I snart en vecka har jag drömt om tomma scener som inte borde vara tomma, om repliker som glöms bort eller blir hel fel, om skådespelare som är sjuka och om mig själv som ytterst ofrivillig inhoppare. Det är den tiden på året. Det är tre dagar kvar tills årets julskådespel har sin sista och första föreställning. Den tiden.

Och trots att jag kom hem från skolan först halv nio ikväll och lär göra det också imorgon och i övermorgon så tycker jag om just den här tiden. Grunderna börjar sitta, redan imorgon skulle vi kunna ro i land en föreställning om vi måste. Men det finns lite tid och utrymme för finslipningar och -justeringar, sådant som redan är bra kan bli ännu bättre och sådant som fortfarande söker sina former kan ännu hinna hitta dem. Allt det vi gjort under några månaders tid ska snart möta sin publik. Alla de långa många tiotals timmar som vi nött på ska småningom resultera i den där 45 minuter korta föreställningen. Det är en mäktig tid, den här tiden på året.

Men samtidigt som jag tycker om den här tiden så tror jag ju att jag vet vad som väntar. Barnen hinner somna på onsdag och torsdag innan jag kommer hem, vi får en kort morgonstund tillsammans och sedan kramas vi inte igen förrän morgonen därpå. Och trots att det blir bara två sådana dagar i år så blir det ändå två sådana dagar. Natten mellan torsdag och fredag blir löjligt kort och nattsömnen löjligt lågkvalitativ. Nervositeten på fredagsmorgon slår det mesta jag varit med om. Kommer jag alls att kunna andas medan föreställningen pågår? Kanske. Men bara kanske. Sedan, efter avklarad föreställning känns det väldigt, väldigt skönt. En liten stund. Sedan kommer tomheten och saknaden. Sådan tomhet och saknad som bara ett jullov rår på. Tur att ett sådant kommer just precis då tomheten och saknaden annars skulle sluka mig. Vilken ofantligt bra timing. Vilken ofantligt bra tid. Den tiden på året.

Och det hände sig vid den här tiden att vi till sist såg tv-dokumentären Like a rockstar. Du hinner ännu. Du borde absolut. Här. Men du har bara några få dagar kvar på dig så det är dags nu. Eller imorgon. Absolut senast dagen därpå.

Att kalla dokumentären intressant är en underdrift. Den griper tag och berör. Skakar om och fortsätter skaka också efter att sluttexterna rullat ut. Och då är jag ju faktiskt inte det minsta intresserad av musik. Men dokumentären handlar inte om musik utan om att vara människa. Och jag är ju ruskigt intresserad av att vara människa.

Jag tänker tusen och en tankar men det är svårt att säga något utan att säga något fel när det handlar om livslevande människor. Men åtminstone en sak vågar jag säga; jag tror inte att vi människor är gjorda för att vara speciellt stora. Vi gör oss liksom bäst som ganska små och när för många vet vem vi är och förväntar sig saker av oss så förstörs och förgörs något i oss. Det kan skrämma mig lite att det idag går så lätt och så snabbt att bli känd. Och att det går ännu lättare och ännu snabbare att sedan förlora sin kändisstatus. Jag tror att vi inte ska dyrka människor och att det beror bland annat på att vi människor inte ska dyrkas. För vi är så fruktansvärt dåliga på det.

Jag tror inte heller att vi mår speciellt bra av att uppnå för många av våra mål för snabbt. Jag tror att den målmedvetna människan ska sträva och hungra för att må bra och när milstolpar avverkas för snabbt tappar den människan något av sitt innersta. Vi andra, vi som aldrig haft en femårsplan och som saknar konkreta mål och tävlingsinstinkt, mår antagligen ganska bra av att vara mätta. Men den som är programmerad till att hela tiden jobba vidare kommer inte att fixa det i längden om målbilderna byts ut med för korta tidsintervall. Om vi har gjort allt vi ville göra redan före vi är tjugofem är det ju alldeles givet att vi kommer att drabbas av tomhet och meningslöshet.

Ja, det är väl svårt nog att vara en helt vanlig människa med ytterst begränsad talang och ett ganska ointressant liv som ganska få personer bryr sig om. Jag tror mig därför veta att jag skulle vara helt ofantligt värdelös på att vara en särbegåvad talang med en massa fans. Och om jag hade varit det när jag var sjutton år… Aj aj aj. Jag skulle inte göra mig som rockstjärna. Alls. Men vem skulle nu? Egentligen?

Den här veckan. Jag säger då det. Än så länge andas vi men den här dagen är nog något av lugnet före stormen så det säger faktiskt ingenting. Tisdag, onsdag och torsdag lär inte bli speciellt vackra dagar. Om jag och Fredrik går om varandra i vanliga fall så går vi rakt på varandra den här veckan och en hel del av det där gåendet på varandra inträffar utanför dagistid. Som sagt; inte speciellt vackra dagar.

Men det finns något väldigt fint mitt i det här eländet. Tre dagar i rad den här veckan kommer våra barn att behöva barnvakt. Det i sig är inte speciellt fint, men alla de dagarna kommer vänner till undsättning, vänner som tar hand om våra barn några timmar för att de älskar oss och för att de älskar våra barn. Och det är det finaste som finns.

Ibland när jag skriver inlägg som det här så brukar mamma säga att vi verkar behöva ha mor- och farföräldrar närmare. Och jag kan hålla med henne. Men just nu känns det som om vi har allt vi behöver då vi ju har en armé av reservmostrar och -morbröder som rycker ut när det krisar i vardagen.

Jag är så oerhört tacksam. På absolut inget sätt tar jag det för givet. Men ändå vågar jag bevisligen be om hjälp. Är det kanske till exempel så här som villkorslös kärlek stavas? Ja, jag vågar nästan tro det. Och att plötsligt få inse att man är villkorslöst älskad gör en egentligen inte speciellt vacker vecka strålande skön.

Trots min väldigt positiva inställning till lucia hann jag leva på den här jorden i trettioett och ett halvt år innan jag såg en rikslucia live för första gången. Rätta mig om jag har fel, mamma, men jag har åtminstone inget minne av det.

Igår skulle jag och Ingrid ändra på det. Vi var sjukt taggade. Vi hade väskan full med böcker och godis (jag har strejk från min godisdtrejk hela december månad och det kommer att synas i godisförsäljningen i vårt land) och var beredda på väntetid i kyrkbänken.

Tjugo före fyra klättrade vi upp för trapporna till domkyrkan. Dörrarna öppnades först fyra så det var bara att ställa sig i kö. Vi ställde oss och stod tappert i tjugo minuter. Minst två gånger i minuten hann jag tänka att vantar kunde ha varit en bra idé.

Fyra öppnades dörrarna och vi gick in. Hittade en plats. Satte oss ner. Tog av oss jackorna. Jag tog fram Att föda ett barn, Ingrid Simborgarmysteriet. Vi öppnade varsin godispåse. Kollade klockan. 16.06. Och vi väntade.

Om det skulle delas ut ett nobelpris i värdigt väntande skulle Ingrid förtjäna en nominering. Allt gick enligt de mest optimistiska planerna. Och plötsligt var klockan fem. Kören sjöng. Och sedan kom hon.

Vi såg henne bra när hon gick förbi vår bänk, sedan såg vi henne egentligen inte mer. Om Ingrid halvstod i min famn kunde hon ana ljusen i kronan. Men om Ingrid halvstod i min famn kunde jag mer än ana frustrationen i bänken bakom oss och eftersom jag bor riktigt nära granne med skammen fick Ingrid ytterst sällan den möjligheten. Trots att vi var på plats i god tid fick vi allt annat än goda platser. Sexåringens besvikelse var stor.

Konstigt nog var den där timmen före lucia kom en kortare timme än den timme som kom sedan. Ingrid viskade flera gånger att hon ville hem. Eftersom jag bor riktigt nära granne med skammen gick vi inte hem utan lärde oss att stå ut.

Och tur var väl det. På väg ut ur kyrkan köpte Ingrid ett luciamärke och berättade att hon från och med nu samlar på sådana. I bussen på väg hem sa hon att hon hellre har Arvid än luciamärket om hon måste välja, det säger något om hur mycket hon gillar sitt märke. Sedan fick vi riktigt bra platser utanför kyrkan och Ingrids lilla hand vinkade ivrigt när lucia åkte förbi. Allt var förlåtet. Och där, utanför kyrkan, ska vi absolut stå igen. Men om Ingrid fortsätter vilja vad hon ville igår så kommer hon aldrig någonsin i sitt liv (med hennes egna ord) att närvara vid kröningen.

Jag hann nästan tro att mitt första möte med hela landets lucia skulle kosta min dotters intresse för hela traditionen, så arg var hon i kyrkan. Men det redde upp sig. Idag har hon sagt namnet Vanessa kanske trettio gånger, hon har sjungit luciasången flera gånger än igår och hon har målat av Finlands lucia och lagt upp bilden på väggen.

Jag tror jag kan andas ut. Hon är inte förlorad.

2011. Ett knappt halvår efter missfallet som målade hela den hösten i svart snarare än i grått. Jag ville egentligen bara bara bara bli gravid igen. Hade inte haft en aning om att längtan efter ett (andra) barn kunde vara så stark att den tog över allt.

2012. All min längtan hade blivit besvarad. Tänk att det som ena året är en människas högsta önskan och mest innerliga bön ett år senare kan vara så enormt tydligt där i hennes armar. Den där tomtenissen gjorde världen till en annan.

2013. Vi hade familjeårens familjeår bakom oss. Fredrik hade varit pappaledig sedan tidig februari och hade på luciamorgon bara ett par veckor kvar. Vi visste att året varit till stor välsignelse för oss som familj, att vi haft all tid tillsammans vi någonsin kunde behöva men att den tiden snart skulle vara över och att vi snart skulle få vänja oss vid en helt ny vardag. Igen. Vi var redo. Så mycket kraft hade vi fått tanka under året som gått att vi faktiskt var redo för lite verklighet igen.

2014. När folk frågar mig hur det är svarar jag nästan alltid på frågan om hur det är i precis just den stunden och då är det oftast bra. Så här och nu känns det som om hösten varit god mot oss trots att jag vet att det egentligen inte är så. Början var vanvettigt stressig och mitten var vanvettigt pissig. Men här och nu känns det avlägset. Livet är meningsfullt och rikt, vardagen festlig. Och en höst som den här gör ju onekligen att just det syns väldigt, väldigt tydligt.

Nog händer det saker i ett människoliv. Trots att jag bor i samma bostad, har samma jobb och samma man och ganska lite ändrat på ytan har mycket gått både upp och ner under åren som gått. Det är i sanning spännande att få leva.

Idag har mitt facebookflöde drunknat i luciabilder. Idag känns det lite som om alla är lucior. Men så är det förstås aldrig. Vi är många som kunde trycka en t-shirt med texten Jag fick aldrig vara Lucia och enligt den diskussion som förts i år (också) kring luciatraditionen så borde vi med en sådan t-shirt vara djupt traumatiserade. Vi har liksom papper på att vi inte är den vackraste, mest godhjärtade och mest välsjungande. Vi är något annat. Vi är flickorna som aldrig blev valda.

Jag minns inte vem som fick vara lucia i dagis men det var åtminstone inte jag. I fotoalbumet från min barndom finns bilder av flera olika dagislucior och ingen av dem är jag. Jag minns att jag var ledsen. Redan som litet barn var jag en sucker för lucia. Jag levde ju praktiskt taget i luciakrona, i samma fotoalbum finns hur många bilder som helst på mig som lucia på hemmaplan. Oavsett årstid. Jag och mina systrar tyckte att lucia förtjänade en längre säsong och vi firade henne frimodigt också barfota i sommarklänning och skrev också om lucia sångerna till att handla om vår-cia. Den intelligenta kan själv gissa i vilken årstid hon levde.

I min lågstadieskola var luciatraditionen väldigt påkostad. Det var lite som om jag hade valt skola enligt var det satsades mest på min favorittradition. Luciatåget bestod av en enorm kör av tärnor och stjärngossar, två minitärnor från förskolan och en lucia från sexan. Vem som var skolans lucia var en hemlighet ända tills hon skred in i festsalen på luciadagen. En lärare var alltid lucia när kören övade och ingen förutom lucian själv visste vem hon var. Jag kommer ihåg att jag in i det sista hoppades att det var jag som skulle få vara lucia. Ännu dagen före luciadagen 1995 hoppades jag. Förnuftsmässigt insåg jag väl nog att jag borde ha fått frågan tidigare om jag alls skulle få den, men förnuftsmässig har jag egentligen aldrig varit när det kommer till lucia.

I högstadiet var luciatraditionen på noll eftersom det var gymnasiet i samma byggnad som hade hand om den. Gymnasieettorna. Där var det omröstning som gällde. Varje etta hade rösträtt och en flicka blev vald. En flicka som inte var jag. Om jag minns rätt hade jag nästmest röster, men det kan hända att det är en efterhandskonstruktion, att jag egentligen hade nionde mest röster. Och då är det ju inte längre något att lägga på cv:t.

Ett år senare var jag luciakandidat i Jakobstad och i dåläget ville jag nog inget hellre än bli Jakobstads lucia 2000. Men jag blev inte vald. Jag var en av sju kandidater och blev vald till en av två tärnor. Jag, lucian och den andra tärnan fick lussa på drygt trettio olika ställen mellan lucia och jul och den perioden var guld. Om man hade ljuskrona eller glitter i håret när man pratade med de gamla människorna spelade faktiskt ingen roll. Det var ljuset och värmen och glädjen som betydde något. På riktigt. Och den har man inte ensamrätt på bara för att man har ljuskronan.

Ett par år senare var jag luciakandidat igen. Jag blev inte vald då heller men jag fick lussa då också. Och det var ju egentligen bara det jag ville.

Att jag har varit den ständiga tvåan eller trean eller åttan har inte ändrat på något alls, jag tycker fortfarande lika mycket om lucia. Att alltid vara icke-valet har inte traumatiserat eller ärrat mig för livet och därför förstår jag inte riktigt varför det här med luciatraditionen ska problematiseras så mycket. Enligt mig får lucia vara till och med blond och söt så länge hon ger åldringar julfrid och barn julpirr. Så länge hon kommer med hopp och påminner oss om det största av ljus. Så länge man röstar för att samla in pengar till ett gott ändamål. Och så länge låg- och högstadieelever inte röstar fram sina lucior.

Också i min skola har vi idag firat lucia. Också i år på vårt eget traditionella sätt med en manlig korvlucia. Jag erkänner att jag kan sakna en ”riktig” lucia (hoppas han med korvkronan på huvudet inte blir sårad av mina citationstecken) men de finns ju överallt. Och jag firar det faktum att inga av våra studerande blivit traumatiserade av att inte bli vald till skolans lucia. Även om jag starkt betvivlar att så vore fallet ens om vår tradition var mera traditionell.

Och de här bilderna får ni bara för att jag tycker att mitt hår ställer upp idag. Det är första gången på väldigt länge som jag låtit håret vara nästan helt som det själv vill och inte mår illa av det. Det är alltså definitivt värt ett inlägg. Det händer ju inte varje dag. Eller ens varje månad. Kanske varje halvår. Kanske.

Självlockar är inte nådiga. När jag gick och la mig igår med nytvättat hår i fläta hade jag ingen aning om hur det skulle se ut på morgonen. Vem vill leva så? Kanske någon som söker ständig spänning i vardagen? Ja. Men sök den då hellre i form av nya maträtter, bungyjump eller slalomåkning i tvivelaktig terräng än i att leva med självlockigt hår. Det är en vardagsspänning som inte går att stänga av ens när man är trött på den och det är en riktigt dålig egenskap hos spänningsmoment i vardagen.

Det här inlägget tillägnas Liisa och andra som tycker om att läsa om mitt hår. Jag höll på att skriva alla andra som tycker om att läsa om mitt hår, men jag besinnade mig och insåg att det faktiskt kanske är bara Liisa. Ni andra får se det som en bonus ni aldrig bad om.

Det faktum att Ingrid hann bli fyra och nästan ett halvt innan Arvid kom till jorden har gjort att vi inte sett på våra barn som barnen. Det har varit Ingrid och det har varit Arvid. Helt olika förutsättningar och helt olika möjligheter. Helt olika behov och helt olika önskemål.

Men två kvällar i rad har de nu gått in i barnkammaren, som ju hemma hos oss går under namnet klubbis. De har stängt dörren och sedan lekt med lego och duplo tillsammans. Och plötsligt hörde jag mig själv säga åt Fredrik att barnen är i klubbis och jag insåg att jag menade just det att barnen är i klubbis. Lite som en enhet. Med lika förutsättningar och möjligheter. Med lika behov och önskemål.

En halvtimme efter att jag tänkte det skulle den ena i enheten pottträna. Den andra läste flera böcker för den pottränande. Och de olika förutsättningarna, möjligheterna, behoven och önskemålen var plötsligt väldigt mycket tillbaka. Men enheten bestod. Den där enheten som egentligen aldrig varit hotad.

Jag är så vansinnigt ointresserad av julhandel. I min värld finns det inget mysigt alls med att ströva omkring i ett köpcenter och desperat leta efter saker att köpa åt människor som inget behöver och ytterst lite vill ha. I min värld borde varningsklockorna ringa ordentigt när vi lockas av rubriker som utlovar De bästa julklapparna till den som redan har allt. Usch.

Jag är väldigt intresserad av att visa mina nära och kära att jag älskar dem, men lika lite som vi kan köpa kärlek kan vi egentligen köpa kärleksbevis. Och det blir väldigt dyrt när vi försöker. Jag vet inte hur många gånger jag panikköpt gåvor åt folk för att jag inte hunnit tillbringa tid med dem och på det sättet visa hur mycket jag uppskattar dem och att de finns i mitt liv. Plötsligt känns bilden av föräldern som kompenserar för långa arbetsdagar med en massa leksaker skrämmande bekant.

Det största i livet är aldrig till salu, klyschornas klyscha men så sjukt sann. De kärleksbevis som består har aldrig kostat givaren i euro men i tid och eftertanke. Därför minns jag inte riktigt vad min bästis Emmi gav mig i present när jag fyllde trettio, men jag minns att hon höll ett tal som rörde vid mitt hjärta.

Missförstå mig inte, jag är ingen julklappsmotståndare. Jag tycker om gåvor. Jag tycker om att ge gåvor och jag tycker om att få dem. Men jag tycker om när de kommer till på rätt sätt. Jag tycker om att plötsligt få syn på något som får mig att tänka på min mamma och sedan välja att köpa det åt henne. Då rör vi oss väldigt långt från julklappsångest där gåvor verkar handla mest om vilken börs som ska betala för vilka saker. Då rör vi oss väldigt mycket närmare det som julklappar kan vara när de är som bäst.