Har ni också glömt bort att jag har en blogg? Själv har ju. Jag har ägnat den kanske minus två tankar under veckan som gått. Istället har jag tänkt på ting såsom öppet hus, förkylning, sorgen, bortglömda bokningsnummer, presidentval, folks kommentarer kring presidentval (kanske allra mest det faktiskt), konflikter, goda vänners goda nyheter, sportlov…

Och nu sitter jag plötsligt på ett hotellrum i Tallinn. I samma hotellrum som de två jag älskar mest och lever med bäst. Och nu tänkte jag plötsligt på min blogg. Först en gång. Och sedan en till. Och sedan… Blev det nästan på plus och då ville jag skriva. Att jag lever och mår. Att veckan varit som den varit men att helgen som började 6.15 i morse är bara bra.

När det i torsdags stod klart att Ingrid måste vara hemma och inomhus löd regeln: När man är sjuk får man se lite mera barnprogram än vanligt. Nu när hon ska vara hemma och inomhus för fjärde dagen i rad lyder regeln När man är sjuk får man se hur mycket barnprogram som helst.

Allt är tydligen relativt.

Det har gått över två dygn sedan jag andades utomhusluft. Två dygn sedan jag steg utanför lägenheten. Två dygn sedan jag sett ett ansikte som inte är min dotters eller min systers.

Och visst, det låter kanske skönt på pappret. Men i verkligheten klättrar jag snart på väggarna. Jag börjar känna mig sjuk trots att jag egentligen nog mår utmärkt.

Vår enda kontakt till omvärlden har varit den som Gossip girl erbjudit och jag är inte säker på att det är bara bra det heller. Jag drömde konstigt i natt. Så där som man säkert förtjänar om man sett tio avsnitt på ett par dagar.

Tack och lov att Fredrik kommer hem om en liten stund.

Och också denna dag gjorde jag något som jag aldrig gjort förut: körde 35 minuter airobics framför teven tillsammans med det sjuka barn jag är hemma med.

Den meningen känns fel på så många olika sätt.

Jag gör något gott av dagen inomhus och går igenom min e-postinkorg. Där fanns över 2000 mejl när jag började, nu bara 1300. Så det går framåt. Medan jag raderar mina gamla mejl påminns jag om tider som varit, beslut som fattats och människor som mötts.

Och om det där företaget som lurade mig på ett tresiffrigt belopp för 1,5 år sedan. Jag beställde en jacka och betalade för en jacka. Men jag har inte fått någon jacka. Ännu. Och ingen återbetalning av pengarna. Ännu. Och jag har nog slutat hoppas. Det ser dåligt ut, inte minst med tanke på att företagets hemsida inte längre existerar.

Jag känner mig mera dum än arg och det är väl därför jag inte har gjort speciellt mycket åt saken. Om något är för bra för att vara sant är det antagligen inte sant, säger man ibland. Jag brukar tycka att det är ett tråkigt och cyniskt sätt att se på sin omvärld. Men min jackepisod går ju inte att förbise.

Det där inlägget för några dagar sedan om att jag knappt vet vad sunkighet är mera… Det var kanske att be om det. Om jag skulle ha en pessimistisk och bitter inställning till livet skulle jag tänka just så.

Men nu har jag ju inte det.

Så istället ska jag försöka skratta åt det faktum att Fredrik är bortrest och Ingrid har blåskatarr och jag har jobb. Jag ska försöka se charmen i att vi i det här fruktansvärda vädret (som får till och med mig att ifrågasätta valet av hemland) besökt sjukskötare och läkare och apotek och laboratoriet till och med två gånger.

Och jag behöver inte ens låtsas. Jag kan skratta och jag kan se charm nu när jag har fixat allt på jobbet för att kunna vara hemma två dagar och nu när Ingrids värsta åkomma är att hon inte får vistas utomhus. Det är det ganska lätt att skratta åt de där tuffa förmiddagstimmarna.

Läs det här. För att det är så fruktansvärt vackert och ärlig. Speciellt du, Saara. För att du förstår dig på skönhet och ärlighet.

Förlåt. Jag vet att andras barns smålustiga kommentarer är lite tröttsamma, men jag kan bara inte låta bli.

(Förlåt igen. Jag vet också hur fult det är att be om ursäkt för något och sedan göra det ändå. Jag borde skämmas. Och tro mig, det gör jag också.)

– Mamma, jag ska gifta mig med dig, säger Ingrid plötsligt vid kvällsgröten och lägger handen på min arm.

– Jasså, säger jag. Men jag är ju redan gift med pappa. Och man brukar vara gift med bara en person.

– Jasså, säger Ingrid. Då vill jag… kanske… gifta mig med Max.

– Jaha? säger jag lite förvånat eftersom hon faktiskt aldrig tidigare har talat om giftermål med någon utanför familjen.

Och då lägger hon igen sin lilla hand på min arm och säger med stor allvar.

– Ta det lugnt, mamma. Det är inte idag vi ska gifta oss.

– Mamma, du gör alltid så jättegod mat!

Säger den lilla dottern ivrigt medan hon tuggar i sig snabbmakaroner och knackkorv. För första gången den här veckan nog, men det är inte en vecka sedan hon senast fick korv. Om vi säger så.

Och jag tänker som jag tänkt tjugotusen gånger förr: så fort hon slutar vara översvallande lycklig och tacksam varje gång hon får knackkorv ska jag aktivt söka alternativ också de dagar då tid, ork och lust tryter mest. Men nu just känns det så oerhört onödigt. Som att skapa problem som inte finns.

Ingrid använde ordet fridfullt för kanske tio minuter sedan. Jag småfnissar fortfarande.