Hon gör det igen, hon den underbara. Säger det så bra.

Jag läste för något år sedan att det numera anses vara en högstatussymbol att hämta barnen tidigt på dagis. Det vet jag ganska lite om (förutom att det som är svårt att uppnå väl i alla tider ansetts vara ett tecken på hög status). Men jag vet att det känns bra att komma hem efter arbets- och dagisdag före samtliga familjemedlemmar är vrålhungriga och genomtrötta och supersura på grund av orimlig rusningstrafik mellan fyra och fem. Och jag vet att jag är beredd att applådera och rekommendera alla de val vi gjort som har lett till att vi slipper just det där nästan alla dagar.

Ibland gör man goda val. De krafter som var verksamma i oss när vi bestämde oss för en promenad i vinterkylan visste vad de höll på med. Det var så oförskämt skönt. Någon gång på hemvägen frågade jag mig försiktigt om man faktiskt får ha det så här bra. Och jag tror att jag fick ett svar: ja. Man får faktiskt det. Ibland.

Det ligger ju så nära till hands att vänta på sämre tider och räkna med att den som ler idag gråter imorgon. Men det förtar ju lite av leendet som är här och nu. Så på vilket sätt hjälper den förnuftiga tanken då?

I samband med promenaden förhandsröstade vi också i det presidentval som engagerat mera än jag var beredd på. Jag vill tro att vi också då gjorde goda val.

Och den där stunden när min älskade dotter, den vackraste jag vet, ser en bild på sig själv och förfärat utbrister:

– Oj nej! Vad jag är röd runt munnen!

Och bilden är tagen en halv minut tidigare och jo, hon är fruktansvärt röd runt munnen. Men jag vill inte att hon ska se det. Jag vill inte att hon ska märka den trasiga huden. Jag vill att hon ska se det stora leendet och de glittrande ögonen.

Och jag vill att hennes hud ska bli frisk. Inte för att det ser jobbigt ut med röda munnar utan för att det gör ont när det kliar och svider och värker och spricker.

Älskade lilla du. Den vackraste jag vet.

– Pappa, vad är mamma på finska?

– Äiti.

– Äiti. Lätt som en plätt. Vad är pappa på finska?

– Isä.

– Isä. Det var också lätt som en plätt. Vad är saker?

– Tavara.

– Tarava. Det var inte lätt som en plätt.

Ingrid har blivit fascinerad av vårt andra inhemska. Jag igen har blivit fascinerad av det faktum att en  treårig mun redan har svårt att ta till sig helt andra språkljud än den normalt jobbar med.

Och lika plötsligt var vi hemma igen. Och sa  till varandra att det är absurt att tänka att vi faktiskt åkte iväg först igår på morgonen. Att vi varit borta bara en natt. Tiden går långsamt när man lever långsamt.

Den sista människa jag pratade med i Tallinn var den bästa tänkbara ambassadör för alla serviceanställda, en sådan där som får varje kund att känna sig som den viktigaste på hela veckan. Den första jag pratade i Helsingfors gav mig någon slags tillsägelse för att jag använde fel preposition när jag formulerade en fråga på finska.

Det är skönt att vara hemma.

Har ni också glömt bort att jag har en blogg? Själv har ju. Jag har ägnat den kanske minus två tankar under veckan som gått. Istället har jag tänkt på ting såsom öppet hus, förkylning, sorgen, bortglömda bokningsnummer, presidentval, folks kommentarer kring presidentval (kanske allra mest det faktiskt), konflikter, goda vänners goda nyheter, sportlov…

Och nu sitter jag plötsligt på ett hotellrum i Tallinn. I samma hotellrum som de två jag älskar mest och lever med bäst. Och nu tänkte jag plötsligt på min blogg. Först en gång. Och sedan en till. Och sedan… Blev det nästan på plus och då ville jag skriva. Att jag lever och mår. Att veckan varit som den varit men att helgen som började 6.15 i morse är bara bra.

När det i torsdags stod klart att Ingrid måste vara hemma och inomhus löd regeln: När man är sjuk får man se lite mera barnprogram än vanligt. Nu när hon ska vara hemma och inomhus för fjärde dagen i rad lyder regeln När man är sjuk får man se hur mycket barnprogram som helst.

Allt är tydligen relativt.

Det har gått över två dygn sedan jag andades utomhusluft. Två dygn sedan jag steg utanför lägenheten. Två dygn sedan jag sett ett ansikte som inte är min dotters eller min systers.

Och visst, det låter kanske skönt på pappret. Men i verkligheten klättrar jag snart på väggarna. Jag börjar känna mig sjuk trots att jag egentligen nog mår utmärkt.

Vår enda kontakt till omvärlden har varit den som Gossip girl erbjudit och jag är inte säker på att det är bara bra det heller. Jag drömde konstigt i natt. Så där som man säkert förtjänar om man sett tio avsnitt på ett par dagar.

Tack och lov att Fredrik kommer hem om en liten stund.

Och också denna dag gjorde jag något som jag aldrig gjort förut: körde 35 minuter airobics framför teven tillsammans med det sjuka barn jag är hemma med.

Den meningen känns fel på så många olika sätt.

Jag gör något gott av dagen inomhus och går igenom min e-postinkorg. Där fanns över 2000 mejl när jag började, nu bara 1300. Så det går framåt. Medan jag raderar mina gamla mejl påminns jag om tider som varit, beslut som fattats och människor som mötts.

Och om det där företaget som lurade mig på ett tresiffrigt belopp för 1,5 år sedan. Jag beställde en jacka och betalade för en jacka. Men jag har inte fått någon jacka. Ännu. Och ingen återbetalning av pengarna. Ännu. Och jag har nog slutat hoppas. Det ser dåligt ut, inte minst med tanke på att företagets hemsida inte längre existerar.

Jag känner mig mera dum än arg och det är väl därför jag inte har gjort speciellt mycket åt saken. Om något är för bra för att vara sant är det antagligen inte sant, säger man ibland. Jag brukar tycka att det är ett tråkigt och cyniskt sätt att se på sin omvärld. Men min jackepisod går ju inte att förbise.