Och precis som med frågan om abort kan det mycket väl hända att svaret är nej. Dagis borde enligt konstens alla regler inte vara en lika eldfängd fråga som kvinnors rätt till sina kroppar och barnfosters rätt till sina liv, men frågan om dagis eller inte dagis är uppenbarligen väldigt svår att diskutera.

I dagarna har ännu en dagiskritisk text cirkulerat på facebook. Om du har småbarn eller vänner med småbarn har den troligtvis dykt upp i ditt flöde också. Det är långt ifrån den första och med all säkerhet inte den sista.

Hemmamammorna kommenterar ivrigast. Förstås. Dagismammorna är tystare. Lika förstås. Och jag tycker så illa om att det blir så eftersom all tystnad mellan människor skapar högre murar och vidare diken. Men samtidigt märker jag hur jag själv också tystnar. Jag vill inte ta fighten. Jag orkar inte försvara mina val. Jag vågar inte vara den som blir representant för de val som blir fördömda.

Om vi ska debattera dagis vill jag inte, orkar jag inte och vågar jag inte vara med. Men om vi kan prata om dagis kan det hända att jag ställer upp.

Frågan är om vi kan göra det utan att bara attackera och försvara. Utan att utgå från att folk som valt annorlunda än vi själva valt ett sämre alternativ, ett mindre kärleksfullt alternativ. Kan vi utgå från att de allra, allra flesta föräldrar vill sina barn väl?

I så fall kan vi kanske prata om dagis.

Bara för att det är så vansinnigt länge sedan. Det känns som om dagens outfit är typ… 90-tal. Men här kommer den klänning jag ålade in i kvart före sju idag på morgonen och som jag bott i resten av dagen.

Idag ringde vår väckarklocka halv sju. Så brutalt tidigt. Vi trodde att vi var på väg till södern eller något när vi väcktes mitt i natten. Men när vi gick ut till bilen 7.11 insåg vi att de flesta av våra grannar var vakna, alternativt sov med lampor tända. Att vi i vanliga fall vaknar tidigast halv åtta är i sanning en lyx som jag sent vill ge ifrån oss.

Jag satt och beklagade mig över allt det som varit de senaste veckorna. Ni som läst vet ju vad jag menar. Sa att jag blir så orimligt sårad och ledsen. Att en själ av teflon finns högst på min önskelista.

Människan i min närhet lyssnade men förstod bara delvis. För människan i fråga har enligt egen utsago ett filter som gör att kommentarer som bara vill illa rinner av. Va?

Var får man sådana filter?

Inte i mig. Jag är så obeskrivligt dålig på att ta emot alla kommentarer som inte doftar välvilja. Och i mitt sätt att vara människa finns ju att jag alltid kan se någon slags sanning i det som sägs. Också det illvillga innehåller oftast något korn av sanning någonstans. Likt en höna hittar jag det kornet och jag bär det med mig.

Men det är lättare att andas nu än det var för bara någon vecka sedan. Jag har börjat släppa taget om samlingen av korn och försöker behålla bara de som kan föra något konstruktivt med sig.

Igår var det val. 75 personer gav mig mandat att föra deras talan i församlingsrådet under de kommande fyra åren. Det är, för mig, en hisnande tanke. Ett enormt ansvar. En stor glädje. Och en minst lika stor överraskning.

Vågar jag tro att jag har en plats och en uppgift? Ja. Ändå ja. Trots att jag ju är så hopplöst lite politiker och aldrig någonsin har velat köra någon viss linje. Jag har ingen uttänkt agenda och ibland känns det som om beslutande organ är främst till för dem som pekar med hela handen, inte för oss som stundvis undrar om vi alls har händer.

Men ändå har jag landat i att: ja. Det finns en plats och en uppgift för mig. Och jag ser fram emot de kommande fyra åren.

Däremot vet jag inte om jag vill uppleva resan fram till valresultatet någonsin igen. Den har slitit på mig. Sällan var den vacker. Men nu är den över.

Nu börjar en annan resa.

Välkommen hem till oss en söndagskväll. Till exempel den 9 november 2014.

– Förlåt, Ingrid. Jag är ledsen att jag är så sur men jag blev verkligen irriterad när jag kom hem och vardagsrummet såg ut så här.

– Jag förstår det, mamma. (Right)

– Och sedan fick jag plocka upp allt här helt själv och då blev jag ännu mera irriterad.

– Men varför sa du inte att du ville ha hjälp då?

Och där har hon en poäng. Faktiskt. Jag antydde inte ens att hon kunde ha hjälpt till. Jag bara slavade på och surade.

– Nå, för att jag… inte gjorde det. Och så du vet så vill jag alltid ha hjälp när jag plockar. Hjälp och hjälp förresten. Det är ju inte min uppgift att plocka upp efter dig.

– Vad är din uppgift då?

– Till exempel att laga mat. Handla mat. Jobba så att jag tjänar pengar som vi kan köpa mat för. Jag tvättar kläder. Jag jobbar rätt mycket med diskmaskinen (ja, jag hörde mig själv uttrycka mig ordagrant så om diskmaskinen), jag städar badrummet, jag plockar och ordnar, jag hänger tvätt…

Medan jag räknar upp alla mina uppgifter går jag omkring och sopar i vardagsrummet, för jag är fortfarande i röjartagen. Och jag är fortfarande lite sur. Plötsligt ser jag upp från mitt ihärdiga martyrsopande och märker att Ingrid har satt sig ner i soffan och börjat läsa en bok. Hon noterar inte ens att min uppräkning tar slut. Hon bara läser vidare.

Och jag älskar henne så ofantligt mycket. Och jag älskar vad hon gör med mig. Hon håller mig på mattan. Aldrig kommer det att komma en dag då jag tror att jag är perfekt så länge hon finns i mina dagar. Ingen har gjort mig mera medveten om mina tillkortakommanden.

Men ingen har heller lärt mig mer om villkorslös kärlek som ser så otroligt långt bortom de tillkortakommandena.

I vårt hem firar vi idag den bästa av fäder. Och jag vet att det står världens bästa pappa också på andra farsdagskort men jag inbillar ju mig att de korten är lite mera subjektivt skrivna än våra kort. För nog är han något alldeles extra, denna man som är far till mina barn.

Var han den bästa tänkbara pappan eller blev han det genom de val vi gjorde? Det lär vi inte få veta. Han kan inte allt, gör inte allt och är inte allt. Förstås. Men allt det han kan, gör och är har gett våra barn en pappa som slår det mesta jag sett i fadersväg.

När jag ser hur våra barn tittar på honom vet jag att han gjort en massa saker rätt. De förväntar sig allt av honom. De är helt medvetna om hur mycket han älskar dem.

Den man vi idag uppvaktade med ödmjuka gåvor och Ekorrn satt i granen (det finns onekligen utrymme för att uppfinna en farsdagssång) är den man jag skulle välja som pappa till mina barn. Idag och alla andra dagar.

Och det finaste med farsdag är väl att så många andra känner precis som vi. Att det finns så många pappor som är bäst i världen. Må alla barn få ha den bästa i just sin värld!

Hon sitter rätt långt fram på stolen och väldigt rak i ryggen. Hon lyssnar uppmärksamt och svarar på frågorna. Hon är uppenbart nervös men har ändå den stadigaste ögonkontakt jag sett. Bara någon enstaka gång sneglar hon på oss för att få en bekräftelse på att hon är rätt ute. Eller på att vi är kvar i rummet.

Ingrid är på sexårskontroll på rådgivningen.

För oss är det lite som att få se henne utifrån. Så det är så här hon är när hon inte är med oss, tänker jag fler än en gång. Och jag tycker så mycket om henne, både den version vi har hemma och den här som sitter och samtalar. Finast i världen. Finast av allt. Hon berättar om förskoleklassen. Om Arvid. Om hur många tänder hon tappat.

Tänk att hon är vår. Tänk att den här lilla stora flickan och stora lilla flickan är vår.

I något skede tårades mina ögon. Där i stolen på rådgivningsmottagningen. Hjärtat svämmade över. Med all rätt. Jag tycker så galet mycket om henne.

Det var ju inte det att vi hade för få skor i tamburen. Eller att barnröster för sällan pockade på vår uppmärksamhet. Det var inte det att det fanns ett tomrum i vårt liv. Eller att vi hade för lite att göra. Eller att vi kände att vi hade alldeles för mycket kvar att ge när fredagskvällen kom.

Det var det att vi insåg att det fanns ett skriande behov. Att alldeles för många barn och familjer behöver mera hjälp än vardagen spontant erbjuder och att redan ganska lite hjälp kan göra ganska stor skillnad. Vi insåg också att någon faktiskt måste öppna sina hem och sina familjer för att dessa andra familjer ska kunna få den där hjälpen.

Och varför skulle det inte vara vi? För att vi är heltidsarbetande småbarnsföräldrar? För att den ena av oss jobbar tre av fyra veckoslut? För att vår egen vardag oftast känns alldeles tillräcklig och ibland rentav övermäktig?

Nej. Vi landade ändå i att det måste vara just vi. För om inte vi – vem då? Ingen har för mycket tid. Ingen har för mycket energi. Ingen har en massa kvar att ge. Inte vi heller. Men de familjer som behöver hjälpen har ju ännu mindre tid, ännu mindre energi och ännu mindre kvar att ge. Om sådana som vi inte blir stödfamiljer så visste vi inte riktigt vem som skulle. Och vi ville ju ha ett samhälle där det finns stödfamiljer. Men då måste någon också vara de stödfamiljerna.

Jag tror att väldigt många familjer skulle kunna. Och väldigt många familjer borde för det finns fortfarande barn och familjer som väntar på en familj som öppnar sitt hem. Vi är en helt vanlig familj. Högst ordinär. Vi öppnade bara en dörr till vår långt ifrån perfekta vardag där det finns mycket trötthet och otillräcklighet. Och in genom den dörren kom för ett drygt år sedan ett stödbarn som ungefär ett veckoslut i månaden förgyller vår tillvaro med sin närvaro.

Helt odramatiskt. Av alla andra orsaker än att det skulle vara något märkvärdigt med just oss. Egentligen bara för att vi insåg att våra orsaker till att inte göra det var så mycket mindre än orsakerna till att göra det. De vägde i slutändan ingenting i jämförelse.

Därför är vi stödfamilj. Därför somnar tre barn under vårt tak ikväll. Därför borstar vi fler tänder än vanligt efter kvällsgröten. Därför finns det för många skor i tamburen just nu. Eller nej, det finns det ju faktiskt alltid. Men ännu fler än vanligt idag. Och just så ska det vara.

Han har delat livet med mig i tio år. Vi vaknar tillsammans, somnar tillsammans. Tömmer samma diskmaskin, borstar samma barns tänder. Möts och nöts. Oftast jämt.

Och ändå säger han några minuter före midnatt:
– Jag ska se om det har kommit några nya inlägg på min favoritblogg.

Och med det menar han min blogg. Den här bloggen. Ingen läser den oftare än han. Han är min mesta läsare. Att han är så intresserad av mig. Fortfarande. Stort. Störst.

Vissa dagar är det som om fåglarna skulle kvittra glättigare än vanligt. Du vaknar av dig själv ett par minuter innan väckarklockan ringer, morgongröten blir perfekt, barnen glider in i sina ytterkläder och allt går din väg redan från början. Du skulle inte bli förvånad om citykaninerna började sjunga och träden dansa med på vägen till jobbet. Vissa dagar är sådana dagar.

Och vissa dagar är inte sådana dagar.

Idag har jag snarare varit insvept i min egen otillräcklighet. Det mesta har gått annorlunda än i den bästa av världar. Ganska få stunder idag har jag känt att jag verkligen tagit vara på, så där som jag numera vill ta vara på alla stunder eftersom de är alldeles för få och går alldeles för snabbt. Det där idealet jag lever efter om att varje dag se åtminstone en människa på ett speciellt sätt… Det blev inte mycket av det idag.

Den enda trösten är att det blir bättre imorgon och att jag också i min otillräcklighet är tillräcklig. Jag är precis lika värdefull idag som de dagar då jag berikar världen och människor omkring mig. Mitt värde som människa är konstant och helt okränkbart. Tror jag. Ju.

Inte illa för en otillräcklig själ.