Och de här bilderna får ni bara för att jag tycker att mitt hår ställer upp idag. Det är första gången på väldigt länge som jag låtit håret vara nästan helt som det själv vill och inte mår illa av det. Det är alltså definitivt värt ett inlägg. Det händer ju inte varje dag. Eller ens varje månad. Kanske varje halvår. Kanske.

Självlockar är inte nådiga. När jag gick och la mig igår med nytvättat hår i fläta hade jag ingen aning om hur det skulle se ut på morgonen. Vem vill leva så? Kanske någon som söker ständig spänning i vardagen? Ja. Men sök den då hellre i form av nya maträtter, bungyjump eller slalomåkning i tvivelaktig terräng än i att leva med självlockigt hår. Det är en vardagsspänning som inte går att stänga av ens när man är trött på den och det är en riktigt dålig egenskap hos spänningsmoment i vardagen.

Det här inlägget tillägnas Liisa och andra som tycker om att läsa om mitt hår. Jag höll på att skriva alla andra som tycker om att läsa om mitt hår, men jag besinnade mig och insåg att det faktiskt kanske är bara Liisa. Ni andra får se det som en bonus ni aldrig bad om.

Det faktum att Ingrid hann bli fyra och nästan ett halvt innan Arvid kom till jorden har gjort att vi inte sett på våra barn som barnen. Det har varit Ingrid och det har varit Arvid. Helt olika förutsättningar och helt olika möjligheter. Helt olika behov och helt olika önskemål.

Men två kvällar i rad har de nu gått in i barnkammaren, som ju hemma hos oss går under namnet klubbis. De har stängt dörren och sedan lekt med lego och duplo tillsammans. Och plötsligt hörde jag mig själv säga åt Fredrik att barnen är i klubbis och jag insåg att jag menade just det att barnen är i klubbis. Lite som en enhet. Med lika förutsättningar och möjligheter. Med lika behov och önskemål.

En halvtimme efter att jag tänkte det skulle den ena i enheten pottträna. Den andra läste flera böcker för den pottränande. Och de olika förutsättningarna, möjligheterna, behoven och önskemålen var plötsligt väldigt mycket tillbaka. Men enheten bestod. Den där enheten som egentligen aldrig varit hotad.

Jag är så vansinnigt ointresserad av julhandel. I min värld finns det inget mysigt alls med att ströva omkring i ett köpcenter och desperat leta efter saker att köpa åt människor som inget behöver och ytterst lite vill ha. I min värld borde varningsklockorna ringa ordentigt när vi lockas av rubriker som utlovar De bästa julklapparna till den som redan har allt. Usch.

Jag är väldigt intresserad av att visa mina nära och kära att jag älskar dem, men lika lite som vi kan köpa kärlek kan vi egentligen köpa kärleksbevis. Och det blir väldigt dyrt när vi försöker. Jag vet inte hur många gånger jag panikköpt gåvor åt folk för att jag inte hunnit tillbringa tid med dem och på det sättet visa hur mycket jag uppskattar dem och att de finns i mitt liv. Plötsligt känns bilden av föräldern som kompenserar för långa arbetsdagar med en massa leksaker skrämmande bekant.

Det största i livet är aldrig till salu, klyschornas klyscha men så sjukt sann. De kärleksbevis som består har aldrig kostat givaren i euro men i tid och eftertanke. Därför minns jag inte riktigt vad min bästis Emmi gav mig i present när jag fyllde trettio, men jag minns att hon höll ett tal som rörde vid mitt hjärta.

Missförstå mig inte, jag är ingen julklappsmotståndare. Jag tycker om gåvor. Jag tycker om att ge gåvor och jag tycker om att få dem. Men jag tycker om när de kommer till på rätt sätt. Jag tycker om att plötsligt få syn på något som får mig att tänka på min mamma och sedan välja att köpa det åt henne. Då rör vi oss väldigt långt från julklappsångest där gåvor verkar handla mest om vilken börs som ska betala för vilka saker. Då rör vi oss väldigt mycket närmare det som julklappar kan vara när de är som bäst.

I min högstadieskola gjorde alla klasser en klasstidning med mer och mindre seriöst innehåll. Intervjuer med elever var ett stående inslag och inte sällan fick de tillfrågade berätta vem de tyckte var snyggast i skolan. När jag gick på nian hände det en gång att en pojke på sjuan svarade Amanda Audas. På något sätt är det kanske höjden på min utseendekarriär, ty min högstadieskola var riktigt stor och konkurrensen riktigt hög.

Trots att jag då för ett halvt liv sedan fick min skönhet svart på vitt i en lika svartvit klasstidning så kände jag mig mindre skön än någon annan gång i mitt liv. Trots att jag kanske objektivt sett var mitt vackraste jag just då så tröstade det föga då jag såg bara brister och misslyckanden varje gång jag mötte min spegelbild. Vilket var sjukt ofta.

Allt det tragiska som händer med ett utseende när en människa blir äldre hander redan nu med mitt. Mitt utseende förfaller, Det går bara utför. Och så har det redan varit i flera år och ändå känner jag mig mycket vackrare nu än när jag var femton. När det kommer till en människas utseende så spelar nämligen den objektiva sanningen ingen roll medan den egna subjektiva uppfattningen är allt. Om jag vår välja mellan att vara vacker och känna mig vacker så väljer jag det senare. Alla ganger. Alla dagar.

Jag känner mig vacker när jag inte vet vad jag väger men när jag vet att jag kan springa tjugo kilometer. Jag känner mig vacker när jag använder kläder som är bekväma och inte klämmer in min kropp i kläder som inte passar bara för att få använda en storlek mindre. Jag känner mig vacker när Fredrik sager att jag är snygg också de dagar då jag har smutsigt hår och mjukisbyxor som världen borde ha befriats från för många år sedan. Jag känner mig vacker när jag omger mig med människor och budskap som får mig att må bra och undviker dem som lever på att jag känner mig otillräcklig och dålig.

Jag känner mig vacker.

Till min älskade dotter när du är åtminstone lite äldre än du är nu. Här kommer ett bekännelseinlägg.

När jag såg och hörde dig läsa text igår på julfesten så växte jag flera centimeter, så bedårande var du och så stolt var jag. Men samtidigt smulades en bit av mig sönder då jag mötte något i mig själv som jag helst inte hade sett.

Jag insåg nämligen att jag inte hade trott att du skulle klara av det.

För texten var ju egentligen för lång med många, många meningar varav en del var ganska långa. Dessutom var den för svår med ord som medeltid, martyr, skyddshelgon och fiskelycka. Och publiken var så stor, kyrksalen var full. Och du skulle läsa i mikrofon så att din stämma ljöd i hela salen.

När du kom intågande i salen med de andra var jag därför helt säker på att du hade bestämt dig för att inte läsa. Du såg alldeles för lugn, trygg och säker ut för att snart stämma upp med högläsning. Jag såg ingen mikrofon, du hade inte din text med dig. Och jag satt där i kyrkbänken och hoppades att du inte skulle ta det som ett misslyckande, att du skulle vara glad och stolt över din insats som tärna även om det inte blev någon läsning.

Men sedan. Efter sista sången så ger du plötsligt ditt elektriska ljus till din granntärna. Du svänger dig om, böjer dig ner och plockar upp en mikrofon och ett papper. Och du börjar läsa.

Och jag börjar gråta. För du var så bedårande. Och du visade att du klarar ännu mer än jag hade trott. Jag tänkte tillbaka på de gånger jag som liten fnissade bort ett helt luciaframträdande. Jag tänkte tillbaka på alla de gånger jag inte ens vågade försöka. Och jag mötte min överkvinna i min egen sexåriga dotter.

Aldrig någonsin vill jag begränsa dig genom att tro för lite. Tack för att du sprängde ramar igår. Men aldrig heller vill jag att du ska vara besviken på dig själv för att jag förväntat mig för mycket. Må vi hitta en balans som gör att du ibland överträffar både dina egna och mina förväntningar och att du får förvånas över hur långt dina vingar bär. Men en balans som aldrig någonsin innebär krav av det slag som handlingsförlamar, kväver och förstör.

Ingrid, jag fick igår en konkret påminnelse om det som jag vetat sedan du var alldeles ny här på jorden; du kommer alltid att vara större än jag tror och jag kommer aldrig att sluta förundras. Och det är precis som det ska vara.

Hon har redan varit på ungefär elva skriftskoleläger. Största delen av sitt sexåriga liv har ordet konfirmand varit vardagsmat för henne. Det finns en massa tonåringar i hennes liv, tonåringar som hon kan namnet på, tonåringar som hon är trygg med och tonåringar som hon ser upp till. Hon kan fortfarande ibland prata om den konfirmandflicka som hon tyckte att var den allra finaste på sommarens läger. Den flicka som dikterade Ingrids frisyr dagligen bara genom att komma till matsalen för att äta frukost. En flicka som jag inte tror att Ingrid träffat sedan dess.

Jag undrar ibland hur hon ser på dem, på alla de där tonåringarna som kommer och går i vårt hem och vårt liv. Jag undrar nästan ännu oftare hur hon ser på vår relation till dem, på de där halvvuxna och nästan vuxna människorna som är ett så självklart inslag i vår vardag och som får en så stor del av de reserver vi egentligen inte alltid har.

Jag tror att de i hennes värld är de största, vackraste och mest beundransvärda som finns. Jag tror hon känner att de tycker om henne och jag vet att hon älskar att vara tillsammans med dem. Idag fick hon lussa med tretton tonåringar på församlingens julfest. Hon fick sjunga fyra olika sånger på tre olika språk. I stämmor, även om just hon nog alltid sjöng melodin. Hon fick läsa en text om vem Sankta Lucia var. I mikrofon. Hon fick vara med. Hon fick vara en av dem. Det gav de henne idag, de här tonåringarna som aldrig någonsin slutar imponera på mig.

Jag tror hon somnade väldigt gott i natt.

En vän till mig ville absolut att jag skulle ge tv-programmet Gift vid första ögonkastet en chans. Och så ville hon att jag skulle blogga om det efteråt. Det blir mera spridda tankar än någon genomtänkt helhet. Men det blir. Sabina, det här inlägget är till dig.

Instinktivt är jag emot hela programidén och det beror nog på att jag inte tycker om när vi gör underhållning av människorelationer. De relationerna är sköra nog som de är. Att utsätta dem för filmkameror och tittarsiffror känns på något sätt bara brutalt.

Jag har också svårt med att låta experter kombinera människor på ett så lyckat sätt som möjligt. Jag tror inte att det finns några formler som garanterar någonting och det skulle vara oerhört intressant att se hur jag och Fredrik skulle passa ihop enligt experternas uträkningar. Jag är nämligen inte säker på att vi skulle vara någon optimal kombination på pappret men oj så vi fungerar i verkligheten.

Däremot tror jag att kärlek långt är ett val och att man säkert kan välja att älska också en människa som man träffar första gången i brudklänning. Jag blev förstås förälskad i Fredrik utan något aktivt viljebeslut men när den där första förälskelsen svalnade – jag minns det väl – så valde jag att älska honom. Jag vill inte vara oromantisk, men bara förälskelse är inte någon speciellt starkt grund för ett äktenskap. Då kan ett aktivt viljebeslut vara bättre. Många av de äktenskap som finns i vår värld har byggts på annat än förälskelse och det betyder inte att de är sämre än de romantiskt baserade äktenskap som vi i västvärlden hyllar.

Så jag var skeptisk. Mycket skeptisk. Och efter att ha gett programmet en chans är jag fortfarande skeptisk. Men kanske lite mindre skeptisk.

Jag såg ju deltagarnas längtan efter tvåsamhet och det är svårt att vara likgiltig eller kall och hård i mötet med den. Det är lätt för mig att säga att det inte krävs ett tv-program för att hitta någon att dela livet med. Fredrik dök upp i mina föräldrars kök när jag var nitton och ett halvt, jag kan inte ens ana den smärta som bor i längtan hos den som är ensam ännu när trettio för länge sedan är passerat och fyrtio närmar sig. Jag har ingen rätt eller lust att döma den som då tycker att ett tv-program känns som ett sätt värt att pröva. Då har jag faktiskt svårare med tv-program med oklara spelregler som till exempel Paradise hotel där människans längtan efter gemenskap görs om till något helt annat och där spelet gynnar den som spelar fulast.

Men. I tv-programmet ska deltagarna vara gifta i fyra veckor och kolla om kärlek uppstår under de veckorna. Om så fortsätter äktenskapet. Om inte så blir det skilsmässa. Sådana äktenskap finns inte i verkligheten. De allra flesta, om inte nästan alla, som gifter sig gör det för livet. Någon liberalt inställd kanske tänker att det räcker gott med tio år, men åtminstone gifter sig ingen för fyra veckor. Så hur genuint och bra kan det bli med de premisser som råder i programmet?

Och igen – de där filmkamerorna. Hur kan en relation byggas upp på fyra veckor när det första gemensamma hemmet under de veckorna ockuperas av teknisk och konstnärlig personal? Förutsättningarna och omständigheterna är extrema och en relation kan knappast gynnas av en så märklig start. Dessutom en start som väcker omgivningens reaktioner, en start som ska försvaras hela tiden. Dels den egna familjen och de egna vännerna som reagerar. Men också tv-publiken som kommenterar. Och till och med någon random prästfru i grannlandet som skriver om det i sin blogg.

Jag tror ju att världen blir bättre varje gång en relation är stark och sann och kärleksfull. Så jag hoppas verkligen på att det här kan gå vägen, och jag kan också se att många andra relationsstarter kan vara väldigt märkliga. Jag steg ju av Sverigebåten för mindre än en timme sedan, om vi säger så. Ett ärligt försök med en total främling är kanske inte den sämsta tänkbara starten. Alla oärliga försök känns på något sätt ändå mera misslyckade.

Har du liksom jag gett programmet en chans? Vad tänker du? Är du en omvänd skeptiker, en övertygad skeptiker eller någon som trodde och hoppades från första början?

Hälsningar från Stockholm. Jag firar vårt lands självständighet i exil med en av mina bästisar och hennes andra bästis och den föregåendes son som fyller fyra månader idag. Det går verkligen ingen nöd på mig. Inte ens fast här finns huvudlöst mycket folk och jag just åt en ganska dålig toast.

Jag har sovmorgon på fredagar den här perioden. Sovmorgon spelar ju som bekant sällan någon speciellt stor roll när man har småbarn men just den här fredagsmorgonen stör mina barn en sovmorgon i en helt annan del av landet så när jag somnade igår hade jag höga förväntningar. Kaxigt la jag väckarklockan på 9.30.

Ha.

Jag vaknade av mig själv. Det var mörkt, men det är det ju alltid numera. Jag försökte innerligt somna om. Valde att inte titta på klockan för om klockan hade visat sig vara mycket hade jag troligtvis gett upp direkt. Så jag försökte. Länge. Och till sist tittade jag på klockan.

6.23.

Jag som i vanliga fall blir väckt av väckarklockan 7.30 eller 7.45 vaknade en rejäl timme tidigare. På min sovmorgon.

Det här måste gå till historien som världens sämsta sovmorgon. Resten av dagen, som redan från början var fantastisk, lär ha lätt att överträffa starten.

Tidigt idag på morgonen stod jag på perrongen. Världens allra finaste tre åkte iväg i tåget, kvar stod bara jag och vinkade. Och blinkade bort tårar. Svalde hårt. Försökte tänka på hur ofantligt goda dagar jag har framför mig, men det gick inte. Jag ville bara dra ut de där tre ur tåget och ha en helt vanlig dag. En helt vanlig småbarnsdag.

Ibland kan jag känna att de där helt vanliga småbarnsdagarna är nästan brutala. Att de sedan blir år, år som är intensiva, år som sliter. Lite för ofta längtar jag efter att få vara ifred. Till och med mina mest sociala sidor har mött sin överman och den övermannen heter småbarnstillvaro. Ibland kan jag längta efter att de ska bli stora. Jag kan längta efter den tid då jag får läsa hela lördagen. För att jag kan och för att det inte finns någon som kräver hela tiden.

Idag på morgonen stod jag på perrongen och längtade ingenstans. Men mitt framtida jag längtade redan tillbaka till det jag som finns idag. Jag kunde ana hur det kommer att kännas sedan. När jag får läsa hela lördagen för att ingen av dem vill vara med mig.

Sedan jag var sjutton har jag tyckt att alla tider har varit den bästa hittills och jag vill bli ännu bättre på att njuta av det som är just nu. Så. Jag njuter av att mina barn tycker att jag är bäst i världen. Ingrids tilltro till min förmåga är enorm och det blir nästan skrattretande för jag är ju så dålig på så mycket. Hon vet inte det. Jag njuter av att de alltid vill vara med mig. Jag njuter av att få veta vad de tänker på, vad som oroar dem. Jag njuter av alla kramar och pussar. Alla stunder när en liten kropp finner trygghet och tröst i min famn.

Dagarna går så snabbt. Också tärande småbarnsdagar avlöser varandra i ett hisnande tempo. Den här hösten försvann i någon dimma och om två veckor är det jullov. Förr än jag tror är barnen stora och då ska jag försöka lyckas njuta av det som är då även om jag kan ana att delar av mig kommer att längta tillbaka till den här tiden. Ofta. Kanske rentav längta ännu mera då än jag någonsin längtat nu.