Artikeln på svenska.yle.fi berättar om fulla föräldrar med småbarn på Sverigebåtarna och folket reagerar och kommenterar. Med rätta.

Det här med alkohol och föräldrar är en eldfängd diskussion. Jag har lovat mig själv att mina barn aldrig aldrig någonsin ska se mig full. Och med full menar jag inte redlöst berusad. Nej, med full menar jag redan den där lite för höga rösten, den där lite för intensiva blicken, de där lite för hastiga rörelserna. Den där lilla skillnaden som våra barn lär märka direkt. Den där lilla skillnaden som våra barn lär frukta direkt.

Jag vet att min linjedragning är hård men den känns som en linjedragning som jag inte kommer att ångra. Jag har fått höra att människor med min linjedragning är fördömande och hårda. Tråkiga. Att man ju måste få ha lite roligt också. Att man ju faktiskt inte slutar vara sig själv när man blir förälder, och med det verkar man då mena att man måste få bli full ibland och att barnen troligtvis råkar vara med någon eller några av gångerna.

Jag vill inte. Jag vägrar. Jag har tröstat för många tonåringar som gråtit på grund av sina föräldrars alkoholbruk. Jag har hört för många tonåriga eller vuxna barns smärtfyllda berättelser om hur obehagliga vissa situationer var när de var små. Midsomrar, fyrtioårskalas, nyårsaftnar. Jular. Mitt hjärta brister. Orkar inte. Jular.

Du får tycka att jag moraliserar. Jag kan ta det. Jag har redan tagit det. Men jag kan inte ta att mina barn ser mig full och blir rädda för mig. Ingen fylla kan någonsin vara så bra att den är värd mina barns rädsla.

Möt Arvid Kass, två år gammal. Hela sitt liv har han ju fungerat nästan skrattretande smidigt som människa och han har uppenbarligen inte tänkt sluta med det nu heller.

Jag känner ingen gladare person. Solstrålen, säger de på dagis och det är lätt att förstå vad de menar. Han har ett rejält humör och oftast är det gott. Tack och lov, för det inte är nådigt när det är illa. Jag fruktar, kanske rentav med goda orsaker, att han ärvt något av min måttlöshet och min dramatiska ådra.

Han äter nästan allt. Älskar broccoli. Slukar sin morgongröt. Men när det är stopp så är det stopp, precis som det har varit från början. Det är absolut ingen vits att försöka locka i honom ens en sked eller två till efter att han meddelat att han är klar. När Arvid är mätt så är han mätt.

Hans sömn är fortfarande en stilstudie i perfektion. Vi släcker lampan och stänger dörren klockan åtta på kvällen och går in nästa gång någon gång mellan halv åtta och kvart över åtta på morgonen, beroende på när vi själva stiger upp. Däremellan kan vi höra prat och sång från hans rum, ibland en timme efter att vi lagt honom och ibland en timme innan vi tar upp honom. Han trivs i sin säng. Det här är i vår värld väldigt konstigt. Men väldigt skönt.

När Arvid började på dagis i augusti kunde han säga mamma och något som skulle föreställa tack. Nu har han plötsligt många ord på sin repertoar. Mima är och lär en tid förbli hans ord för Ingrid. Mamma och pappa är andra riktigt viktiga ord. Tutu, förstås. Potta, kiss, bajs, hus, bil, borta, sko, mat, dricka, hej, faffa, fammo, mommo, moffa, pippi, bok, mugg, Benji, Matti, Cicci, kex, Arvid. Det tog ju en tid för honom att börja tala, men det var värt all väntan. Det är så fruktansvärt roligt att vara med nu när det nästan dagligen dyker upp nya ord. Hans första tvåordsmening var ett klockrent ”min bok” (och nej, modersmålsläraren i mig sörjde inte) och hans första treordsmening var ”pappa borta nu”.

En av Arvids mest irriterande vanor är att han nästan dagligen vill komma upp i famnen någon gång när vi är i köket. Sedan visar han med mer än önskvärd tydlighet att han vill till matskåpet. Han öppnar dörren och sitter sedan en lång tid i famnen och spanar efter matvaror att begära.

Arvid tycker troligtvis allra allra mest om att leka med Mima. Om han är solstrålen så är hon hans sol. Att bli avvisad av henne är hans största sorg och besvikelse. Han tycker väldig mycket om skor. Han tycker om att läsa och sparka fotboll. Han tycker om att vara aktivt med och hjälpa till med matlagning och städning och klädtvätt. Han har redan tömt bestickkorgen helt själv flera gånger än Ingrid har gjort det hittills i hela sitt liv.

Han passar väldigt bra hemma och i andra miljöer som är planerade för människor i hans livsskede men väldigt dåligt i många andra miljöer. I kyrkan i söndags fick han skolvitsordet tre på en skala från fyra till tio. I butik brukar vitsordet oftast landa på en svag tvåa. Plötsligt förstår jag varför det finns koppel för barn. Jag skulle hellre leva på knäckebröd och vatten i två dagar än handla ensam med Arvid. Faktiskt.

Han är den gulligaste som finns. Jag tröttnar inte på honom. Ibland när jag tittar på honom tänker jag att jag aldrig någonsin kommer att kunna bedöma honom objektivt och att det är väldigt skönt att jag slipper göra det. Ibland är jag rädd att jag inte kommer att kräva någonting alls av honom utan bara tycka att hans existens är en fullt tillräcklig gåva till den här världen.

Älskade lilla människa. Tack för att du kom till oss. Tack för att jag fick bli din mamma. Tack för allt du ger oss bara genom att du är du. Tack för att du förändrade allt till det bättre för all framtid. Tack för två magiska år. Må det bli många, många till.

Jag tror att jag skulle kunna älska många barn lika mycket som jag älskar Ingrid och Arvid. Jag tror också att jag skulle kunna orka med många barn lika bra som jag orkar med Ingrid och Arvid. Men jag vet inte om jag skulle klara av att bära många barns smärta.

Med två barn finns det redan tillräckligt många riskmoment för en lättviktarsjäl som min. Redan nu finns det så mycket som kan gå så fel. Kompisrelationer som strular. Födelsedagskalas man inte blir bjuden på. Skolprestationer som leder till besvikelse. Obesvarad tonårsförälskelse. För att inte tala om de där sakerna jag inte ens vill tänka på i samma mening som mina barn. Sjukdom, depression och ond bråd död.

Ja, redan med två barn finns det så många sorger bakom knutarna att jag ibland bara vill hålla dem hemma hos mig för evigt. Här kunde vi sitta i en ring och sjunga Kumbaya hela dagarna och låta den där pissvärlden utanför hålla på med vad den vill.

Så hur kan man bära smärtan hos flera barn än två? För våndorna ökar ju nog. Väl? Eller? Jag inser ju att ljuset och kärleken förstås också tilltar för varje människoliv som kliver in över tröskeln i ett hem och stannar kvar, men vågar jag tro att det ljuset och den kärleken skrämmer bort en del av mörkret? Ibland känns det som om just mitt modershjärta inte riktigt mäktar med all den smärta som jag vet att någon gång blir min och som om det därför omöjligt kan vara lyckat att bjuda in ännu mer av den varan.

En man i mitt liv har två par byxor och han vet att det räcker. När ett par tvättas kan det andra paret användas. Ganska enkelt. Egentligen. Han behöver inte mer och vill inte ha det som han inte behöver.

Han utmanar mig så vansinnigt mycket och jag behöver verkligen utmanas. Jag som räknade mina klänningar för några år sedan och kom fram till att de var nästan åttio stycken. Det är inte precis svårt att hitta en annan när en tvättas. Eller egentligen är det svårt att hitta en för det finns ju alldeles för många att välja mellan.

I över ett år nu har jag shoppingstrejkat. Det har verkligen varit en utmaning för mig och som sagt behöver jag verkligen utmanas. Under det år som gått har jag köpt en klänning till min systers bröllop och ett par vinterstövlar (mina gamla hade ett hål som jag kunde trycka tre fingrar genom). Det är allt.

Om en månad tar min shoppingstrejk slut och jag har redan under några månaders tid känt mig som en alkoholist som snart ska lämna rehaben. Det har varit förvånansvärt lätt att avstå helt men hur kommer det att gå när det igen är tillåtet att shoppa? För mig som måttlös allt-eller-inget-människa kan just det där mellantinget vara det absolut svåraste och regellös kan jag tyvärr inte vara, så god självinsikt har jag.

Jag hade egentligen redan gjort upp en plan. Jag hade tänkt att ett lustplagg i månaden skulle vara tillåtet. Jag hade testat idén på några goda vänner och alla godkände. Men så hörde jag att han har två par byxor. Och så träffade jag den person som under den här strejken fungerat som mitt samvete och den personen sa ungefär just precis så här:

– Ett plagg i månaden? Men det är ju sextio plagg på fem år. Sextio plagg som du inte direkt behöver utan bara vill ha. Tycker du det är rimligt?

Nå nej. Förstås inte. Den plan som jag hade gjort upp under veckor krossades och gjordes om på två minuter.

Från och med januari 2015 får jag köpa ett lustplagg i kvartalet. Var tredje månad får jag köpa ett plagg som jag egentligen inte behöver. Det blir fyra i året. Tjugo på fem år, vilket trots allt är väldigt mycket mindre än sextio.

Det går åt rätt håll och det gläder mig även om det är långt kvar tills jag har två par byxor och nöjer mig med det.

I vårt förhållandes begynnelse hände det rätt ofta att jag var vaken betydligt längre än jag egentligen ville och såg betydligt läskigare filmer än jag egentligen ville för att göra Fredrik glad. Ikväll har vi sett första Hobbit-filmen och det var som att landa i den tid då vår gemensamma resa började och jag tänjde på mina gränser var och varannan kväll. Mina ögonlock hölls stundvis bara nästan uppe och ibland måste jag kolla väderprognosen på telefonen för att komma ihåg att orcher inte finns i verkligheten.

Eller gör de? Egentligen finns det väl inga sannare berättelser än dem som Tolkien skapat. De rymmer hela livet. Allt det vi ser och allt det vi inte ser utan bara anar. Om ens det. Det finns i sanning så mycket vishet i de berättelserna, så många tankar som jag tror så mycket på. Den påminnelsen gjorde gott.

Men nog är det skönt att somna tidigt också. Och att se harmlösa filmer vars dvd-omslag har vit botten, snygga människor som ser glada ut och ljusblå och/eller rosa text.

För några veckor sedan flydde människor kyrkan för att Päivi Räsänen uttalat sig angående könsneutrala äktenskap. Idag flyr människor kyrkan för att ärkebiskopen uttalat sig angående samma fråga men på ett helt annat sätt. Det är svårt att vara kyrka.

Jag tycker flykterna åt motsatta håll och av motsatta orsaker talar sitt tydliga språk; kyrkan kan egentligen varken vinna eller förlora medlemmar genom ställningstaganden och åsikter. I mina ögon är egentligen varken en konservativare eller en liberalare linje i sig en dödsstöt för vår folkkyrka trots att många vill få det att verka så. Nej, dödsstöten för folkkyrkan är att många av dess medlemmar berörs så lite av sitt medlemskap att ett uttalande som ingalunda hela kyrkan står bakom (gäller båda exemplen ovan) får dem att skriva ut sig. Det tyder på att kyrkan inte betyder något, att de inte hittat sitt hem i församlingen och sin plats i kyrkobänken och där finns kyrkans verkligt stora utmaning.

Det finns de som applåderade då för några veckor sedan och som applåderar också nu. Som applåderar varje gång kyrkan förlorar medlemmar, må orsaken sedan vara vilken som helst. Jag har svårt med de applåderna för flykten gör mig ledsen. Inte egentligen för att kyrkan vid medlemsflykter förlorar byggnader, verksamhetsformer, anställda eller ens medlemmar utan för att jag tror att kyrkan har svaret på människans längtan efter mening, ledning, kärlek och tillhörighet och för att så många uppenbarligen inte kunnat hitta det inom kyrkans väggar.

Vi gör tydligen något helt fel. Vi som är kyrka. Och vi gör frågan och svaret alldeles för enkelt om vi säger att det beror på att vi har en för konservativ eller en för liberal inställning i någon viss fråga. Bevisligen. Svaret finns någon annanstans. När ska vi våga börja leta efter det?

Skadeglädjen sägs ju vara den sannaste glädjen, men den är inte den vackraste. Ikväll är jag glad och tacksam. Jag har sett väldigt få elakheter och övertramp i segeryran som nu sprider sig i vårt land. Snyggt! Älskar att glädjen får tala för sig själv, den är starkare utan pikar. Och rätt få (men tyvärr inte väldigt få) elakheter och övertramp i det läger där striden slutade i ett nederlag.

Jag hoppas att kärleken i vårt land är större idag än igår! Jag hoppas att den kärleken räcker också till andra än till dem som vill ingå samkönade äktenskap. Och jag tror mig veta att vårt land inte är mer förlorat och förtappat än igår.

Kom igen, Finland!

En könsneutral äktenskapslag har redan länge varit bara en tidsfråga och jag tror att den tiden har kommit nu. Jag misstänker att striden är över. Slaget må sedan vara vunnet eller förlorat. Men över är det.

För dem som nöjer sig med Finlands lag.

För kyrkan har slaget egentligen bara börjat. Om samhället gör så här – vad ska kyrkan göra då? Ska kyrkan börja viga samkönade par eller ska kyrkan hålla fast vid den traditionella äktenskapssynen? Vi vet redan nu att det inom kyrkan finns olika röster som vill helt olika saker och då brukar resultatet stavas konflikt. Det kommer att bli en tuff fråga. Det är dags att ladda för rond 2.

Jag hoppas innerligt att den inomkyrkliga diskussionen kunde skötas snyggare än den samhälleliga. Men jag misstänker att den tyvärr kommer att vara minst lika ful. För när frågan diskuteras inom kyrkans väggar är det inte bara frågan om lag och ordning och juridik utan dessutom helighet och etik och sanning.

För den människa som har en Gud så finns det en sanning. Och det betyder att kyrkan måste jobba på ett helt annat sätt. Kyrkan kan inte komma fram till att vi ska ändra vår attityd till könsneutrala äktenskap eftersom det faktiskt är år 2014, vilket väldigt ofta har varit argumentet i den debatt som förts i samhället. Vi kan inte heller ändra attityden bara för att Sverige, Belgien och drygt trettio amerikanska delstater har gjort det.

Vi kan ändra oss bara om vi tror att vi hade fel. Sådant har hänt förr och sådant kan hända igen.

Ja, kyrkan och alla vi som är en del av den får börja ladda för rond två. Nu läggs nästankärleken verkligen på prov, den nästankärlek som Jesus kallat oss till. Kan vi älska en granne i kyrkbänken trots att den tänker annorlunda än vi i den här frågan?

Jag är sju år gammal och på väg till min lågstadieskola i Vasa. Jag kan inte klockan ännu så varje morgon vrider mamma upp äggklockan före hon och småsystrarna åker till dagis och när äggklockan ringer ska jag starta hemifrån. Nu har äggklockan ringt, nu har jag startat.

Efter några kvarter möter jag en manlig familjebekant. Hemma hos honom har nog ingen äggklocka kickat iväg honom men vi förenas i promenaden på väg till ännu en vardag. Han och jag slår följe en bit, vi pratar om vad den dag vi har framför oss för med sig. Eller, nu när jag som vuxen tänker tillbaka inser jag att det nog var jag som pratade. Han lyssnade och ställde frågor. Jag svarade. Men egentligen var jag knappt närvarande. För det fanns en tanke som var så väldigt stark hos mig där och då; hoppas någon ser oss nu och tror att han är min pappa.

I Vasa i början av 90-talet fanns det inte skilsmässofamiljer i varje trappuppgång. Ännu på ettan var jag det enda skilsmässobarnet i min klass, på sexan var vi några stycken och idag är vi säkert ännu fler. Men när jag som sjuåring går till skolan och hoppas att någon ska tro att mannen vid min sida är min pappa så är jag alltså ganska ensam om att inte ha en pappa hemma. Jag minns att en klasskompis en gång kallade min familj för ett flick-fiasko. Vi var visserligen en väldigt ung mamma och tre små flickor födda inom fyra år, men vi var inget flick-fiasko. Det visste jag redan då klasskompisen sa det även om ordet tydligen levt kvar i mig.

Fem år senare kommer det in en man i vårt liv. En man som blir min pappa. Det går nämligen att få en pappa när man är tretton. Och två år senare kommer det in en liten flicka i vårt liv. En flicka som blir min syster. Min hela syster. Jag kallar henne aldrig någonsin halv, det finns inget halvt över henne. Med pappa kom också två bonussytrar, så numera är vi sex döttrar som firar jul hos mina föräldrar. Och fyra av fem barnbarn är flickor. Det är med andra ord väldigt flicktungt hemma hos oss numera. Flick-fiasko i allra högsta grad. Den där klasskompisen i lågstadiet skulle bara ha vetat.

Så ser min familj ut. Lite styckad. Lite sammanfogad. Lite hopplockad. Men helt hel. Och helt osannolikt rätt.

Också i vår väljer Finland sin Lucia. Också i år finns tio kandidater och jag är övertygad om att de alla skulle vara goda lucior. Också i år röstar man genom att bidra till en insamling, i år går pengarna till barnfamiljer som av olika orsaker behöver hjälp. Ett ändamål som tyvärr är ruskigt angeläget och aktuellt. Vi har under hösten fått se lite för obehagliga konsekvenser av då barnfamiljer hade behövt mera hjälp än de fått. Vi vet att det kan kosta liv. Vi vet att insamlingen kan vara med och rädda liv.

I år heter kandidat nummer ett Amanda och hon är nominerad av en annan Amanda, mig. Jag lärde känna Amanda för drygt fyra år sedan när hon var konfirmand på församlingens skriftskolläger och hon har sedan dess funnits med i mitt liv på olika sätt. Redan från första början har hon imponerat på mig. Hon är stark ung kvinna som vågar vara sig själv i alla lägen. Hon har ett gott hjärta, hon är ansvarstagande och pålitlig och hon bemöter människor på ett oerhört fint sätt då hon lyssnar och ger andra utrymme samtidigt som hon bjuder på sig själv. Hennes sångröst är magisk, men den är långt ifrån det bästa med henne.

På Amandas kampanjblogg berättar en rad personer om varför de väljer att rösta på kandidat nummer ett i år. Ännu idag kan du vara med och rösta, ännu idag kan du vara med och bidra till insamlingen och därmed hjälpa en barnfamilj som behöver hjälp. Rösta!

Amanda har hela tiden sagt att man inte kan välja fel Lucia, att det viktigaste är att man röstar så att insamlingen får de medel som behövs för att hjälpa. Hon har naturligtvis rätt. Men om du vill rösta på ett säkert kort kan du se det här inlägget som ett tips.

Min Lucia i år heter Amanda.

På bilden ovan är Amanda Lucia på församlingens julfest för två år sedan. Ingrid, då 4 år, fick vara liten tärna och stal kanske en del av showen. Men för Ingrid själv gällde nog bara Lucian den dagen.