Det allra mesta i vår vardag är numera löjligt enkelt och smidigt, sådär att man knappt kan kalla sig småbarnsförälder med gott samvete mera. Men. Just nu ligger jag på sängen och orkar absolut inte ta itu med det som fortfarande är någon slags kamp och som väl kommer att vara en kamp tills man ger upp någon gång när hon går i gymnasiet: läggdags. Att styra en pigg och lekglad individ mot kvällens vila. Tar så emot.

Är det bara jag som vissa dagar har det så bra att jag blir avundsjuk på mig själv?

(Här skulle det egentligen komma ett inlägg om hur bra den här lördagen har varit, men medan jag skrev riktigt kände jag hur jobbigt överglad jag lät till och med i mina egna öron så jag slutade skriva. Och tänkte bara att jag får ta denna goda dag till mitt hjärta och begrunda den.)

Jag kände ett behov av rejäl motvikt till min Pamela Anderson-roman och valde Mazzarella om Topelius. Balansen är återställd.

Jag ser ett samband mellan de tankar som sysselsatt min hjärna de senaste dagarna. En man i simshorts skulle knappast väcka ens hälften eller närapå lika många reaktioner som den unga kvinnan i sin bikini. Och hur många av oss har hört talas om det konstant dåliga pappsamvetet?

Det är som om ett missnöje med det egna utseendet, det egna jaget och den egna föräldrarollen är något typiskt kvinnligt. Eller?

Jag vägrar acceptera att det skulle vara så. Att jordens halva befolkning skulle vara skapad och konstruerad med ett ständigt missnöje, med en ständig otillräcklighetskänsla. Jag vägrar tro att det är något som vi kvinnor ska känna.

Så många gånger har jag pratat med driftiga, kloka, vackra och godhjärtade kvinnor som inte tyckt om sig själva och som ryckt på axlarna och sagt något i stil med att ”ja, men alla känner ju så”. Mitt hjärta går sönder. Jo, många känner så. Men det betyder ju inte att vi ska känna så. Att vi måste känna så för att vi är kvinnor.

Jag undrar hur fantastiskt mycket bättre den här världen skulle vara om vi slutade acceptera missnöjet som en del av vår personlighet eller som en del av vår kvinnlighet och istället ägnade tid och energi åt att avslöja den här obehagliga lögnen, uppmuntra varandra och hjälpa yngre och ännu inte lika missnöjda kvinnor att falla i samma gropar som vi sprattlar i.

Jag bara undrar.

Att min första bild på bloggen på tusen år är den nedan känns både väldigt roligt och väldigt tragiskt.

Att jag fått besvara era tankeväckande, fina och kloka kommentarer här under en hel halvtimme är bara väldigt roligt. Tack!

Som skattebetalare blir jag lite störd på tonåringar med öppen jacka i minus tjugo.

Ja, det var bara det.

Det här tänkvärda inlägget av Eva Frantz fick mig att fundera på en sak: det dåliga mammasamvetet. Ni vet, det där som de flesta säger att kommer på köpet när man blir mamma. Det där som jag egentligen aldrig någonsin har haft och har noll intresse av att skaffa. Det kom inte med mitt paket och jag vill inte veta var ni har köpt ert. Jag fortsätter gärna leva utan det.

När jag träffade Ingrid första gången kände jag tre saker:

1. Extremt stark trötthet.

2. Extremt stark förvåning (vi trodde verkligen att vi skulle få en pojke).

3. Extremt stark övertygelse om att jag var den absolut bästa tänkbara mamma för just den här varelse.

Det där tredje har jag fortsatt känna. Varenda dag i tre och ett halvt års tid. Jag vet att jag inte alltid fattar de bästa besluten. Jag vet att jag inte alltid räcker till. Jag vet att det finns mammor som är bättre på en del saker än jag är. Det finns säkert mammor som är bättre på det mesta, kanske till och med allt. Men när jag ser Ingrid i ögonen och när hon ser mig i ögonen så bara vet jag det lika starkt som första gången jag såg henne; just jag är bäst för just henne. Det kan ingenting ändra på.

Jag har inte dåligt samvete för att jag inte är perfekt. Inte inför Fredrik för att jag inte är den perfekta frun. Inte inför mina elever för att jag inte är den perfekta läraren. Och inte heller inför Ingrid för att jag inte är den perfekta mamman. Jag älskar henne mera än jag trodde att jag kunde älska. Och jag tror, kanske något naivt, att den kärleken räcker ganska långt. Att den räcker längre än alla de misstag jag gör. Så jag har svårt att få in det här med det konstant dåliga samvetet.

Jag har tydligen missat något. Men jag vet faktiskt inte om jag vill veta vad.

Jag har en teori som lyder:

Österbottniska dagisbarn slutar på dagis när de blir storasyskon. Barn i huvudstadsregionen gör det inte.

Vad tror du? Stämmer det? Berätta gärna hur just din familj gjorde eller hur just din familj planerar göra eller hur just din familj skulle göra och ange gärna ungefärlig boningsort. Om jag får tio svar drar jag en vetenskaplig slutsats.

Är det bar jag som känner mig brutalt ledig när jag bakar? De grahamssemlor jag fixade ihop ikväll motsvarar uppskattningsvis fyra dygn semester. Jag borde definitivt baka oftare.