Hahahaha.

Om jag inte skulle se så märklig ut skulle jag skratta helhjärtat. Nu fastnar det någonstans i halsen.

Nå, du ser säkert inte så märklig ut, tänker du nu. Du som vet att jag är lite dramatisk till min läggning.

Inte så märklig? När jag hämtade Ingrid på dagis kom en av hennes bästa dagiskompisar fram till mig på gården och frågade vem jag är.

Så att så märklig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här hade jag tänkt visa er en bild på mig som blond. Och jag skulle ha skrivit något i stil med att det är så skönt att se ut som mig själv igen. Men tyvärr kunde inte ens ett frisörbesök rädda mitt hår om man med rädda menar att få det att se ut som det gjorde i söndags. Känns som en evighet sedan.

Jag berättar mera och bjuder på bilder sedan när jag på riktigt inser att hår bara är hår.

Vad tänkte du när du såg Anna Wahlgren i Skavlan i fredags? Och vad tänkte du när du såg artiklarna, blogginläggen, fb-statusuppdateringarna efteråt?

Vad jag tänkte? Att hon alldeles säkert gjort stora och kanske rentav oförlåtliga misstag som förälder och människa. Antagligen större misstag än de flesta av oss tack och lov kommer att göra. Men jag tänkte och tänker fortfarande att hon ändå inte förtjänar att bli hånad, bespottad och hatad. Att hon faktiskt har ett människovärde, vilka fruktansvärda handlingar hon än gjort sig skyldig till.

Jag tycker att det är lika obehagligt varje gång det blir liksom tillåtet att avsky en person. När personer som i vanliga fall är fredliga och harmoniska plötsligt skriver ut sitt förakt gentemot en annan människa kan jag tycka att något mörkt för en stund får makten också över den som skriver.

Jag är förstås också allergisk mot folk som utsätter skyddslösa barn för äckliga saker. Jag tar också avstånd. Men är det min uppgift att här eller i något annat forum skriva att Anna Wahlgren är en hemsk människa? Vem mår bättre av det?

Och vem mår sämre av det? Knappast hon. Arma människa. Den kvinna jag såg i fredagens tv-program verkade leva i ett mörker så svart att en hånfull text här knappast skulle förändra något.

Jag är nämligen också allergisk mot folk som tar sig rätten att hänga ut en annan människa. Vem än denna andra är och vad än hon har gjort. Faktiskt.

Vad tänkte du?

För alldeles för långt ifrån första gången i mitt liv har jag idag ringt en frisörsalong, bekänt en misslyckad hemmafärgning och fått en tid. Imorgon får ni förhoppningsvis se en bild på hur jag ser ut just nu. Och hur jag ser ut efter det besök som jag hoppas att räddar mitt ansikte.

Ibland är lycka att ha en man som är så god att han inte säger Vad var det jag sa? ens när han skulle ha all rätt till det. Så ofantligt bra är han faktiskt, den här mannen som är fin.

Det kan hända att jag blev brunett just. Det var inte meningen. Men vem tröstar nu det?

Jag och kidsen fortsatte fatta goda beslut. Vi gick till busshållplatsen som ligger nästnärmast och tog bussen till kyrkan. Varje gång vi ska åka buss är vi sena, ofta för sena. Idag var ofta och vi missade första chansen och fick stå många minuter och vänta på andra. Men solen sken och alla var glada. Mer än så ska man inte begära.

Det finns ett fenomen som lyckas med konststycket att vara både bland det bästa och sämsta med barn.

Ni vet dedär dagarna då det enda man egentligen vill är att ligga i en hög av självömkan? Att göra just det fungerar inte alls med småbarn (jo, jag har försökt). Så då blir man så illa tvungen att göra något annat. Och medan man gör det där andra märker man kanske plötsligt att hög-lusten minskat avsevärt.

Mmm. Både bland det bästa och sämsta. Vårt det där andra var idag en pulkastund på gården. Att tjugo minuter på rätt ställe kan vara så avgörande är en gåta. En god gåta.

Den här dagen går förhoppnings- och troligtvis inte till historien. Jag gjorde mig varken som människa, mamma eller fru. Eventuellt som diskare och matlagare. Men det både ofrivilligt och småbittert. Så otroligt oattraktivt.

Fyra sportlov i rad har jag varit i Umeå. Fyra sportlov i rad har jag fått uppleva svensk bokrea. Så jag erkänner; jag tänkte inte ens tanken att det skulle bli annorlunda i år.

Men jag åker faktiskt tillbaka till Finland måndagen den 25 februari. Och bokrean börjar tisdagen den 26 februari.

Just nu är det svårt att inse att det antagligen är lika bra eftersom jag ju egentligen inte köper böcker just nu på grund av att bokhyllans och vardagsrummets ändlighet kommit emot. Dessutom ska vi bo i ett tillfälligt hem under våren och att ha med sig en massa litterära alter som minne från sportlovsresan gynnar väl i ärlighetens namn ingen. Sedan när chocken över den förlorade bokrean lagt sig ska jag tänka så. Först ska jag sörja.

Snart snart blir fredagar magiska också i vår familj. Snart snart har vi lediga helger i en hel pappaledighet. Efter tre och ett halvt år utan är det svårt att föreställa sig hur det är, men jag har hört rykten om att fredagsmys är grymt bra när man får vara tillsammans sedan på lördag och söndag.

Den här helgen ska pastorn jobba åtta timmar både lördag och söndag. Så nu är jag ovanligt mycket prästgräsänka. Men snart snart hägrar bättre tider och med dem vid horisonten går vad som helst.