Ibland när någon säger att allt är relativt och att man ju egentligen tävlar bara med sig själv kan jag känna att personen säger så bara för att man liksom ska säga så. Att det nog egentligen är så att starkast är bäst och att vi andra alltid är lite sämre. För det känns så ibland.

Men när det kommer till löpning tycker jag att detta med att tävla mot sig själv blir osedvanligt klart. Jag satt på stadion igår nära mållinjen av HCR och såg människor med 21 kilometer i benen passera mållinjen och jag såg bara vinnare. På riktigt.

Och även om min man sprang gårdagens lopp på 1.36.58 (ja, ni får och bör beundra – det gör jag också) så var hans seger igår inte på något sätt större än den seger jag själv uppnådde när jag ikväll plötsligt sprang 12 kilometer. Aldrig förr har jag sprungit över tio.

Jag tävlar bara med mig själv. På riktigt.

– är att inte kunna öppna wc-dörren ens halvvägs för att en barnsäng tar emot. Det vänjer man sig vid förvånansvärt snabbt. Dörrar på vidgavel är en lyx man helt klart kan leva utan.

– är att klämma sig in i vardagsrummet i sidled, igen för att en barnsäng tar emot. Det här går bättre med tiden och numera sitter det i ryggmärgen för oss som gör det ett tjugotal gånger minst per dag. Så fort man ska in eller ut svänger man lekamen i sidled utan att ens reflektera.

– är att ha en säng som också fungerar som lekrum. Jag minns inte ens när det slutade kännas som ett problem att sova med ett tiotal bilderböcker, sex barbiedockor och ett varierande anal mjukisdjur i sängen.

– är att välja mellan att duscha och tvätta kläder eftersom det i princip är omöjligt att bära torkställningen ut ur badrummet. Det här eftersom dörren inte går att öppna helt och eftersom man sedan ska klämma sig in i lägenheten i sidled. Och jo, nog är det om inte ett problem så åtminstone en utmaning. Speciellt då vi sammanlagt springer ca åtta gånger i veckan.

– är att oftast gå in i något när du ska någonstans. Detta något kan vara en möbel, en leksak, en människa, en klädhög eller en annan negativ överraskning. Fredrik som är hemma betydligt mera än jag har våta drömmar om att få vifta på armarna inomhus.

– är att förvånansvärt ofta inte ha en aning om var en viss sak är. Man skulle ju tycka att en liten yta skulle försvåra möjligheten för saker och ting att bara försvinna. Men icke. Icke alls. Tyvärr. Snarare tvärtom, hur det nu kan komma sig.

– är att inte kunna diska och laga mat samtidigt eftersom sköljfatet nästan måste få stå på spisen om diskningen ska vara ett på något sätt hållbart projekt.

– är att hela tiden veta, se och höra exakt vad de andra tre gör. Att leva nära inpå varandra är ju egentligen väldigt fint. MEN. När Fredrik ser en fotbollsmatch samtidigt som Ingrid hör på en barnskiva och Arvid lyssnar på Mozart kan jag absolut inte göra något som för ljud (tala på skype eller titta på film eller Dance moms). Faktum är att jag egentligen inte kan göra något annat heller, att läsa är svårt när man har tre andra ljudmiljöer i sin omedelbara närhet. Att tänka är också svårt.

– är något som går. Sällan bra, men det går alltid på något sätt om valet är ännu sämre

Den här fredagen lär inte gå till historien. Du kommer inte att läsa om mina handlingar denna dag i en framtida historiebok. Men den var fin, på många sätt. Vardagen är ofta fin. Nåd, nåd, nåd att det får vara just så just nu. Också. Så länge har det fått vara så fint.

Men vad ska jag minnas av fredagen den 3 maj 2013? Jag som får minnas vardagen i all sin enkelhet utan krav på att den ska platsa i historieböckerna.

– att Arvid visade sitt sämre och gnälligare jag på grund av den där nya tanden som känns så tydligt redan nu men ännu inte riktigt syns

– att Ingrid testade föräldratålamodet med en alldeles förbluffande energi som rimmade illa med att vi somnade ordentligt först tre på natten

– att ingen av oss orkade handla fredagsgott och att vi tömde en avdankad påse majschips i brist på bättre

– att jag för första gången någonsin tänkte att jag kanske skulle kunna springa ett halvmarathon någon gång i framtiden (om jag någon gång faktiskt gör det går ju den här dagen förvisso till min historia)

– att min man vägrade ge mig en biljett till nästa värld i candy crush trots att det fanns i hans makt. Det kan hända att det är oförlåtligt. Jag tror att han ångrar sitt förhastade beslut.

– att vi fick glädjebudet att rörrenoveringen framskrider enligt tidtabell och att det således faktiskt är bara ett par veckor kvar i vår mysiga men trånga exilbostad

Min lilla Parv verkar utvecklas i racerfart när han är ifrån mig. Jag lämnade en pojke som aldrig smakat på hemlagad mat och fick sedan träffa en som slukade hemmixade livsmedel. Jag lämnade en tandlös kille och blev igår biten i fingret. Jag lämnade en liten en som totalvägrat fruktpuréer och har nu sett honom äta ett par sådana till mellanmål på eftermiddagen. Dessutom klättrar han upp på knä. Och där trivs han. Klarar av det med en hand till och med. Han börjar bli stor.

i debatten om var i vida världen man ska bo… Så länge jag blir brutalt ledig och avslappnad och avkopplad och vilsam så fort jag sätter fötterna på österbottnisk mark är det kanske bäst att bo någon annanstans.

H. hon som firar Valborg 2013 med Champions league (jag veeeet), Facebook, en bok, svärmors bakverk, majschips. Och candy crush. Från och med igår alltid detta candy crush.

Min något extrema personlighet visade igår sitt tryne när jag upptäckte candy crush. Jag har ingen aning om hur spelet kunnat gå mig förbi hittills och i nuläget kan jag inte bestämma mig för om det är min största glädje eller min största sorg att det först nu blivit en del av mitt liv. Något där mittemellan är det förstås inte. Jag fungerar tyvärr inte så.

Jag spelade och spelade och spelade igår. Lovade mig själv att jag får spela till elva, men sedan måste jag sova. Lovade sedan att jag får spela upp de liv jag har kvar klockan elva, men sedan måste jag sova. Lovade att jag får köpa ett paket liv eftersom jag just då lärt mig vad jellies är i spelet (minst sagt avgörande information, ni som spelar vet vad jag menar), men sedan måste jag spela.

Någon gång när klockan var närmare ett än halv ett slutade jag spela. Och lovade mig själv riktigt på riktigt att de liv jag köpte igår var de enda jag någonsin köper i candy crush. Det är farligt att öppna den dörren.

Som bäst åker jag tåg. Väntar på nya liv, ty jag har fastnat någonstans i Lemonadsjön. Väntar ändå ännu mera på att om två timmar och femtiofyra minuter återförenas med min familj. Sedan vill jag krama dem alla alla minuter resten av dagen och aldrig någonsin vara ifrån dem igen.

Se där. Lite allt eller inget. Igen.

Jag drabbades plötsligt av dåligt bloggsamvete. Det är inte okej att aldrig bjuda på bilder. Hittade några gamla på Facebook som ni får hålla till godo med tills jag skärper mig så pass att jag börjar ta bilder.

Tanken är väl att man ska känna igen sig, le och tycka att livet är smutsigt men att vi minsann är smutsiga tillsammans. Att man ska känna att gräset ändå inte är så mycket grönare på andra sidan och att det ska kännas skönt. Men när jag läser Annes blogginlägg, Svenskfinlands mest aktuella just nu, blir jag mest av allt mörkrädd. Och tänker att gräset är som det är här på min sida men att det verkar rent ut sagt ruttet på många andra sidor.

Missförstå mig rätt. Jag tycker också det är charmigt med kiss i duschen och behån i ugnen. Men många av kommentarerna andas en avundsjuka och en missunnsamhet som jag inte alls känner igen. Snarare något som gränsar till illvilja och hat, något som gör att jag blir lite rädd när jag går omkring på trottoaren eftersom de flesta jag möter antagligen inte vill mig väl.

Är det någon annan som känner som jag när ni läser bekännelserna? Du får i så fall väldigt gärna vara anonym här också, för det anses väl inte vara speciellt rumsrent och politiskt korrekt att känna så.

Charmigt; jag har sett precis varenda avsnitt av tv-serien Dance moms.

Och; medan jag har skrivit det här inlägget har jag lyssnat på soundtracket till Mamma Mia.

När jag blir stor ska jag lära mig att somna utan att Fredrik finns i närheten. Om sex och en halv timme ska jag morgonpromenera i Oslo och här ligger jag och är inte ens nära sömnens land. För det är så svårt när jag inte hör en fotbollsmatch i bakgrunden, när jag inte vet att han kommer att ligga nära när jag vaknar till första gången i natt.

Fast egentligen vill jag inte lära mig alls. Egentligen vill jag ju alltid somna med honom i min närhet.

Fördelen med att jag saknat flera dagar på förhand är att det just nu känns riktigt bra. Trots att vi nu väl är på olika platser, jag och dem jag älskar allra mest. Efter farvälet på perrongen visste jag att det värsta var över. Och jag tror att jag visste rätt.