Jag har sugit i mig näthatsdiskussionerna som en svamp de senaste dagarna. Imorgon klockan 8.15 ska jag vrida ur svampen i ett klassrum och sedan försöka torka upp vätskan från golvet. Inge lite hopp utan att verka naiv. Komma med några råd utan att verka moraliserande. Vägleda lite utan att verka ha alla svar. Fråga väldigt mycket och verka och också vara väldigt intresserad av svaren. Åh, detta fullkomligt underbara utmanande jobb.

Ett av många ting som förundrar mig när jag gräver i den här diskussionen är alla invändningar som dyker upp. Det finns faktiskt kvinnor som näthatar andra kvinnor. Det finns faktiskt män som blir näthatade. Det finns faktiskt högervridna som blir näthatade. Det finns faktiskt…

Jo jo jo. Nämen förstås. Faktiskt. Och kanske du vill lyfta fram en annan grupp näthatade, för visst finns det alldeles för många sådana. Men du behöver väl inte göra det som en invändning mot det program som startat debatten och den grupp som där kommer till tals? Det att andra faktiskt också hatas gör ju inte att det hat som riktas mot dem är mindre fruktansvärt.

Allt hat är äckligt och farligt. På nätet och i andra sammanhang. Mot kvinnor och mot män. Mot barn och mot vuxna. Det är ingen tävling i vem som hatas mest och har det värst. Du behöver inte lyfta fram en viss grupps lidande genom att försöka förringa en annan. Allt hat måste bort. Allt hat måste bekämpas.

Och vi måste som vanligt börja med det som finns i oss själva.

I snart en vecka har Arvid dagligen fått mjölkersättning. Huden är glad, magen är glad, pojken är glad. Det känns helt fantastiskt. Ingen dag ingen gång har jag tagit det för givet.

I tre dagar har han också dagligen fått lite majspuré. Huden är glad, magen är glad, pojken är glad. Också det känns helt fantastiskt.

Är lycka att en liten pojke verkar kunna äta sådant som andra äter?

Jag tror det.

Inspirerad av ett buu-klubbenavsnitt som jag själv inte sett ville Ingrid måla sitt ansikte med vattenfärger och sedan trycka ansiktet mot ett papper. Resultatet? Enligt konstnären själv:
– En tavla. Som du kan titta på alltid när du saknar mig, mamma.

Så igår kom dagen då Ingrid ligger på köksgolvet och plötsligt helt utan hjälp och stöd läser en mening ur en bok. Asta har så tråkigt så. 

– Mamma, står det det?

Och det står det. Just det står det.

Efter fyra dagar med jobb och lika många med en hemmaman känns beslutet att börja jobba igen bara rätt. Det känns som om jag kommer att få det bästa av två helt olika världar, två verkligt bra dessutom. Ibland är det tydligen så att man kan få åtminstone nästan allt.

Det går inte en dag numera utan att jag förundras över hur Ingrid uttrycker sig. Jag bara älskar det språk som nu är hennes. Låt mig bjuda på ett par favoriter från idag.

Jag: Ingrid, hur gör man det kalasigt då? (När vi pratar om hur man skapar kalas)

Ingrid: Nå… Man har festliga fat.

 

Ingrid: Han har så elegant hår. (Om sångaren i Great Wide  North)

 

Och en favorit från alla dagar. För det går inte en dag utan.

Ingrid: Men snälla människa! (Till sin lillebror)

Vi har i skrivande stund vår första lediga helg under pappaledigheten. Magiskt. Visst har Fredrik haft lediga helger ibland också när han jobbat men då har det hört till undantagen. Nu, för en ganska lång tid framöver, är lediga helger regel. Mer än regel faktiskt; nästan undantagslöst. Det känns rätt och värdigt.

Från och med idag är jag inte längre föräldraledig. Från och med idag är Fredrik det istället. Jag känner faktiskt ingen annan som har varit föräldraledig lika kort tid som jag. Eller i ärlighetens namn; jag känner väldigt många som varit föräldralediga lika kort tid som jag och till och med ännu kortare. Men jag känner ingen annan kvinna. Tror jag.

De senaste veckorna har jag nästan dagligen fått berätta hur det känns att börja jobba igen när den lilla är så liten. Svaret är att det känns bra. Men att jag naturligtvis kommer att sakna honom. Precis som Fredrik har fått sakna honom hittills.

Svaret är också att absolut ingenting i mig längtar bort från den här föräldraledigheten. Jag skulle gladeligen kunna vara hemma med min son ännu en tid, kanske rentav en lång tid. Och det känns alldeles underbart att det är så. Och/men samtidigt som ingenting i mig längtar bort så finns det väldigt mycket i mig som längtar till. Och det känns alldeles underbart också att det är så.

Vi kan inte åka på någon sportlovsresa till Umeå i år. Vi ska istället ägna de första sportlovsdagarna åt att packa ihop grejer i lådor och de sista sportlovsdagarna åt att packa in grejer i plast. Fantastiskt på absolut inget sätt.

Jo, jag har gråtit. Och systern har gråtit. Men inga tårar ändrar på det faktumet att resan som vi sett så mycket fram emot bara tas ifrån oss.

Den här renoveringen kommer att kosta oss ungefär 60 000 euro i rena pengar. Den kostar oss också en hel del arbete och ännu mera lidande. Och det som knäcker mig lite till och med en bra dag är det faktumet att vår livskvalitet ju inte kommer att förbättras nämnvärt. Det är ju inte så att vi kommer att märka att rören är nya och säga Wow, vilket drag i rören till varandra när vi borstar tänderna på kvällarna och känna att det var SÅ värt 60 000 och blod, svett och tårar.

Arvid mötte igår en läkare för första gången e.Ek. (efter eksem). Läkaren sa att utslagen ser mera ut som atopisk hud på vintern än allergisk hud. Jag vet att jag bara log när hon sa det. Jag hoppas att jag log sådär stillsamt klädsamt och inte hysteriskt.

Eller egentligen spelar det ingen roll. Hysteriska leenden är inget. Att Arvid enligt proffs ser mera atopisk än allergisk ut är allt.

Arvid fick senare dricka mjölkersättning för första gången. Visserligen var det NAN hypoallergenic, men att han fick dricka mjölk som kan köpas i en vanlig mataffär känns stort. Att det dessutom gått snart ett dygn och att hans humör varit stabilt och huden oförändrad känns större. Jag skulle kunna vänja mig vid att ha ett barn utan allergier. Jag tror det går att leva så också.