För ungefär ett och ett halvt år sedan gick jag på bokmässa i Göteborg för första och hittills enda gången i mitt liv. De där dagarna som jag bodde på hotell, socialiserade med kolleger både vid frukostbord och middagsbord och framförallt vandrade omkring mässan är kanske några av de lyckligaste i mitt liv. Och det känns inte ens sorgligt att säga det. Antagligen bidrog det faktum att jag fick sova hela nätter ganska mycket, det var jag inte van vid just då. Men mest var det nog mässan. Åh, mässan!

Jag skulle kunna ägna en dag åt att försöka beskriva hur magiskt och underbart och fantastiskt det var. Istället väljer jag att säga att ett av de mest spännande litteratursamtal jag fick bevittna hölls av Maria Sveland och Katarina Wennstam som diskuterade hur man kan bedriva samhällsdebatt med skönlitteratur. Jag kommer ihåg hur jag satt där i publiken och önskade att jag skulle våga läsa Wennstams spänningsromaner, men att jag ju är livrädd för sådana böcker.

Nu har jag vågat. Jag har läst alla tre. Jag har tyckt om alla tre. Jag rekommenderar alla tre. Och tydligen kommer en fjärde vilken dag som helst.

Det är bara att upprepa det som sagts förut: ibland är det fiktiva det som kommer allra närmast verkligheten.

Jag har också rynkor. Om du har.

Man kan med rätta fråga sig vem som betalat mig för att sluta blogga. Svaret är dock att ingen gjort en sådan transaktion men att min blogg lider av existentiell ångest. Den vet inte vad den vill med sig själv och dess ägare kommer inte riktigt heller ihåg.

Det är med andra ord precis som det alltid varit emellanåt. Men nu just pågår emellanåt onödigt länge. Och det blir inte precis lättare av det faktum att den här bloggen inte fungerat smärtfritt på lång, lång tid.

Hur gör ni andra när allt ni egentligen vill säga och skriva är helt fel i det här forumet?

Hälsningar från RG. Här är vi nu. Och vad vet vi? Jo, att resan tar sex timmar och inte fyra och en halv. Och att båten inte startat ännu.

Min dotter är tapprare än de tappraste. Hon hade hela 39,8 graders feber tidigt i eftermiddags och nu är hon plötsligt en hjälte som vi alla kan ta modell av i krissituationer. Eller så är det bara det att hon inte kan greppa hur det kommer att kännas när vi kommer fram mitt i natten och har sovit halvtaskigt på någon stol.

Igår klockan åtta på morgonen borde jag och Ingrid ha åkt med RG till Umeå. Därför hade vi stigit upp klockan sex. En söndag. Därför hade mina föräldrar stigit upp klockan sex. En söndag.

Efter en halvtimme på båten kom beskedet: båten avgår inte på grund av vinden. Så vi steg av båten, gick på gudstjänst i mormors kyrka och besökte sedan godgoda vänner i den stad som är min barndomsstad. I väntan på att kvällsbåten skulle gå. Den som det hette att garanterat skulle gå.

Och en timme före den båten ska avgå får vi beskedet att den inte går klockan åtta utan klockan 04.00. Och jag säger tack men nej tack jag reser ensam med en treåring. Som steg upp klockan sex i morse för att hinna med den där första båten.

Så nu sitter vi i Nykarleby och väntar på att mamma ska komma hem från tandläkaren så att vi kan äta köttsoppa. Och så hoppas hoppas hoppas vi att båten ska gå som planerat klockan åtta ikväll och att framför allt att den ska komma fram till Umeå som planerat klockan 23.30 lokaltid ännu senare ikväll. Och Ingrid är förkyld. Har glansiga ögon och varm panna och snyter sig med en vit A4 för att hon av någon märklig anledning föredrar det framför näsdukar och hushållspapper.

Och nu kom mamma hem igen.

Det allra mesta i vår vardag är numera löjligt enkelt och smidigt, sådär att man knappt kan kalla sig småbarnsförälder med gott samvete mera. Men. Just nu ligger jag på sängen och orkar absolut inte ta itu med det som fortfarande är någon slags kamp och som väl kommer att vara en kamp tills man ger upp någon gång när hon går i gymnasiet: läggdags. Att styra en pigg och lekglad individ mot kvällens vila. Tar så emot.

Är det bara jag som vissa dagar har det så bra att jag blir avundsjuk på mig själv?

(Här skulle det egentligen komma ett inlägg om hur bra den här lördagen har varit, men medan jag skrev riktigt kände jag hur jobbigt överglad jag lät till och med i mina egna öron så jag slutade skriva. Och tänkte bara att jag får ta denna goda dag till mitt hjärta och begrunda den.)

Jag kände ett behov av rejäl motvikt till min Pamela Anderson-roman och valde Mazzarella om Topelius. Balansen är återställd.

Jag ser ett samband mellan de tankar som sysselsatt min hjärna de senaste dagarna. En man i simshorts skulle knappast väcka ens hälften eller närapå lika många reaktioner som den unga kvinnan i sin bikini. Och hur många av oss har hört talas om det konstant dåliga pappsamvetet?

Det är som om ett missnöje med det egna utseendet, det egna jaget och den egna föräldrarollen är något typiskt kvinnligt. Eller?

Jag vägrar acceptera att det skulle vara så. Att jordens halva befolkning skulle vara skapad och konstruerad med ett ständigt missnöje, med en ständig otillräcklighetskänsla. Jag vägrar tro att det är något som vi kvinnor ska känna.

Så många gånger har jag pratat med driftiga, kloka, vackra och godhjärtade kvinnor som inte tyckt om sig själva och som ryckt på axlarna och sagt något i stil med att ”ja, men alla känner ju så”. Mitt hjärta går sönder. Jo, många känner så. Men det betyder ju inte att vi ska känna så. Att vi måste känna så för att vi är kvinnor.

Jag undrar hur fantastiskt mycket bättre den här världen skulle vara om vi slutade acceptera missnöjet som en del av vår personlighet eller som en del av vår kvinnlighet och istället ägnade tid och energi åt att avslöja den här obehagliga lögnen, uppmuntra varandra och hjälpa yngre och ännu inte lika missnöjda kvinnor att falla i samma gropar som vi sprattlar i.

Jag bara undrar.

Att min första bild på bloggen på tusen år är den nedan känns både väldigt roligt och väldigt tragiskt.

Att jag fått besvara era tankeväckande, fina och kloka kommentarer här under en hel halvtimme är bara väldigt roligt. Tack!