Jag grät

Jag har ju alltid nära till gråten och gråter nog oftare än alla jag känner. Jag bor granne med tårarna och de är sådana där grannar som fanns förr i tiden, sådana som stövlar in ogenerat och lånar en kopp strösocker.

Med tanke på det är jag otroligt svårrörd när det kommer till youtube-klipp som resten av världen tycks reagera på. Alla de där klippen om medmänsklighet som cirkulerar runt på sociala medier tar liksom inte tag i mig. Jag ser, förstår och går vidare.

Men idag blev jag golvad. Jag såg, förstod, grät och jag gick inte vidare.

Jag såg det sociala experimentet med hissen. Här. Ni vet. Hissen med den hotfulla, våldsamma mannen och kvinnan som han attackerar. Och de där 53 andra personerna som i tur och ordning kommer in i samma hiss. Ser vad som händer. Ser, förstår och går vidare. Gör ingenting. Förutom den där ena som gör. Den där ena enda som säger ifrån och hotar med att ringa polisen om mannen rör kvinnan igen.

De där ena enda. Av 53 vuxna människor.

Ja, jag grät.

Jag grät över den där ena endas styrka, medmänsklighet och raka rygg. Modet och viljan att göra också det som de flesta av oss uppenbarligen inte gör. För att vi inte vågar? För att vi inte orkar? För att vi inte vill? Eller för att vi inte bryr oss?

Jag grät över mig själv. Jag vill ju så gärna tro att jag skulle vara den där ena enda av 53. Men faktum är att jag inte är säker. Tyvärr. Och det skrämmer mig. Äcklar mig. Hur kan jag vara helt orädd för döden när jag kan ana att jag skulle vara livrädd i hissen? Jag hoppas att jag skulle vara mera än jag tror och jag hoppas att det här klippet som golvade mig och de tårar jag fällde kommer att påminna mig den dag det gäller,  den dag jag kommer in i en hiss och har min chans.

Jag grät också över att den där ena enda var kvinna. För jag insåg att jag som kvinna troligtvis skulle känna mig mera hotad av en aggressiv man än många män skulle göra i samma situation. Men ingen man gjorde något alls. Ingen av de där långa, stora karlarna i hissen sa ifrån när en annan man pucklade på en kvinna. Det var en kvinna som gjorde det, som la ner foten och sa att det räcker. Heja!

Jag grät faktiskt också en tår för att den enda som reagerade reagerade på engelska när mannen attackerade på svenska. Jag lever ju i ett land där jag är språkligt handikappad och jag har ibland änkt att det skulle kunna vara ett problem. Jag har haft helt fel. Om jag inte hittar orden på finska den gång jag ska säga ifrån så tar jag till engelska eller svenska eller en ytterst knagglig skoltyska. Att säga ifrån kan göras på vilket språk som helst. Att säga ifrån är som ett leende, det förstås på alla språk.

Jag känner mig nästan lite modigare redan nu. Jag hoppas att jag känner rätt.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s