Arvid 2 år

Möt Arvid Kass, två år gammal. Hela sitt liv har han ju fungerat nästan skrattretande smidigt som människa och han har uppenbarligen inte tänkt sluta med det nu heller.

Jag känner ingen gladare person. Solstrålen, säger de på dagis och det är lätt att förstå vad de menar. Han har ett rejält humör och oftast är det gott. Tack och lov, för det inte är nådigt när det är illa. Jag fruktar, kanske rentav med goda orsaker, att han ärvt något av min måttlöshet och min dramatiska ådra.

Han äter nästan allt. Älskar broccoli. Slukar sin morgongröt. Men när det är stopp så är det stopp, precis som det har varit från början. Det är absolut ingen vits att försöka locka i honom ens en sked eller två till efter att han meddelat att han är klar. När Arvid är mätt så är han mätt.

Hans sömn är fortfarande en stilstudie i perfektion. Vi släcker lampan och stänger dörren klockan åtta på kvällen och går in nästa gång någon gång mellan halv åtta och kvart över åtta på morgonen, beroende på när vi själva stiger upp. Däremellan kan vi höra prat och sång från hans rum, ibland en timme efter att vi lagt honom och ibland en timme innan vi tar upp honom. Han trivs i sin säng. Det här är i vår värld väldigt konstigt. Men väldigt skönt.

När Arvid började på dagis i augusti kunde han säga mamma och något som skulle föreställa tack. Nu har han plötsligt många ord på sin repertoar. Mima är och lär en tid förbli hans ord för Ingrid. Mamma och pappa är andra riktigt viktiga ord. Tutu, förstås. Potta, kiss, bajs, hus, bil, borta, sko, mat, dricka, hej, faffa, fammo, mommo, moffa, pippi, bok, mugg, Benji, Matti, Cicci, kex, Arvid. Det tog ju en tid för honom att börja tala, men det var värt all väntan. Det är så fruktansvärt roligt att vara med nu när det nästan dagligen dyker upp nya ord. Hans första tvåordsmening var ett klockrent “min bok” (och nej, modersmålsläraren i mig sörjde inte) och hans första treordsmening var “pappa borta nu”.

En av Arvids mest irriterande vanor är att han nästan dagligen vill komma upp i famnen någon gång när vi är i köket. Sedan visar han med mer än önskvärd tydlighet att han vill till matskåpet. Han öppnar dörren och sitter sedan en lång tid i famnen och spanar efter matvaror att begära.

Arvid tycker troligtvis allra allra mest om att leka med Mima. Om han är solstrålen så är hon hans sol. Att bli avvisad av henne är hans största sorg och besvikelse. Han tycker väldig mycket om skor. Han tycker om att läsa och sparka fotboll. Han tycker om att vara aktivt med och hjälpa till med matlagning och städning och klädtvätt. Han har redan tömt bestickkorgen helt själv flera gånger än Ingrid har gjort det hittills i hela sitt liv.

Han passar väldigt bra hemma och i andra miljöer som är planerade för människor i hans livsskede men väldigt dåligt i många andra miljöer. I kyrkan i söndags fick han skolvitsordet tre på en skala från fyra till tio. I butik brukar vitsordet oftast landa på en svag tvåa. Plötsligt förstår jag varför det finns koppel för barn. Jag skulle hellre leva på knäckebröd och vatten i två dagar än handla ensam med Arvid. Faktiskt.

Han är den gulligaste som finns. Jag tröttnar inte på honom. Ibland när jag tittar på honom tänker jag att jag aldrig någonsin kommer att kunna bedöma honom objektivt och att det är väldigt skönt att jag slipper göra det. Ibland är jag rädd att jag inte kommer att kräva någonting alls av honom utan bara tycka att hans existens är en fullt tillräcklig gåva till den här världen.

Älskade lilla människa. Tack för att du kom till oss. Tack för att jag fick bli din mamma. Tack för allt du ger oss bara genom att du är du. Tack för att du förändrade allt till det bättre för all framtid. Tack för två magiska år. Må det bli många, många till.

IMG_0462.JPG

Advertisements

2 thoughts on “Arvid 2 år

  1. Vackert skrivet! Och som före detta mamma till en tvåårig Arvid som inte heller gick snällt och beskedligt bredvid sina föräldrar när vi var ute på stan vill jag inflika att sele för barn är inte alls nån dum idé! En period när han var 1-2 år hade vi stor glädje av vår. Eftersom vi bodde i Vasa centrum då skulle alternativet ha varit att ha honom i vagn ALLTID – men med selen fick han gå själv, utan att hoppa rakt ut på gatan. Han fick alltså MER frihet, inte mindre! (Nu är han sju år och rymmer inte så fort vi släpper hans hand, hurra!)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s