Inspirerad av Maria Sundblom-Lindbergs text Freda barndomen – skippa hobbyerna som finns här så funderar jag än en gång på det här med barn och fritidsaktiviteter. Faktum är att nästan alla i min värld som har barn med hobbyer får det att se tråkigt och jobbigt ut och jag har inte känt mig det minsta motiverad.

Så vi hade ju en klar plan; att inte öppna hobbydörren före barnen själva rycker i handtaget. Att inte ens glänta på den.

Och Ingrid har inte ryckt i något handtag. Jo förresten, en dag i våras sa hon bestämt att hon vill börja med pilbåge. Men sedan pratade hon inte mer om det, hon hakade inte ens på när vi försiktigt förde det på tal. Någon tidig augustidag mumlade hon något om väggklättring, men det gick också över redan innan vi hann bestämma oss för om något fritidsintresse i världen är värt 400 euro i terminen.

Så nej, ingen dörr hade egentligen öppnats. Tills vi insåg att vårt barn faktiskt borde ha en hobby på finska för att inte bli lika enspråkig som sin mor. Det var som om alla presenterade finska hobbyer som lösningen på våra språkrelaterade problem och då tedde sig plötsligt en dansgrupp som ett litet pris. En gång i veckan. 45 minuter. Relativt nära hemma.

Nu visade sig det priset ändå bli övermäktigt. Ett par gånger hann Ingrid dansa och sedan började undantagen avlösa varandra. Ett förlängt veckoslut i Österbotten här. Ett kalas där. Något i Fredriks liv som krockade med något i mitt. Plötsligt hade det blivit för många veckor emellan danspassen och tröskeln att återvända hade blivit alldeles för hög. Speciellt med tanke på att en tröskel redan från början fanns där.

Så vi är tillbaka där vi började. Vi står framför en stängd hobbydörr men ids inte stirra på den utan svänger blicken åt andra hållet istället och ser lite mindre stress och lite mera hemmahäng. Och vi stornjuter av det som är nu och tänker den dagen den sorgen om eventuella, kanske rentav troliga, framtida hobbyer.

Men lite oroar jag mig nog för det där med finskan. Jag som knappt lyckades beställa hamburgare på finska i söndags. Jag som nog lät intellektuellt kraftigt utmanad idag på telefon med den finskspråkiga banktjänstemannen. Jag som aldrig dansat på finska. Eller ens på svenska.

Hur ska vi kunna ge henne finskan? Utan att tvinga iväg henne på hobbyer hon aldrig frågat efter? Utan att göra vår vardag ännu mera utmanad med tider att passa och platser att vara på?

Bland alla egenskaper jag fick så rymdes tvärsäkerheten inte med. Jag är en mästare på att förstå alla olika åsikter och perspektiv och med den mästerligheten kom också en känsla av att jag aldrig någonsin vet säkert.

Jag vet inte om avundsjukan eller rädslan är större när jag möter människor som är så övertygade om att de själva har rätt att de utan vånda kan avfärda avvikande åsikter och de människor som bär dem.

Jag vet inte om den här förmågan hos mig är mera en välsignelse eller en förbannelse.

Men en sak vet jag; den hjälper mig att inse att svaren sällan är enkla och att nyanserna av grått är orimligt många ibland. Att människan bakom alltid är större. Och att att de allra flesta faktiskt vill lika väl som jag själv även om vi ibland landar på helt olika platser i vår strävan.

Om du var upprätthållare till den här bloggen och den snart skulle fylla fem år, hur skulle du fira då?

Eller egentligen, om du skulle vilja fira dina läsare som hängt här troget och mindre troget i alla dessa år, hur skulle du göra då?

Vissa dagar tänker jag inte alls på det. Vissa andra dagar kör det över mig som ett tåg.

Tiden går så enormt snabbt.

Bara det. Varje söndag känns veckan framför mig lång, men varje måndag när jag går hem från jobbet vet jag att veckan är nästan över redan då jag kommit så långt. Fredagarna avlöser varandra i ett tempo som är nästan hisnande, det känns som om idoler hänger löst och faller ut varannan dag. De löjligt korta veckorna blir snabbt löjligt korta månader. Till och med åren går snabbt. Jag kan inte fatta att Arvid har funnits i två år. Att vi har bott i Helsingfors i fem år redan känns helt overkligt.

Och jag känner att tiden går för enormt snabbt. Jag tycker ju om mitt liv och jag vill ha det länge. Nu känns det lite som om tiden kommer att bli knapp till och med om jag blir hundrasju år.

De här dagarna som börjar och slutar hela tiden – de är allt vi har här på jorden. Och vi vet inte hur många de blir, men jag vet att de just nu springer ifrån mig på ett sätt som känns brutalt. Jag tänker tillbaka på de evighetslånga barndomssomrarna och fattar inte. En sommar är ju en halvtimme. Ett läsår nästan lika kort.

Är det nu jag börjar bli gammal? När klockan inte längre tickar bara när en sekund blir nästa utan också däremellan?

– Vad är alla helgons dag? Varför firar vi det? frågar Ingrid.
Och som så ofta när hon frågar så inser jag att jag inte riktigt vet och att jag inte riktigt kan förklara tillräckligt bra och tillräckligt klart.

Men jag försöker.

– Vi tänker på dem som har dött, dem vi saknar. Och så firar vi att vi tror att vi kommer att få träffa dem sedan igen i himlen, svarar jag.

Ingrid är nöjd. Och egentligen är jag det också. Inte för att förklaringen är smart och djup men för att den är så sjukt sann.

Idag tänker jag på min morfar. Han som fanns så intensivt i vår vardag under alla de barndomsår som det var bara mamma och vi. Han som dog långt före han borde fast han var gammal i mina trettonåriga ögon. Jag kan sörja att jag aldrig fick känna honom som vuxen. Jag kan sakna de samtal jag tänker mig att vi skulle ha fört nu. Mina fötter minns ännu hur man tar sig fram i hans lägenhet på Strandgatan.

Jag tänker på min mormor. Hon som dog långt före jag kunde skapa minnen av henne. Hon var 47 år ung och det går ju inte ens att försöka beskriva hur tragiskt ett sådant dödsfall är. Jag kan sörja att jag egentligen bara kan sakna en idé av en mormor, för jag har ingen aning om hur det egentligen är att ha en mormor. Jag var yngre än Arvid är nu när jag förlorade henne.

Jag tänker på Anders. Kanske allra mest på Anders fast han inte är mest min att sakna. Varje gång hela familjen är samlad så fattas han. I september skulle han ha blivit 30 år. Han hann aldrig bli ens 20.

Sorgen och saknaden finns idag. Också. Men också tacksamheten över de liv som var och det vi fick och fortfarande får genom de liv som levdes.

Och idag finns också den starka tron på att det bara är en tidsfråga tills vi möts igen. Min tro ger mig det. Någon gång snart eller mindre snart får jag föra de oförda samtalen med min morfar. Jag får veta hur det känns att ha en mormor. Och hela hela familjen får samlas igen.

Tills vi möts igen saknar jag ofta. Sörjer ibland. Och tror varje dag på det jag påminns om idag; döden är inte slutet. Den är början på något nytt.

I natt sov fyra barn i vårt hem. Fyra västerländska. Och med västerländska menar jag barn som har höga krav på sina sömnomständigheter.

Så Arvid sov i sitt rum. Ingrid i vårt (den trogne läsaren minns ju att hon gör det på heltid numera). Lisa 7 månader i vår klädskrubb. Josef 4 år under arbetsbänken i köket.

I natt kommer ett femte barn. Ännu ett västerländskt.

Man kan säga att vår trea på 69 kvadrar får visa visa den går för.

I flera veckors tid har jag kollat kyrkpressens insändarsidor med hög puls. Dagligen darrar mina fingrar lite när jag bläddrar fram debattsidorna på Hbl. Och jag som egentligen älskar svenska.yle kan inte längre surfa in där utan en klump någonstans i magen.

Det har det inneburit för mig att vara kandidat i församlingsvalet 2014.

Tack för det, alla ni som har kallat mig och mina medkandidater bakåtsträvande, konservativa, hjärtlösa, kalla, hårda och/eller fördömande i olika sammanhang. Oftast är det människor som är helt anonyma och tryggt dolda bakom signaturer medan de vet exakt vilka vi är.

Eller vet de? För vi är alla mycket mera än en åsikt eller brist på åsikt i en specifik fråga. Och de som tror att åsikten i den här frågan säger allt om en människa vet inte vad de talar om.

Vi är människor. Hemska saker. Bara människor. Ja, vi är uppställda som kandidater i ett val men knappast politiska höjdare som ska ”kunna tåla en viss behandling”. Eller hur det nu är man brukar säga när man vill försvara att man är elak mot folk.

Jag var inte beredd på det här. Jag är inte gjord för det här. Jag hör SÅ inte hemma i tidningsspalter. Jag är en människa som ligger vaken om nätterna för att jag är ledsen. Jag är en människa som är frånvarande när jag är hemma med mina barn för att tankarna snurrar alldeles för snabbt. Jag är en människa som inbillar mig att människor tittar hatiskt på mig på gatan.

Tro på det goda, så heter kampanjen för årets församlingsval. Mycket av det goda jag tror på och allt det goda jag vill i min församling har hamnat i skuggan av allt det onda jag anses vara av människor som inte har en aning om vem jag är.

Jag har skrivit om olyckan förr. Om den där olyckan som inträffade en äckligt hal vintermorgon för snart tio år sedan. Om den där olyckan som inte lämnade ens en skråma på min kropp men som ärrade min själ. Om den där olyckan som på något konstigt sätt kom att förändra hur jag ser på mitt liv.

För när många andra säger sig tänka att livets grymheter händer andra men aldrig skulle drabba dem själva så viskar min ärrade själ att det visst kan hända mig. Allt kan hända mig och allt kan hända dem som är mig närmast. Det skrämmer mig inte men det påminner mig om att varje dag faktiskt är en gåva och att steget mellan liv och död, mellan hälsa och sjukdom är vansinnigt kort.

Därför vill jag leva varje dag. Inte som om den vore den sista, det ter sig för mig som ett lite för konstigt liv. Men jag vill leva varje dag den dagen och inte för någon framtida dag som kanske kommer. Om jag får leva. Inte bita ihop och slita en månad, ett halvt år, tio år eller en livstid för att sedan någon gång leva det liv jag egentligen vill leva hela tiden. För jag vet faktiskt inte hur mycket tid jag har. Det är rätt länge sedan jag slutade räkna kallt med att livet tar slut först sedan någon gång i en avlägsen framtid.

Jag må vara bara 31 år gammal men det känns som om jag redan levt tio år på övertid. Det skrämmer mig inte. Det är faktiskt nästan mera som en gåva och en nåd. Men säg inte det åt bilen som totalförstördes på kuppen.

Igår hände det som inte skulle hända i vårt hem. Ingrids säng flyttade in i vårt sovrum.

Jag och Fredrik bar med böjda ryggar och sorgsna blickar, det vilade nästan en begravningsstämning över sängens färd från barnens rum till vårt. Ingrid har inte haft sin säng i vårt sovrum sedan hon var fem månader ung. Så snacka om bakslag.

Ingrid hoppade omkring, jublade och applåderade. Vadå begravningståg? Det här var ju ett segervarv! Vi försökte le tappert och smittas av hennes entusiasm.

Det gick inte.

Men; hon har sovit åtminstone delvis i vårt rum så gott som varje natt i ett och ett halvt år. Drygt. Så att sängen stått kvar i barnens rum (som ju också går under namnet klubbis) har varit ett hån. En avställningsyta utklädd till barnsäng. En ständig påminnelse om idealen som inte blev. Sängen har tittat fördömande på oss, triumferande och idiotförklarande. Här står jag och tar plats i er trånga lägenhet utan att alls bidra till hushållet. Liksom.

Jag tänker inte påstå att sängen redan slutat titta, för visst stör det mig att vi plötsligt har en barnsäng i sovrummet igen. Men i natt fick jag och Fredrik ha vår säng för oss själva hela natten för första gången sedan i somras och det är minsann också värt något. Om den trenden håller i sig är det jag som börjar titta snett på sängen. Om inte är det jag som eldar upp den, slänger ut den eller säljer den på huuto.

Nåja. Sämre kunde det vara. För om jag får (läs: måste) välja en person i världen som jag vill dela sovrum med förutom Fredrik så är det alla gånger Ingrid. Man kan stövla in i rummet där hon sover och tända lampor, se en film (utan hörlurar), föra samtal och äta glass – hon sover genom allt. Det är en mycket bra egenskap hos en sovrumskompis.

Må vi bli lika happy som vi inte är right nu efter att barnsängen har flyttat in i vårt sovrum.

Dr Phil skulle vara stolt över oss. Hoppas jag.

I dagarna har det gått ett år sedan jag senast färgade mitt hår och därmed också ett år sedan jag började den långa vandringen från någon annan till min egen hårfärg. Jag har nu den galnaste utväxt jag någonsin beskådat. Ett år av egen färg möter hår som färgats regelbundet i sjutton år. Men det tar sig. Skulle jag klippa en riktigt kort page nu skulle jag ha den hårfärg som är min.

Vi kan låta skolfoton från 2013 och 2014 illustrera den hårresa som nu pågår.

2013

2014