fotbollspojkarna.

Idag är jag tjugoåtta år gammal och jag börjar faktiskt komma till en punkt i livet då min längd inte längre stör mig utan då den bara är. Om jag skulle få välja skulle jag antagligen vara tio centimeter kortare. Men jag lovar, om jag någon gång träffar en ande som ger mig tre önskningar kommer längdbortfall inte att vara en av dem. Så lite bryr jag mig numera.

Och så går min allra mest estetiska vän och designar en ny mammalåda. Hon är så begåvad! Jag är så stolt över henne.

Och kommer att tänka på den där gången för några år sedan när jag och Fredrik ville slänga ut vårt gamla soffbord för att vi tyckte det var fult men Johanna, hon den estetiska, säger att det är den finaste möbel vi har. Genast får soffbordet hedersplats igen för flera år framöver. Vi litar tusen gånger mera på hennes estetiska blick än på vår egen.

Hon har ju ett eget företag också. Bekanta dig!

Efter att ha sett ett inspelat avsnitt av desperate housewifes gjorde jag en helomvändning och såg en del av den intervju Malou von Sivers gjort med Julian Assange. När han sa att en del av de hot som riktats mot honom är av sådan karaktär att han omöjligt kan berätta hur många barn han har… Då påmindes jag om att den här världen är en sjuk och skrämmande plats.

Och någon gång hemma i vårt kök mellan klockan fem och sex kläcker Ingrid ur sig en något oväntad fras:

– Jag tycker det är rimligt att ha pojkvän.

Trots frasens kontext kändes den konstig.

Det finns ju en del. Och beroende på dag och stämning skulle väl olika bilder bli favorit olika dagar. Just i dag blev det just den här:

Hon och hon och jag. Nyårsafton 2009. Med dem är jag underbar. De smittar. Sådana som de ska smitta.

Jag märker att den här bloggen håller på att förvandlas till ett forum för min sentimentalitet och dramatiska ådra. Snart måste jag författa ett tragikomiskt inlägg om nattsömn eller avföring. För att balansera upp det hela.

Gärna! Det finns också många utanför länklistan, men vi gör det så här nu.

Jag läser Annes blogg för att hon har en beundransvärd självdistans och är rolig på sin egen snarare än någon annans bekostnad.

Jag läser Christas blogg för att hon har en av de snyggaste bloggar jag vet. Och för att hon är en ovanligt klok kvinna och en fin vän.

Jag läser Ebbas von Sydows blogg för att hon på något sätt bara känns så härlig. Vanlig, odramatisk, smart och söt. Dessutom är hon lika lång som jag .

Jag läser Joannas blogg för att hon har ett så skickligt estetiskt öga, för att hon skildrar sin vardag så vackert och ger hemmamammorna ett efterlängtat bitterfritt ansikte.

Jag läser Kajs blogg för att han är otrolig. Och för att han skriver så otroligt bra och för att han är så otroligt rolig. Varje gång jag ser ett äpple fnissar jag till vid tanken på hur han nästan svimmade bara vid doften av ett äpple under sin intensivaste LCHF-fas.

Jag läser Linns blogg för att den egentligen har allt och för att Linns fantastiska livsinställning alltid lyser igenom.

Jag läser Malenas blogg för att den är så annorlunda och inspirerande. För de vackra bilderna. För att hon mellan de rosaskimrande raderna säger något så oerhört viktigt.

Jag läser Malins blogg för att hon skriver så bra att jag stundvis känner mig nästan ledsen för att den där ena formuleringen var hennes och inte min egen.

Jag läser Peppes blogg för att hon är en generös, klok, modig och begåvad skribent. För kommentarsfält som prenumererar på högklassiga inlägg. Och för att hon är min vän.

Jag läser Sonjas blogg för de ljuvliga vardagsglimtarna och för hennes förmåga att se det stora i det lilla. För hennes varma, goda hjärta.

Jag läser min syster Fannys blogg för att hon tar fina bilder och påminner mig om en helt annan verklighet än min egen. Men mest för att jag älskar henne så väldigt mycket!

Jag läser Underbara Claras blogg för att hon är underbar. Rakryggad, vis och tar skit utan att någonsin ta den. Läste till exempel det här inlägget om en morgonpromenad och råkade se att det rasslat in kommentarer. Hmm… Vad är det nu som är så provocerande? tänkte jag och läste igenom inlägget en gång till, med superkritiska anti-feministiska glasögon. Och jag såg ändå ingenting. Men så öppnade jag kommentarsfältet och då… visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Nå, bra kvinna är hon i alla fall.

Och hörni. Det är jag ju också. Mot nästan alla odds klarade jag nämligen av att fixa alla de sex första luckorna idag!

Jag var en människa som på de allra flesta sätt påminner om den människa jag är nu. Jag hade längre hår. Och jag visste lite mindre om det svåra och trodde lite mindre på det goda.

Att ha en dokumenterande blogg ger mig också information om att jag just den här dagen för exakt ett år sedan hade på mig min favoritklänning samt att jag en timme på eftermiddagen satt på ett café för mig själv med nyaste numret av mama. Och att jag var väldigt nöjd med den tillvaro som var min.

Vardagen påminde på extremt många sätt om den vardag jag har just nu (Ingrid var till och med förkyld då också). Det är egentligen en ganska stressig vardag men i år är jag i normaltillstånd och då har jag en stresstålighet som heter duga. Förra året hade jag haft en vecka ledigt senast i februari och mitt grundtillstånd var trött och stresströskeln sjukt låg. Just nu känns läget stabilt även om det ska hända brutalt mycket före jullovet.

Jag går omkring med en kanske lite fånig tro på att jag kan lära mig något av alla människor jag möter och därmed tror jag också att det finns något jag beundrar hos alla människor jag möter. Jag vet att det låter som en kliché, men det kan faktiskt finnas mycket sanning också i det vi tycker att låter lite banalt. Saker och ting behöver inte vara komplicerade för att vara viktiga och sanna. Tvärtom blir jag mera och mera övertygad om att det största i livet är det som låter enkelt men som är sjukt svårt att leva efter.

Nåja, efter den filosofiska och kanske helt obegripliga utsvävningen väljer jag att berätta att jag beundrar min mamma ännu mer än jag beundrar mannen på gatan. Mycket av det jag är och kan och vet och tror och tänker beror på henne. Varje gång någon säger att jag påminner om henne (vare sig det handlar om inre eller yttre egenskaper) blir jag lite till mig. Att ha en mamma som min är guld.