Inte heller nu tycker jag att Päivi Räsänen har gått över den gräns som gör att vi får förlöjliga henne. Inte heller nu.

Men trots att jag fortfarande hävdar Räsänens rätt att inte hånas och trots att jag aldrig tänker applådera dem som väljer att göra det så måste jag erkänna att det här senaste uttalandet är besvärligt. Att tolka FN:s konventioner som hon gör nu är en besynnerlig tolkning. Om en av mina studerande skulle texttolka på det sättet skulle jag säga att det är problematiskt.

Så nu är det problematiskt, Räsänen.

Det går att hitta bibliska argument för att äktenskspet ska vara mellan man och kvinna, men det är nog väldigt svårt att hitta argumenten i andra källor. Och varje gång någon försöker blir det på något sätt helt fel.

Och vad betyder det då? Nå, om de enda egentliga argumenten mot samkönade äktenskap finns i en källa som de flesta avvisar så är ju diskussionen omöjlig att föra. Den stannar liksom redan innan den börjat på riktigt. Om den ena parten bara kan säga att det står i bibeln och den andra parten bara kan säga att den struntar i just bibeln så kan de ju inte mötas.

Även om jag själv har stor tilltro till bibeln så vägrar jag argumentera med den som grund när jag talar med människor som dissar den. Bibeln fungerar aldrig sämre än då bibelställen kastas på människor som inte vill höra dem. Och varje gång jag ser det hända känns det som om bibeln missbrukas och förlorar något av sin helighet. Då lider jag med bibeln, med den kraftkällornas kraftkälla som den är i mitt liv.

(Om en av mina studerande skulle skriva på det här sättet skulle jag säga att det är engagerat och genuint men att tesen är spretig och att slutsatsen saknas.)

Och den saknas för att jag inte orkar tänka så långt nu. Eller skriva hela vägen. Men den kommer. Den som väntar på något gott.

Idag är det på dagen två år sedan Arvid blev döpt. Bland alla de många dagar jag minns med glädje sticker den dagen ut på ett alldeles speciellt sätt. Ändå är jag världssämst på att komma ihåg dopdagen när den väl kommer. Både i år och förra året har en av mina vänner skickat ett meddelande och gratulerat Arvid på dopdagen. Både i år och förra året har vi först i den stunden kommit ihåg vilken dag det är.

Här kan du läsa om den där dagen för två år sedan och se flera bilder av fantastiska Maria Hedengren.

Så har vi då ännu ett ämne som vi kan diskutera på ett osakligt sätt. 50 000 finländare anser att vårdare ska ha rätt att säga nej till att utföra aborter. Och jag, som min vana trogen tolkar människor generöst, utgår från att det är just det som dessa 50 000 personer anser. Men enligt en hel del röster i kommentarsfälten så är det ju inte det.

Nej. Dessa 50 000 är egentligen ute efter något helt annat och låtsas bara nu. De vill ju egentligen ha bort den lagliga rätten till abort. De vill tydligen ha flera hemmaaborter. De vill aktivt skuldbelägga kvinnor som väljer att abortera.

Jag kan tänka mig att många av dessa 50 000 känner sig missförstådda när de läser sådana kommentarer och de känner antagligen inte alls igen sig själva. De vill kanske egentligen bara skydda en vän som valde att bli barnmorska för att hjälpa barn till världen och inte för att hindra dem från att komma hit och som ser en konflikt där. De vill kanske inte alls skuldbelägga de kvinnor som väljer abort utan kanske minska på skuldbördan hos de kvinnor som mot sin övertygelse dagligen är med och utför aborter.

Det finns ingen högljudd abortdiskussion i Finland just nu. Vi har inte en massa människor som talar för ofödda barns rättigheter. Vi har inte demonstrationer utanför abortsalarna på bb. Och vi har inte det där nu heller. Vi har 50 000 personer som tycker att vårdare borde få välja bort en av många olika arbetsuppgifter.

Och ja, förstås ser jag problem i medborgarinitiativet. Jag är mycket glad att det inte är jag som ska fatta beslut och ta ställning för det här är en svår fråga.

Men. Jag tycker att argumentet med att man faktiskt väljer sitt jobb själv är att göra ett stort problem litet. Och varje gång vi gör det så förminskar vi människor. Och jag tycker att vi måste tro på att människor menar det de säger sig mena tills de själva bevisar motsatsen. När vi börjar utgå från att det finns en lömsk agenda bakom saker och ting har vi på något sätt redan förlorat.

Varje gång man andas något om att ge bort pengar kommer cynikerna fram. De smarta och kritiskt tänkande. De som vill påminna oss andra om att det mesta av det vi ger bort ändå hamnar i något svart hål eller att det ju är omöjligt att veta hur stor andel av våra pengar som faktiskt tjänar någon hungrig och fattig.

Och jag förstår kritiken. Förstås. Men jag vågar ändå påstå att det inte finns något svartare hål än ännu en tröja som jag använder fyra gånger och sedan gör mig av med. Hur jag än vänder och vrider på saken så kommer den där tröjan inte att ge någon nödställd någon hjälp. Hellre får ens en liten del av summan landa rätt än att hela summan blir fel från första början.

Det finns också de som gärna vill poängtera att det finns något hycklande över att köpa sig ett gott samvete genom att ge bort en del av sina pengar till välgörenhet. Om det vore så enkelt! Goda samveten är inte till salu och jag kommer troligtvis aldrig att ge bort så mycket att samvetet får vila. Tyvärr. Men jag ger ju inte bort pengar för att det känns rätt, jag ger bort pengar för att jag tror att det är rätt.

I våras läste jag boken Det liv du kan rädda av Peter Singer. I boken uppmanar Singer alla att ge minst fem procent av sin lön till välgörenhet. Fem procent. Minst. Och med alla menar han alla oss som ibland köper något drickbart trots att vi bor i en del av världen där det finns gränslöst med rent dricksvatten i kranen. Har vi råd att köpa vätska när vi inte måste så har vi råd att ge bort pengar, menar han. Vilket betyder att han menar mig. Just mig.

I mina ögon spelar det inte så stor roll hur mycket jag ger, till vad jag ger och varför jag ger. Kanske mina motiv är egoistiska och av mindre ädel art. Kanske min summa är för liten. Kanske min mottagare inte kan erbjuda total genomskinlighet. Jag tror på att göra det rätta ändå. Och jag tror att vi strilar det här brutalt individualistiska samhället i ögonen varje gång vi ger bort av de pengar som världen vill få oss att tro att vi gjort oss förtjänta av. Det är som om vi avslöjar en stor, fet lögn varje gång vi väljer någon eller något annat framom oss själva.

Kanske det är hopplöst naivt av mig att tro så. Kanske jag borde tänka mera kritiskt och hålla hårdare i mina hårt förvärvade pengar. Eller så kanske inte. Ja, ju mer jag tänker på saken, desto mera tror jag faktiskt att det är det där andra. Kanske inte.

Troligtvis inte.

Om man har jobbat hårt hela hösten så förtjänar man att få åka till Thailand ett par veckor på vintern. Vi har haft så mycket på gång hela våren att vi nog är värda en avslappnande helg på spa nu i maj. Jag har själv arbetat ihop min lön och jag har faktiskt rätt att använda den precis hur jag själv vill.

Förtjänar. Värda. Rätt att.

Jag har så fruktansvärt svårt med den attityden. Skulle jag någonsin kunna se ett svältande barn i ögonen och säga att jag ju nog förtjänar min semesterresa? Eller min avslappnande spahelg? Att jag faktiskt har rätt att göra precis vad jag vill med de pengar jag förtjänat ihop? När faktum är att de allra flesta människor i den här världen jobbar hårdare än jag för betydligt mindre pengar och en levnadsstandard som är ett skämt i jämförelse med min?

Nej, jag förtjänar inte det jag har, jag är inte värd det och jag har inte rätt till det. Jag råkar ha nåden att vara född i den här delen av världen och med den nåden följer också ett ansvar. Ett ansvar som jag just nu gör ganska lite av men ett ansvar som jag hoppas att jag vågar och vill göra mera av i framtiden. Och ett ansvar som jag ändå aktivt försöker ta på allvar redan nu.

Därför väljer jag att se den lyx jag unnar mig själv som just lyx. Därför väljer jag att försöka tala om lyxen som lyx trots att det genast känns lite fulare och smutsigare än om jag försöker övertyga mig själv om att mina resor och mina klänningar är sådant jag förtjänar efter en tuff period på jobbet. Därför väljer jag att bita mig själv i tungan när jag är på vippen att säga att jag behöver något om det ärliga ordet är att jag vill ha det.

Jag vill inte bedöva ett dåligt samvete genom att försöka lura i mig själv att jag förtjänar att ha mera än andra i den här världen. Jag vill hellre försöka hitta ett vettigt sätt att hantera pengar på.

Jesus sa en gång att det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.

Jag tror att jag småningom börjar ana vad Han menade.

Tur för oss att våra barn är borta ganska sällan. Vi sov tio timmar i natt, en timme idag på dagen, åt chips och glass till lunch OCH middag och har sett x antal avsnitt av Modern family.

Och det är det som tål dagsljus.

För tre veckor sedan skrev jag här att jag skulle ge en halv månadslön för ett dygn med min Fredrik. När jag skrev den texten hade jag ingen aning om när det där dygnet skulle komma. Men nu plötsligt är dygnet här. Det är nåd i sin kanske allra renaste form.

Våra barn har varit hos världens bästa farmor och farfar (deras) sedan i onsdags, Fredrik kom tillbaka till Helsingfors i torsdags. Vi har visionerat och strategiarbetat ett par dagar och tanken var att barnen skulle hämtas i Tammerfors imorgon. Men av orsaker i andra ändan blev det så att barnen och Fredrik möts i Tammerfors först på måndag.

Så. I skrivande stund har Fredrik döpt ett barn och själv har jag just läst de elevtexter som jag lovat mig själv att läsa idag. Om fyra minuter ska vi mötas utanför vårt hus, åka och handla godsaker och sedan ska vi komma hem igen och vara ensamma hemma.

Ett dygn.

Och inte ens en kvarts månadslön måste jag lägga emellan.

Världens bästa jobb slår alla rekord den här veckan. Det är ännu bättre än bäst. I alla mina kurser håller studerandena nämligen tal just nu och jag stornjuter. Jag kommer in i klassen, parkerar mig längst bak och sedan börjar föreställningen. De levererar genomtänkta argumenterande tal och tar modigt ställning för eller emot olika företeelser. Efter talet blir det ofta livliga diskussioner. Idag har vi funderat på bland annat köttätande, konsumtion och att ge pengar till välgörenhet. Igår var det pälsfarmer, äggfrysning, könsstereotypier och en massa annat spännande.

Jag är så ofantligt stolt över dem alla. Det är de ivriga och lite onyanserade ettorna som har så mycket energi att jag baxnar. Det är de frimodiga abiturienterna som verkligen tänkt till och som dessutom bevisar att de kan det här med retorik och disposition nu, de har övat mycket under de år som gått och all den där övningen har gett resultat. Ofantligt stolt är jag över dem.

Jag hoppas att de alltid ska vilja och våga föra fram sina åsikter. Jag önskar att de alltid ska använda sitt språk i det godas tjänst och inse att godheten alltför ofta begränsas och förminskas av att den kombineras med tystnad och en känsla av maktlöshet. Jag drömmer om att de ska lyssna på varandra och andra på samma sätt som de lyssnar nu, för vi kan lära oss så otroligt mycket och växa genom att ta del av varandras berättelser.

Jag sitter där längst bak i klassen och medan jag lyssnar till unga människors åsikter och tankar påminns jag om det som jag redan vet; jag har ett helt fantastiskt jobb. Ibland blir det redan självklara bara ännu mera självklart. Den här veckan har varit en sådan vecka. Mot inget jobb skulle jag byta ut det här.

Jag läser om trettioåringen som samlat ägg och det enda jag kan tänka på är att han är någons barn. Och den tanken är på något sätt så svår att bära. Han har ihärdigt samlat på sig flera tusentals ägg och nu hörs han i rätten och han är någons barn.

De där drömmarna vi har för oss själva och våra barn. De där förhoppningarna. De som så väldigt sällan handlar om rättegångar och äggsamlingar.

Jag har ju alltid nära till gråten och gråter nog oftare än alla jag känner. Jag bor granne med tårarna och de är sådana där grannar som fanns förr i tiden, sådana som stövlar in ogenerat och lånar en kopp strösocker.

Med tanke på det är jag otroligt svårrörd när det kommer till youtube-klipp som resten av världen tycks reagera på. Alla de där klippen om medmänsklighet som cirkulerar runt på sociala medier tar liksom inte tag i mig. Jag ser, förstår och går vidare.

Men idag blev jag golvad. Jag såg, förstod, grät och jag gick inte vidare.

Jag såg det sociala experimentet med hissen. Här. Ni vet. Hissen med den hotfulla, våldsamma mannen och kvinnan som han attackerar. Och de där 53 andra personerna som i tur och ordning kommer in i samma hiss. Ser vad som händer. Ser, förstår och går vidare. Gör ingenting. Förutom den där ena som gör. Den där ena enda som säger ifrån och hotar med att ringa polisen om mannen rör kvinnan igen.

De där ena enda. Av 53 vuxna människor.

Ja, jag grät.

Jag grät över den där ena endas styrka, medmänsklighet och raka rygg. Modet och viljan att göra också det som de flesta av oss uppenbarligen inte gör. För att vi inte vågar? För att vi inte orkar? För att vi inte vill? Eller för att vi inte bryr oss?

Jag grät över mig själv. Jag vill ju så gärna tro att jag skulle vara den där ena enda av 53. Men faktum är att jag inte är säker. Tyvärr. Och det skrämmer mig. Äcklar mig. Hur kan jag vara helt orädd för döden när jag kan ana att jag skulle vara livrädd i hissen? Jag hoppas att jag skulle vara mera än jag tror och jag hoppas att det här klippet som golvade mig och de tårar jag fällde kommer att påminna mig den dag det gäller,  den dag jag kommer in i en hiss och har min chans.

Jag grät också över att den där ena enda var kvinna. För jag insåg att jag som kvinna troligtvis skulle känna mig mera hotad av en aggressiv man än många män skulle göra i samma situation. Men ingen man gjorde något alls. Ingen av de där långa, stora karlarna i hissen sa ifrån när en annan man pucklade på en kvinna. Det var en kvinna som gjorde det, som la ner foten och sa att det räcker. Heja!

Jag grät faktiskt också en tår för att den enda som reagerade reagerade på engelska när mannen attackerade på svenska. Jag lever ju i ett land där jag är språkligt handikappad och jag har ibland änkt att det skulle kunna vara ett problem. Jag har haft helt fel. Om jag inte hittar orden på finska den gång jag ska säga ifrån så tar jag till engelska eller svenska eller en ytterst knagglig skoltyska. Att säga ifrån kan göras på vilket språk som helst. Att säga ifrån är som ett leende, det förstås på alla språk.

Jag känner mig nästan lite modigare redan nu. Jag hoppas att jag känner rätt.