Könsneutrala barn

Evighetsfrågan om huruvida könsskillnader är biologiska eller sociala verkar ha blossat upp på nytt. Till exempel här. Som vanligt är åsikterna starka. Som vanligt är viljan att förstå den andra sidan lika med noll.

Jag måste erkänna att jag också har noll förståelse. Jag har noll förståelse för varför det skulle spela en så avgörande roll huruvida det är biologi eller sociologi som lägger grunden för skillnaderna. Hur mycket mera tid och resurser ska läggas på att utreda den frågan?

Jag skulle betydligt hellre utreda andra frågor. Hellre än att fundera på varför skillnader finns vill jag fundera på hur vi kan motverka de skillnader som är destruktiva.

Som lärare ser jag nästan dagligen unga pojkar som tar plats, som tror på sig själva och som gör sin röst hörd. Lika ofta ser jag unga flickor som gör sig mindre, som är osäkra och som verkar tvivla på huruvida de har rätt att säga något. Det finns naturligtvis undantag, det finns försiktiga pojkar och frimodiga flickor, men trenden är glasklar. Och ärligt talat struntar jag fullständigt i om flickorna är osäkra och små av naturen eller av sociala konstruktioner, det enda som spelar någon roll för mig är att de upptäcker att de också har rätt att synas och höras, rätt att vara viktiga. Rentav en skyldighet att vara det.

Tyvärr finns det också unga pojkar som uppenbarligen mår dåligt men som anser att det är omanligt och svagt att tala med någon om de problem som tynger dem. Det finns en växande grupp unga pojkar som lider av kravet på vältränade kroppar med muskler som i första hand ska synas och sedan i nionde hand användas. Att det finns unga flickor som späker och avskyr sig själva för att deras kroppar inte ryms i den lilla, trånga mall de eftersträvar är vi alla smärtsamt medvetna om. Det finns många pojkar som är våldsamma mot andra, det finns många flickor som är våldsamma mot sig själva. Det finns pojkar som tycker att sexuella trakasserier är helt okej, det finns flickor som tycker att också den uppmärksamhet som följer sexuella trakasserier är bättre än ingen uppmärksamhet alls.

Det finns en generation ungdomar som söker sig själva. Och jag hoppas att de vågar söka bortom könsrollernas snäva gränser för annars kommer vi också i deras framtid att ha kvinnor som backar och män som tar sig fram.

Jag är inte alls säker på att lösningen finns i ljusblå kläder på flickor och fler plastspisar åt pojkar men jag anser att vi måste försöka göra något. Jag vill lära min son att han visst får vara ledsen och liten och svag, och om flera dockor är priset för det så är jag villig att betala. Jag vill lära min dotter att hon visst får ta plats och vara stor och stark, och om sjörövarlek kan hjälpa så är jag matrosen. Könsneutrala leksaker och kläder är aldrig ett självändamål. Det enda självändamålet här är att allt fler människor ska må allt bättre, vara helare människor som lever upp till en större andel av sin fulla potential.

Jag hade en gång en debattövning med en grupp ungdomar. Åtta flickor var med. Tre pojkar. Pojkarna talade (tyvärr helt utan överdrift) 85 % av tiden. Den som tror att alla i de klassrummet levde upp till sin fulla potential räcker upp en hand.

Nå precis.

Skum sak

En skum sak att skryta med är att ens barn äter mycket. Jag bjuder på det.

Denna dag har Arvid nämligen ätit:
– 250 ml välling
– 2 burkar barnmat (kött och grönsaker)
– 2 dl gröt
– 2 burkar barnmat igen (kött och grönsaker igen)
– 1,5 dl gröt

Helt otroligt. Närmast bottenlös ter han sig.

Alldeles underbar är han för övrigt. Säger hon med skuggan av saknad på förhand.

En liten skugga

Under de senaste dagarna har det ständigt vilat en liten skugga över min tillvaro. Själv får jag stå stadigt, men det svajar kring folk i min omgivning – inte i min direkt närliggande – och av olika orsaker rubbar det också mitt eget varande. Ibland vill jag bara ropa: Varför, varför, varför? Varför kan inte alla bara vara snälla? Bara vara friska? Ens bara få leva? Bara få allt det som de drömde om, hoppades på och planerade? Varför måste mörkret ibland göra sig så väldigt starkt påmint?

Dessutom har jag en egen liten skugga också. Från och med imorgon ska jag och min familj vara på olika platser några dagar. Och sedan i söndags har jag saknat dem, i förväg liksom. Jag kommer att ha det jättebra på min plats, de kommer att ha det jättebra på sin. Men oj, så jag kommer att sakna dem. Han den minsta, naturligtvis. Honom som jag inte ju inte riktigt kan prata med och kolla läget med. Och henne, naturligtvis. Hon den livsglada, härliga med så mycket kärlek i den lilla kroppen.

Men kanske allra mest honom, den där största. Honom som jag faktiskt inte är hel utan. I början av vår tid som ett tyckte jag det gick rätt bra att vara ifrån varandra ett par dagar ibland och jag var helt säker på att det skulle gå ännu bättre med tiden. Jag hade helt fel. Det som gick rätt bra då för åtta år sedan gick lite sämre för fem år sedan. Och rätt dåligt idag faktiskt. Om det fortsätter så här kommer jag inte ens att kunna handla kaffegrädden själv när vi är över 80.

Du finns inom mig

Igår i bilen hörde vi Tarzanlåten Du finns inom mig på en Disney-CD som vi nästan aldrig har hört. Låten är ny för oss alla. Andäktig tystnad, orden sjunker in.

Så gråt ej mera
Det ska bli så bra
Kom ta min hand
Här finns jag
Jag ger dig skydd nu för allt omkring dig
Och jag finns här, gråt ej mer

Och en liten röst frågar från baksätet:

– Mamma, är det Gud som sjunger det här?

Ett litet liv
Men ändå stark
Här i min famn så är du trygg och varm
Det finns ett band som aldrig brister
Jag finns hos dig, gråt ej mer

För du finns inom mig
Ja du finns inom mig
Från denna stund
Nu och för evig tid
Du finns inom mig
Mitt hjärtas hemlighet
Du finns här inom mig
Alltid

Hon känner Gud, tänker jag. Hon känner ingen fördömande, frånvarande och fruktansvärd. Hon känner någon som älskar henne som gorillamamman Kala älskade Tarzan. Och det är ju inte så illa.

Sluta jobba direkt

En rackare i Norrköping har vunnit 237 miljoner kronor och Aftonbladet undrar vad läsarna skulle göra om de vann motsvarande summa. I skrivande stund har nästan 35 000 personer besvarat frågan och så många som 59,86% av dem svarar att de skulle sluta jobba direkt.

Jag vill inte låta präktig, även om jag förstår att jag kommer att göra just det, men jag skulle absolut inte sluta jobba. Kanske jobba mindre och på så sätt ha mera ledig tid, men mitt jobb är nog något helt annat än ett nödvändigt ont för att få ihop till hustak och brödföda.

Skulle du sluta jobba? Om du imorgon hade 237 miljoner kronor mera än idag?

Kärlek

Som det tvistas och strids i insändarspalter och bloggkommentarer är det inte konstigt att många börjar tvivla på kyrkans framtid. Hur ska kyrkan kunna överleva om dess medlemmar aldrig kan enas?

Jag tror att kyrkan har en chans trots att det i samma församling finns både människor som vill ha och inte vill ha homosexuella äktenskap. Jag tror att kyrkan har en chans trots att det kan finnas både förespråkare och motståndare av kvinnliga präster i samma gemenskap. Jag tror att varken hög- eller lågkyrklighet är oöverkomliga hinder. Inte heller konservatism eller liberalism. Jag tror uppriktigt att kyrkan kan överleva trots att vi som kristna och medlemmar inte alltid är överens.

Men som kyrka kommer vi aldrig någonsin att överleva utan kärlek. Vi måste älska varandra. Vi måste tro att också de som tycker tvärtemot vad vi själva tycker har en ärlig och god strävan. Vi måste våga lita på våra medmänniskor så pass att vi tolkar dem generöst och tror att de, precis som vi själva, tänker och agerar enligt det samvete som är dem givet. Att fördöma dem som tycker annorlunda vi själva och helt kallt utgå från att de antingen har kastat bibeln överbord eller aktivt vill förtrycka är inte en framkomlig väg. Fördömandet finns i alla läger och i alla hjärtan, men vi får aldrig godta den eller acceptera den.

Där åsiktsenhet råder behövs ingen kärlek. I kyrkan idag behövs enorma mängder kärlek, för bara i den kan vi mötas. Jesus sa en gång att det är på vår kärlek till varandra som människorna ska se att vi är Hans lärjungar. Han sa att inte att vårt främsta vittnesbörd är vår extrema enighet i alla frågor. Han sa att det är vår kärlek till varandra.

Autch.

Finns det i mig att älska, respektera och tro gott också då den andra tycker helt annorlunda än jag? Finns det i dig?

Jättedålig frisörkund

Jag är en jättedålig frisörkund. Om man med en bra frisörkund menar en person som återvänder till salongen. Jag byter salong. Alltid.

Men nu överväger jag att stanna kvar där jag i skrivande stund. Inte för att resultatet är ovanligt gott, det vet jag ännu ingenting om. Inte heller för att jag fått en service jag inte kan leva utan.

Men för att jag börjar tröttna på att etablera nya kontakter då min och frisörers relation precis varenda gång börjar med ett utdraget och plågsamt konstaterande av hur otroligt dåligt mitt hår mår. Jag behöver kanske en frisör som redan vet det. Som redan från början förknippar mitt namn med problemhår och inte behöver inleda varje möte med att påminna mig om det.

Vasa

Hela min lågstadietid bodde jag i Vasa. Och det kan hända att det åtminstone då det begav sig på 90-talet var den absolut bästa tänkbara plats för ett barn att växa upp på.

I kvartersbutiken som på den tiden hette Häggbloms kunde vi handla på konto. 153, sa vi bara när vi hade köpt yoghurt, bröd och mjölk och sedan fick mamma en räkning en tid senare.

Ni har ju redan fått läsa om det teatersällskap som vandrade omkring i grannskapet.

I Setterbergsparken på bakgården samlades jag, mina systrar och de jämnåriga barnen i grannhusen och sedan lekte, lekte och lekte vi tills vi skulle hem och äta. Sedan gick vi ut igen och lekte, lekte och lekte tills vi skulle hem och sova.

Redan som knappt skolmogen kunde jag ta med mig några slantar och gå till tiimari och handla vackra ting. Varken trafiken eller människorna var farliga.

Vi ägde kvarteren på Skolhusgatan och Strandgatan. De var våra och de var samtidigt både trygga och spännande.

Och samtidigt som vi hade allt det där trygga och lilla och sköna så hade vi, åtminstone i mina ögon, alla möjligheter. Jag kunde medverka i The Sound of Music på Wasa Teater. Jag kunde spela in barnfilmer för FST:s tv-program Hissen. Jag kunde spela sommarteater på Stundars. Jag kunde sjunga i barnkör i Luthersalen. Jag kunde träna gymnastik i VKG. Egentligen fanns allt men ingenting kändes farligt.

Inte konstigt att jag blir nostalgisk varje gång jag kommer till Vasa.