Kan vi prata om dagis?

Och precis som med frågan om abort kan det mycket väl hända att svaret är nej. Dagis borde enligt konstens alla regler inte vara en lika eldfängd fråga som kvinnors rätt till sina kroppar och barnfosters rätt till sina liv, men frågan om dagis eller inte dagis är uppenbarligen väldigt svår att diskutera.

I dagarna har ännu en dagiskritisk text cirkulerat på facebook. Om du har småbarn eller vänner med småbarn har den troligtvis dykt upp i ditt flöde också. Det är långt ifrån den första och med all säkerhet inte den sista.

Hemmamammorna kommenterar ivrigast. Förstås. Dagismammorna är tystare. Lika förstås. Och jag tycker så illa om att det blir så eftersom all tystnad mellan människor skapar högre murar och vidare diken. Men samtidigt märker jag hur jag själv också tystnar. Jag vill inte ta fighten. Jag orkar inte försvara mina val. Jag vågar inte vara den som blir representant för de val som blir fördömda.

Om vi ska debattera dagis vill jag inte, orkar jag inte och vågar jag inte vara med. Men om vi kan prata om dagis kan det hända att jag ställer upp.

Frågan är om vi kan göra det utan att bara attackera och försvara. Utan att utgå från att folk som valt annorlunda än vi själva valt ett sämre alternativ, ett mindre kärleksfullt alternativ. Kan vi utgå från att de allra, allra flesta föräldrar vill sina barn väl?

I så fall kan vi kanske prata om dagis.

Advertisements

11 thoughts on “Kan vi prata om dagis?

  1. Ja vi kan och vi måste! Jag är ingen supporter av dagis till småbarn. Livet lär… Ändå har mina första två varit väldans små då de börjat sig dagiskarriär med följden att jag ar väldans trött och stressad de där första åren som gick åt att vabba (men ändå försöka få något gjort). Jag önskar det fanns fler alternativ. Det kan inte vara som det är nu, ett antingen eller. Har funderat mig galen på hur vi ska lösa det här med den tredje för jag vill verkligen inte gå in i samma stressrumba med henne men jag hör tyvärr inte heller till kategorin “långvarig hemmamma” som kan hålla modet uppe i många år genom att, så krasst som det låter, offra mina egna strävanden. Jag anser att skiljelinjen mellan hemmamammor och jobbmammor har skapats just för att det inte finns vettiga alternativ till dagis. Åh så jag önskar att Mary Poppins kunde flyga in med sitt paraply och sin hushållsexpertis hemma hos oss – inte skulle jag ha något emot Madickens Alva heller – utan att behöva känna att man på något sätt förespråka en återgång till klassamhället; utan enbart känslan av få ett mer hållbart system på hemmafronten. Och nej, jag tror inte på hemmapappalösningen heller, inte på basen av hur världen ser ut idag.

    • Tack för din kommentar, Mia! Ärligt och djupt och med alla de perspektiv som krävs för att ett samtal ska vara möjligt.

      Jag efterlyser också fler alternativ. Det måste finnas vägar framåt för dem som inte vill ha sina riktigt små på dagis men som också vill jobba. Och jag tror att vi inte hittar de alternativen och de vägarna så länge vi har hemmaföräldrar på ena sidan och dagisföräldrarna på andra. För att komma på något nytt måste vi våga mötas på mitten. Fundera på vad vi egentligen vill och vad vi egentligen behöver.

      • För oss har dagmamma varit det där tredje alternativet! Vår mellanson började vara hos en dagmamma när han var 1,5 år och det funkade jättebra – att sätta honom i en stor grupp på dagis tror jag skulle ha känts som ett mycket större (jobbigare) steg. När det blir dags för dagvård för lillen hoppas jag att det finns en dagmamma för oss då också. Så synd att de verkar vara ett utdöende släkte!

  2. var hittar jag denhär debatten? har inte heller hört mer än en eller två negativa kommentarer om att vi valde dagvård tidigt. Vi fick en kommunal dagmamma då Julius var 1 år o 3 månader. En supertrygg o snäll mänska. Henne hade vi ett år. Är helt ok med detta val, jag trivdes aldrig med att bara vara hemma, faktiskt. Tycker på riktigt att jag är gladare o mer närvarande nu. Dessutom har det gjort gott för jämställdheten; hushållsarbetet faller inte ‘automatiskt ‘ på mej. Sen får andra tycka vad de vill. Sen försöker vi ta det rätt lugnt på fritiden, istället för att ha en massa aktiviteter. Sonen verkar må riktigt bra.

  3. Jag är ju hemmamamma och trivs som så. Men jag förstår också de som lägger sitt barn på dagis före två års ålder, vilket den artikel jag tror du syftar på handlade om.

    Dessutom har jag jobbat på dagis med barn som varit under två. Och visst finns det risk att barn inte blir lika sedda där som hemma. Men på de dagis jag varit på här i Finland har ju alltid speciell uppmärksamhet riktats på de yngsta i gruppen. Och jag har då aldrig sett så stora grupper med så unga barn, här i finland, som det pratades om i artikeln.
    Om man hittar ett bra dagis med personal som inte har för mycket små barn i gruppen tror jag inte det behöver vara skadligt alls för barnet. Tvärtom kan barnet få mera uppmärksamhet än hemma om det finns många andra familjemedlemmar och en trött förälder där.
    Sen är det ju så individuellt både för barn och vuxna vad man klarar av. En del hanterar dagis galant medan andra behöver mera tid med mamma och pappa.

    I England där jag jobbade på dagis kunde de yngsta vara bara 3 månader. Men antalet “ansvarsbarn” per personal var ju betydligt lägre ju yngre barnen var. Och barnen hade en speciell person som fokuserade på dem.

    Så nej, man kan aldrig dra alla över samma kam. Föräldrar väljer det de tror är bäst eller nödvändigt. Och på Facebook är det lätt att man känner sig utpekad och dömd för de val man gör, även om den vän som gillat och delat det som sårade inte alls dömer eller tänkte på en när de läste artikeln.

    Själv har jag säkert delat något nån gång som stöttat mina egna val som förälder, utan att för den skull ha tänkt att alla andra är dåliga om de gjort eller valt annorlunda. Men någon kan ändå ha känt sig dömd av det tyvärr. 😦

    Men det är ju dethär problemet med sociala medier som fb, där man sällan faktiskt får höra eller se om det man skrivit, sårat någon. Många delar alltför lättvindigt. Och en del verkar faktiskt ha börjat tro att det handlar om någon slags “hemmamammor vs. jobbande mammor”-strid. Men det blir väl lätt så när man börjar ta andras val som personliga påhopp.

    Det finns för lite förståelse för andra människor. För många pekpinnar och för lite ärliga delade erfarenheter. För mycket fasad och för lite verklighet. För lite samtal, olika föräldrar emellan, där ex. den övertrötta hemmamamman får prata och lära sig förstå en arbetande mamma-väns val och vice versa.

    Men föräldrarskapet är nog nästan lika känsligt som sexualitet när det kommer till att diskutera och debattera.
    Och vi gillar alla att få stöd för de val vi gjort. Att få läsa att vi valt “rätt” enligt någon färsk studie eller liknande. Trots att rätt för en inte kanske är lika rätt för någon annan.

  4. Hej

    Jag är också en av dessa hemmamammor, av fri vilja och ohejdad vana skulle jag säga. Jag har med min familj precis flyttat tillbaka till Österbotten, efter 9 år och 4 barn i Sverige. Du kanske syftar på Eva Rusz’ artikel?

    För det första måste jag säga, baserad på egen erfarenhet, att det är MILSVID skillnad på dagis i Finland och dagis i Sverige. Svenska förskolor har maxtaxa på en dryg tusenlapp per barn, vilket betyder att alla “har råd” med dagis på helt annat sätt. (För första barnet, andra barnet kostar ännu mindre, 3:e i princip ingenting). I dotterns dagis, (Dottern var 5 år), fanns runt 22 barn (varierade lite då och då), på 3 fröknar. Åldern var 1-5 åringar. Dessutom erbjuder alla kommuner minst 15h/v gratis förskola för alla barn över 3 år, vissa kommuner t.o.m 30 h. (Våra barn har enbart gått de gratis 15 timmarna). En fröken börjar 6, när förskolan öppnar, en börjar runt 9 och den sista kring halv 11. Så 3 fröknar på 22 barn betyder i praktiken 3 fröknar mellan 10:30-13, då den första fröken, den som började kl 6, går hem. I dotterns förskola fanns 7 stycken 1-åringar. Vad blir kvaliteten på den “undervisning” som ska ske enligt läroplanen (eller ens den basala omsorgen) när det är så många barn per vuxen?! Maxtaxans negativa del är att förskolan naturligtvis inte får de resurser de behöver, det kommer helt enkelt in för lite pengar. Därför skulle jag aldrig sätta mina barn heltid i svensk förskola från 1-års ålder. Fröknarna själva “berömde” mitt val för mina yngre barn, helt enkelt för att de inte har tid att ge de små (eller stora) den uppmärksamhet de behöver. Jag valde förskola från ca 3½ år för socialiseringens och kompisarnas skull.

    Det andra är att jag skulle önska att Finlands föräldraförsäkring var så flexibel som den svenska. Där får man 480 dagar per barn, fördelat på 240 per förälder. Dessa står en fritt att ta ut hur man vill, så långt som t.o.m. 1/8 dels dag, dvs förkorta arbetstiden med 1 timme per dag för att kunna hämta barnen lite tidigare. De 480 dagarna ska man ta ut innan barnet fyller 8 år. Dvs man kan ta föräldrapeng under sportlov, höstlov, förlänga sommarlov, eller mixtra och blanda hur man vill. Jag har t.ex. inte varit hemma heltid under dessa år, utan jobbat i perioder deltid och då har barnets pappa varit hemma. Samhällsklimatet och acceptansen mot hemmapappor är 100 % positiv, iaf upplevde min man det, som är civilingenjör (hör att det inte är lika positivt t.e.x. “på golvet” på Volvo).

    Vill understryka att jag inte heller alltid tycker det är så superkul att vara hemma, men har ändå valt det för mina barns skull. Och ja, jag har högskoleutbildning. Däremot skulle jag gärna jobba mer och mannen mindre, om föräldrapengen var mera tillåtande och flexibel i Finland. Nu är jag hemma med hemvårdsstöd. MEN; jag dömer ingen, en annan familj har gjort ett annat val, själv är jag helt trygg med mitt/vårt val.

    Tack för att du vågar ta diskussionen!

  5. Jag tror att alla föräldrar vill sitt bästa för sina barn, alla klarar inte av det men näästan alla vill ändå sitt barns bästa. Nu är jag inte mamma utan blivande barnträdgårslärare så jag är ju inte helt opartisk i diskussionen och har kanske egentligen inte så stor rätt att uttala mig. MEN i vissa fall kan dagis vara det bättre alternativet, t.ex. om mamman/pappan inte vill vara hemma utan känner sig tvingad kan det vara bättre att få jobba t.ex. 50% och ha barnen på dagis under den tiden. Eller om föräldern/föräldrarna vet att för att klara sig ekonomiskt måste de återgå till jobbet. Eller om mamman mår väldigt dåligt.

    På daghem ser man både barn som kanske skulle ha kunnat stanna hemma några månar till, som kanske skulle ha behövt tryggheten men också barn som kanske stannar hemma för länge, barn som när de som 6 åringar anländer till förskolan har dåligt ordförråd och svårt med sociala kontakter för att de endast suttit hemma med mamma och småsyskon i 6år. Alla barn är olika, alla familjer är olika och alla har olika behov. Har själv börjat hos dagmamma på heldag som 9månader gammal och är helt normalt utvecklad för det och har en nära relation till min mor för det. Tror alla bör göra det som passar deras livssituation bäst och inte fundera så väldans mycket på hur alla andra borde göra.

  6. Tack för alla era kommentarer! Belysande och respektfullt. Vi verkar vara överens. Det går att göra det här på olika sätt och vår enda uppgift är att göra det bästa för vår familj och dess liv som helhet. Inte att döma andras val.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s