Det allra mesta i vår vardag är numera löjligt enkelt och smidigt, sådär att man knappt kan kalla sig småbarnsförälder med gott samvete mera. Men. Just nu ligger jag på sängen och orkar absolut inte ta itu med det som fortfarande är någon slags kamp och som väl kommer att vara en kamp tills man ger upp någon gång när hon går i gymnasiet: läggdags. Att styra en pigg och lekglad individ mot kvällens vila. Tar så emot.