Vi firade lördagen så som lördagar i februari ska firas; med vänner, hembakad pizza och melodifestival.

Och när jag la pizzadegen på jäsning kom jag ihåg en februarilördag för ungefär ett år sedan. Också vänner, också hembakad pizza och också melodifestival.

Men med en jag som hela eftermiddagen hade gått och väntat på dåliga nyheter. När som helst skulle det antagligen visa sig att jag inte var gravid nu heller. Till sist bestämde jag mig för att ta ett test, bara för att det kändes lättare att välja exakt när jag fick de dåliga nyheterna. Pizzadegen jäste, Ingrid tittade på barnprogram, Fredrik var inte hemma.

Och testet var positivt.

Och sedan kom gästerna. Och först efter det kom Fredrik. Så det var vänner, hembakad pizza och melodifestival. Och en jag som hade fått de bästa av nyheter och som satt och tänkte på den största av hemligheter.

Så fort vännerna gick hem berättade jag för Fredrik. Och tog ett test till. Eller kanske två. Tog en av graviditetsböckerna ur bokhyllan och läste i den tills jag somnade. Började inte vänta, för vänta hade jag redan gjort. Men jag började vänta 2.0.

Tänk att den lilla människa jag då bara anade redan är så stor. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; det kan ibland hända så mycket på ett år.

Jag är en människa som älskar att fynda. Ärligt talat kan jag ibland tycka att det känns lite pinsamt att jag kan bli så väldigt lycklig bara för att jag får köpa leverlåda till ett riktigt bra pris. Jag vill inte ens tänka på hur hungrig jag kommer att vara på specialerbjudanden när jag är pensionär om det redan nu ser ut såhär.

En konsekvens av mitt intresse för fynd är att jag hamstrar när något är billigt. Jag har köpt Ingrids vinterkläder till nästa år på rea, Arvids också för den delen. Den vårjacka jag köpte åt henne på rea i somras har jag just packat ner bland de kläder som snart ska transporteras till vårt tillfälliga boende.

Sådan är jag.

Men jag är också en sådan som bor tillsammans med tre andra människor i en trea på 69 kvadratmeter. Och då fungerar inte det här hamstrandet speciellt bra. Fröna trycks liksom ut ur kinderna snart. Hur väl hamstern än vill.

Eftersom vi inte ens har tillgång till vårt källarförråd för tillfället är det nästan löjligt. Ni skulle se vårt hem just nu. Vi har stora flyttlådor i paff som prydnadsföremål längs väggarna. Och det här tillfället är ju åtta månader långt. Om allt går som det ska.

 

Ibland fattar man långsamt. Jag hann alltså bli 29 innan jag förstod att det faktiskt finns ett visst samband mellan hur mycket grejer jag köper och hur mycket grejer vi förvarar.

Jag har facebook-vänner som tydligen har fått brev från fpa idag. Brev av den tråkigare sorten. Och jag kom att tänka på hur jag också fick ett sådant brev en dag i mars 2010. Återkrav på strax under 2000 euro.

När jag ringde upp för att diskutera hur och när jag skulle betala märkte den (säkert innerst inne) vänliga damen i sin dator att jag hade kvar tusen euro från en gammal skuld. Så det blev närmare 3000 euro. Det är mycket pengar. Och då grät jag. Bokstavligen. Snyftade. Torkade tårar. Som rann.

Det är jätteskönt att ha kommit till den punkt i livet när man inte längre är skyldig fpa pengar. Även om jag fortfarande i ärlighetens namn kan ha svårt att slappna av den här tiden på året.

– Idag är det fest, Arvid, sa en storasyster på morgonen.

Med fest menar hon Gamlas dans på mitt jobb. Denna årliga festlighet som hon i den bästa av världar hade gått miste om i år på grund av sportlovsresa. I den här nästbästa fick hon i alla fall tröstas med att hon fick gå på dansen.

Förra året blev hon uppbjuden av en stilig ung man i frack. Och blev lite paralyserad och blyg. Idag på morgonen laddade hon genom att öva sig på att säga Nej tack och le. Hon kände att hon vill dansa sedan när hon blir stor.

Men så ville det sig så väl att en av flickorna (eller som det heter i Ingrids värld den här dagen – prinsessorna) bjöd upp henne. Och att få vara så nära en livslevande skönhet i håruppsättning och aftonklänning går ju inte att tacka nej till. Så Ingrid virvlade i vals. Och ägde nog världen lite grann. Hon fick till och med dansa den andra valsen också.

Jag fick hålla tårarna tillbaka när abiturienterna lämnade skolan. Jag verkar inte vänja mig. Det blir bara värre med åren.

Jag fick fortsätta hålla tillbaka på vändagsfesten på Ingrids dagis. Där var orsakerna till tårar många:
1. Att hon är finast. Bara finast.
2. Att hennes underbara gudföräldrar var med. För två år sedan grät jag för att jag kände oss ensammast i världen här i Helsingfors. Vi är inte det. Vi har familj här också.
3. Att se hur oerhört stolt hon var över både sin gudbror och sin lillebror.

Så det är kanske inte så konstigt att tårarna flödar, forsar, svämmar nu. När vändagsfilmen var ännu mera sorglig än romantisk och när alla tillbakaträngda tårar plötsligt får komma fram.

Tårar av lycka, mest. Tårar av tacksamhet. Över det jobb som är mitt och de människor jag får möta där. Över min familj. Både min egen, min ursprungliga och min icke-biologiska.

Över att jag får ha min man och mina barn. Varje dag är det stort. Störst. Varje. Och varje dag jag inte hinner eller kommer ihåg att se den storheten är på något plan misslyckad. Tack och lov är de dagarna få.

De senaste dagarna har gjort mig mera övertygad än någonsin; man må få ha vilka åsikter som helst men det ger en aldrig någonsin rätten att säga och göra vad som helst.

För övrigt tycker jag inte heller att påven måste skylla sig själv.

Ju mer jag tänker på saken, desto mer övertygad blir jag om att nästan ingen av oss någonsin måste skylla oss själva.

Linnea måste inte skylla sig själv för att hon analyserade en låttext.

Krista måste inte skylla sig själv för att hon ställde sig på en stor scen.

Blondinbella måste inte skylla sig själv för att hon har en välläst blogg.

Julia måste inte skyll sig själv för att hon kritiserade en H&M-tröja.

Elakhet och hat är aldrig någonsin berättigat. Man ber faktiskt inte om det bara för att man för fram en åsikt eller för att man syns och/eller hörs. Och man måste faktiskt inte tåla mera än andra bara för att man rör sig i lite större rum än de flesta andra av oss.

Det kan aldrig vara din demokratiska plikt att uppmuntra någon annan att begå självmord eller önska att hon ska bli våldtagen. Hur fel du än anser att hon tycker och tänker.

Snälla. Vi måste vara snälla mot varandra. Vi måste åtminstone sträva efter det.