Det ligger en man på vägen. Han är så full att han inte hålls stående. Klockan är halv tolv. Det är fredag. Förmiddag.

Vi måste stanna, för annars kör vi över honom. Fredrik hoppar ur bilen och går fram till mannen. Jag sitter kvar, vi har tre barn i baksätet. Fredrik kommer tillbaka och berättar att han ska se till att mannen kommer hem ordentligt.

Under hela vägen är mannen arg och otrevlig. Han faller och Fredrik får lyfta. Han luktar illa. Han svär mycket. Han bjuder på bilder ur sitt liv. Tragiska bilder. Besvikelser och misslyckanden. Och när Fredrik kommer hem igen säger han något som inte påminner om något annat Fredrik någonsin sagt:

– Den här mannen är ju egentligen bara till besvär. Han ger ingen någonting och bidrar inte på något sätt.

En människa som dricker upp sina vänner och sina arbetsmöjligheter och skrämmer bort alla dem som närmar sig. Och ändå anser både Fredrik och jag och de flesta andra att hans värde som människa är absolut och okränkbart. Ingenting han gör kan göra att hans värde ökar och ingenting han gör kan göra att hans värde minskar. Värdet bara är. Är. Oförtjänt och orubbligt.

Men hur hanterar vi den människans lika värde? Så få av oss står på barrikaderna för hans rättigheter och möjligheter. För det kostar. Och det drabbar oss själva. Och det tvingar oss att agera. Här hjälper det inte med en politiskt korrekt åsikt om lika värde och möjligheter, här krävs så väldigt mycket mera.

Aj. Jag har så ofantligt långt kvar tills jag är den människa jag egentligen vill vara.

Ungefär en gång i halvåret grälar jag och Fredrik. Lite, men inte mycket, oftare händer det att vi fräser åt varandra eller gör oss själva till martyter på ett lite fult sätt. Men grälen är sällsynta.

Nästan varje gräl vi haft har handlat om samma sak. Vi har vår egen långkörare, en konflikt som kommer på nytt och på nytt. Sedan hittar vi en lösning och går vidare, men lösningen är alltid tillfällig och i något skede kommer vi tillbaka till den där frågan som rev upp såren förra gången.

Är det bara vi som fattar trögt och sent lär oss av våra misstag? Eller återvänder också ni andra till betrodda konflikter? Och – för den modiga – vilken är er långkörare?

Hon som sovit på vår soffa allra mest förgyller också i natt vårt hem med sin tillvaro. Vi har talat hela kvällen och nu just snurrar det åttiosju blogginlägg (nå, åtminstone fyra) i mitt huvud. Något av dem ska säkert lämna huvudet och landa här, men det är inte nu när min skärmtid tog slut för femtiosex minuter sedan.

Istället bjuder jag på Ingrids gåta från idag vid frukostgröten:

Vad är det som är grönt istället för rött?

Svaret är tallen.

Sug på den.

Den här helgen har varit en stilstudie i perfektion. Trots den förhatliga snön. Trots riktigt svaga dagsvilor. Och trots att bokhyllan i vårt sovrum tittat fördömande på oss, den är SÅ medveten om att vi borde ha städat den redan i september.

Men vad bokhyllan inte verkar vara medveten om är att Fredrik har haft ledig helg och när Fredrik har ledig helg så är det väldigt, väldigt svårt att se problemen. Då kissar vi enhörningar och regnbågar. Då är allt lite bättre än det annars är. Då är det perfektion.

Jag kan inte riktigt komma över att vi har valt ett liv där han oftast inte är ledig på helgerna. För vi är ju bäst tillsammans och det här med att turas om att vara lediga har betydligt fler dåliga än bra sidor. Men eftersom jag ännu är lite hög på den helg vi fått ha kan jag känna glädje och tacksamhet över att Arvid har hemmadag varje måndag och Ingrid bara förmiddag varje måndag. Det där jobbet som kostar konstiga helger och gemensamma ledigheter betalar trots allt för att barnen får vara hemma en dag extra. Och det är också värt något.

Den tanken ska jag försöka trösta mig med nästa helg. Nu ska jag fortsätta sväva på molnen bland enhörningar och regnbågar.

Jag tror att vi inkommande fredag tar ett stort steg mot en ny äktenskapslag. Igår hörde jag en röst i radion uttrycka hur skönt det blir när den nya lagen väl är stiftad så att vi kan fokusera också på andra frågor i samhället, att allt annat ganska länge har hamnat i skuggan av den könsneutrala äktenskapslagen. Och jag förstår vad rösten menade.

Det är ju ingen rikshemlighet att jag ofta tyckt att diskussionen på väg mot den nya lagen har varit ful. I alla läger. Jag har själv blivit kallad både homofob och bibelförnekare på vägen hit, trots att jag uppvisat en neutralitet som får Schweiz att känna sig obekvämt. Jag är redo för nya frågor nu.

Jag är också redo för en tid då din åsikt i en specifik fråga inte längre avgör huruvida du klassas som en ond eller god människa. I den breda samhällsdebatten är du som stöder könsneutrala äktenskap kärleksfull, storsint och varmhjärtad medan du som är emot är kall, fördömande och hatisk. Aldrig förr har det kostat så lite att få så vackra epitet och aldrig förr har du så lättvindigt blivit kallad så fula saker. I vissa delar av den betydligt snävare kristna debatten är du förtappad, vilseledd och stadigt på väg mot helvetet om du är för och i andra delar av den fortfarande snäva kristna debatten är du bakåtsträvande, hjärtlös och en ren fara för kyrkan om du är emot.

Som Schweiz går det inte att vinna. Jag är alltid fel någonstans. Varje gång någon tycker att jag är för mycket det ena så är det någon annan som tycker att jag är för mycket det andra. Och jag vet att det är mitt eget fel, jag söker inga sympatier, men jag längtar efter en tid då andra frågor får utrymme. Jag är redo för nya frågor nu.

Många har uttryckt att det enorma stödet för en könsneutral äktenskapslag tyder på att kärleken är stor och att tron på alla människors lika värde är stark. Jag hoppas att det är så. Och jag hoppas att vi lever upp till det också när det gäller annat än könsneutrala äktenskap. Också när det kostar något, också när det är bort från oss själva. För det är egentligen först då som vår kärlek och välvilja sätts på prov och kan bevisas.

Och det kommer snart nya frågor där vi har chans att bevisa vad vi går för.

Jag kanske bad om det då jag igår skrev inlägget om den där decemberdagen 2013 som inte riktigt blev som den kunde ha blivit. För plötsligt blev den här novemberdagen också väldigt märklig.

Dagen börjar som en helt vanlig fredag och den fortsätter så rätt länge. Sedan hämtar vi Ingrid från förskolan och inser till vår förvåning att hon är sist kvar. Man brukar inte vara sist kvar så tidigt på dagen. Snart får vi en förklaring; alla barn i klassen ska ju vara på kalas om en timme. Ett kalas som vi på grund av olika missförstånd trodde att var först om en vecka.

Aha. Det här är inget drömläge. Ett barnkalas man inte kände till som börjar om 55 minuter. Dessutom ett barnkalas som börjar en och en halv timme innan vi föräldrar ska vara på en julfest i Blåbärslandet, ett barnkalas som slutar samtidigt som vi redan ska vara på julfesten. Ett barnkalas som börjar en halvtimme innan barnvakten anländer. Ett barnkalas som börjar en halvtimme efter att ena föräldern har springträff med en kompis. Och ett barnkalas som det inbjudna barnet absolut vill gå på.

– Det är faktiskt väldigt viktigt för mig, säger Ingrid och tittar på oss med de största och mest innerliga av ögon.

Jag vet inte riktigt vad som händer sedan. Jag vet att jag ringer och avbokar Fredriks springträff från bilen på väg från förskolan. Jag vet att Fredrik börjar laga mat direkt vi kommer innanför dörren hemma och då är klockan fyrtio minuter innan kalaset börjar. Jag plattar mitt hår. Den som tror att jag kan gå på julfest med nytvättat men spontant oplattat hår känner inte mitt hår. Sedan letar vi fram en present i vår presentlåda. Vi väljer ut ett kort. Vi skriver på kortet. Barnen äter. Jag letar efter presentpapper. Jag hittar presentpapper. Jag letar efter tejp. Jag hittar ingen tejp. Ingrid letar efter tejp. Hon hittar två bitar som redan tjänat på annan plats och nu fäster lika bra som glansbilder. Jag letar efter lim. Jag hittar inget lim och inser också att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med limmet om jag faktiskt hittar det. Jag letar efter en presentpåse. Jag hittar en bioavfallspåse i papper men väljer att leta vidare. Jag paketerar till sist in presenten i presentpappret och använder sådan tejp som man tejpar bandage med. Jag letar fram ett par hela strumpbyxor inför kvällens julfest.Klockan är sju minuter innan kalaset börjar när jag och Ingrid hoppar i bilen. Eller det kunde vi göra om inte den här dagen som plötsligt blev så märklig också präglas av att den första snön kommit och fortsätter komma. Så vi sopar av bilen med våra bara händer och hoppar i bilen. Kör till kalaset. Kommer lite för sent. Kalasar en stund, Och går hem igen efter en dryg halvtimme. Rusar hem. Ger barnvakten den allra mest nödvändiga infon, hoppar in i festkläder och märker att strumpbyxorna inte var hela. Hinner verkligen inte bry mig. Åker på julfest.

Och har en riktigt trevlig kväll med god mat och med gott sällskap. Och med en puls som efter ett par timmar faktiskt börjar kännas normal igen.

Jag har lärt mig mycket idag om vad det är att vara förälder till ett ganska stort barn. Någon dag ska jag säkert vara tacksam över de lärdomar som den här dagen förde med sig. Men idag är inte den dagen. De där timmarna som gick mellan att vi fick beskedet om kalaset och att vi drack välkomstglöggen på julfesten var brutala. Allt hände. Inget hände. Må det inte hända igen.

Ska han vara blond eller mörk? Ska hon tycka om att sjunga eller spela fotboll? Hur långt ska värderingar och mål överensstämma? Är det viktigt att båda är ungefär lika introverta? Är det bäst om båda är lika ordningssamma eller stökiga?

Inte vet jag. Men jag vet att Fredrik och jag avskyr snö exakt lika mycket och att det åtminstone inte är ett minus en dag som den här. Och troligtvis tyvärr rätt många dagar till framöver.

Det känns som om vi lever i en tid där allt är tillåtet och där friheten är vårt enda kvarvarande ideal. Vi ska få göra precis vad vi själva vill så länge vi inte skadar någon annan. Vi ska tänka kritiskt och tänka själva, inte följa någon annans ideologi eller religion. För då är vi inte längre fria, då är vi bundna av regler som någon annan satt upp för oss.

Problemet är att jag inte tror på det. Jag tror inte att någon människa kan tänka så självständigt som många av oss tror oss tänka. Företag skulle inte lägga miljardtals med euro på reklam varje år om vi människor var lika bra på att tänka kritiskt och självständigt som vi tror att vi är. Röster och budskap når oss precis hela tiden och vi lyssnar och vi följer. Konsumtionen och individualismen talar väldigt högt och jag tror att många som tror sig tänka själva egentligen tänker enligt deras pipa. Alla följer något. Enda skillnaden är att en del människor vet vad de följer.

Jag tror inte heller att vi ska göra precis vad vi själva vill så länge vi inte skadar någon annan. Jag tror inte att vårt uppdrag är att undvika att skada andra, jag tror att vårt uppdrag är att hjälpa andra och att ibland ge avkall till och med på vår egen frihet för att faktiskt kunna göra det.

Ingen är någonsin helt fri. Frågan är egentligen bara om vi vill vara medvetna eller omedvetna om vad vi följer, om vad som inkräktar på den frihet som vi tror att är vår.

Det har snart gått ett år. Det måste ju vara preskriberat nu. Vi borde kunna tala om det nu. Skratta kan vi göra om fem år. Kanske. Eller åtta. Men vi borde kunna våga skriva ner det nu för att minnas och kunna skratta sedan då tiden är mogen.

December 2013. Fredrik är hemma med Arvid, det är en av hans allra sista hemmapappadagar. Ingrid har dagisdag, jag är på jobbet.

Fredriks telefon ringer. Det är från dagis. Ingrid spyr. Aj då. Fredrik klär på Arvid halare, mössa, halsskydd, ylledräkt och handskar som man inte får in tummarna i (hur kan det vara möjligt 2014 att det inte finns tumvänliga handskar för smått folk???) och går ut till bilen. Märker att bilnyckeln inte är med. Och att hemnyckeln därmed inte heller är med, så han kan inte gå in i lägenheten och hämta bilnyckeln. Att hemnyckeln inte är med betyder också att Fredrik inte kan gå och hämta en barnvagn i förrådet. Och en spyende Ingrid ska hämtas från dagis. Börsen är förstås också inne i lägenheten så taxialternativet finns inte heller. Och en spyende Ingrid ska hämtas från dagis.

Fredrik får bära Arvid 1 år och 2 månader till min skola en och en halv kilometer hemifrån. Han knackar på min klassrumsdörr och förklarar läget. Och i den stunden vet jag att jag har dragit den långa stickan den dagen. Att undervisa motiverade abiturienter i textkompetensprovets ädla konst är en barnlek i jämförelse med att bära en ettåring som vill gå själv men vill gå där bilarna kör.

Jag överräcker mina nycklar och fortsätter min lektion. Fredrik bär Arvid till Ingrids dagis. Det har ju tagit en stund för honom att ta sig dit och hon är ju sjuk. Sedan får han gå hem en dryg kilometer med två barn och noll barnvagnar, varav ett barn spyr och ett fortfarande helst vill gå på gatan. Fatta den grejen. Fatta den grejen.

Jag har ingen aning om hur han gjorde. Men hem kom de alla tre.

Det har snart gått ett år och jag har aldrig vågat fråga vad som hände under den där promenaden hem. Hur hemskt det egentligen var. Jag vill liksom inte öppna den dörren. Men den man som redan innan var världens bästa pappa i mina ögon sprängde alla gränser den där dagen i december 2013.