Ibland går det åtminstone nästan att tro på en godare värld. Till exempel när män i tjugofemårsåldern skickar spontana facebookmeddelanden och skriver att de gärna skulle sköta våra barn någon dag så att vi får lite egentid, jag och mannen i mitt liv. Då tåras mina ögon faktiskt. Då känner jag mig lite mindre utsatt och lite mindre ensam i den här världen som stundvis verkar så hård och kall. Då tror jag att det finns hopp, åtminstone på en del ställen i en del människor.

Tänk. Inför församlingsvalet för fyra år sedan var det också rekordmånga som skrev ut sig ur kyrkan. Också då efter ett uttalande av Päivi Räsänen. Historien upprepar sig själv.

Inte har hon det lätt, Päivi. Föraktad av dem utanför kyrkan och föraktad av dem som på grund av henne tar steget ut. Men också föraktad av många innanför då hon blir droppen som får mången bägare att rinna över, vargen som skrämmer ut några får till.

Jag skulle aldrig någonsin själv göra de uttalanden hon gör, men nog lider jag med henne och nog kan jag bli mörkrädd när jag ser delar av det förakt som hon får möta nu.

Det finns förakt så det räcker, det blir rentav över en del till mig själv och andra troende också. Bland dagafärska kommentarer på svenska yle kan jag läsa ”Att folk ens tror på någon sorts gud år 2014 är ju helt sjukt, läs en bok” och ”tips till de som tillhör kirka: jorden är inte platt o gud finns inte.”

På samma sida kan jag läsa att en kvinna i min egen ålder igår körde in en bil i en buss och därmed tog sitt eget och sina tre barns liv. Och min brist på intelligens och min sjuka tro på någon sorts gud känns plötsligt som ett rätt litet problem. Folks förakt mot min tro förlorar sin tyngd när världens grymheter konkretiseras i en tragisk olycka som aldrig någonsin borde få hända. En ettåring, en tvååring och en sexåring.

Den här trasiga världen.

Varför är det så svårt att älska?

Det är inte helt ovanligt att folk klagar på att kyrkan talar för mycket om synd. Det är inte helt oförståeligt heller, för visst talar kyrkan om synd. Jag har troligtvis aldrig någonsin varit på en gudstjänst där synd inte berörts på något sätt och ändå väljer jag att frivilligt återvända varje söndag. Varför?

Tja.

Jag söker mig till gudstjänsten för att talet om synd inte kommer som någon större överraskning för mig. Varje dag ser jag ju tydliga tecken på min egen otillräcklighet, min synd och min brist. Jag fegar ur när jag borde vara modig, jag köper något jag själv vill ha istället för att ge pengarna åt någon som behöver dem, jag ljuger för att rädda mitt eget skinn, jag är avundsjuk och missunnsam, jag visar mina medmänniskor mindre tålamod och kärlek än de förtjänar och behöver, jag lägger min egen bekvämlighet framom det mesta. Varje dag. Kanske inte allt det där varje dag (tack och lov) men varje dag är jag så uppenbart misslyckad. Det behövs egentligen ingen gudstjänst för att påminna mig om det.

Jag söker mig till gudstjänsten för att talet om synd inte stannar vid talet om synd. Där kommer också förlåtelsen och där kommer också upprättelsen. Där finns påminnelsen om att Gud tar emot mig som jag är. Jag påminns om att Han vet allt det där, ser allt det där men att Han ändå älskar mig och säger att jag får vara hos honom, att jag får en ny chans. Nåden är ny varje dag och den räcker till och med åt mig.

Jag söker mig till gudstjänsten för att talet om synd inte stannar vid talet om synd eller ens förlåtelsen. Där kommer också utmaningen att göra om och göra rätt. Trots att jag så uppenbart inte klarar av att vara allt det jag egentligen vill vara så uppmuntras jag där att göra större saker än jag egentligen förmår. Jag påminns om vem jag egentligen vill vara, hur jag egentligen vill leva och vad jag egentligen anser att är det bästa sättet att förhålla mig till världen, de människor jag möter i den och den Gud som jag av hela mitt hjärta tror att har skapat den.

Jag söker mig till gudstjänsten för att talet om synd inte skrämmer mig eller irriterar mig det minsta. Tvärtom. Bara genom att mina sprickor blir uppenbara kan jag börja lappa ihop mig själv igen.

”Och tillred oss icke i frestelse utan fräls oss ifrån ondo…”

Ingrid i Fader vår.

Det kan mycket väl hända att svaret är nej,

Många destruktiva diskussioner har jag sett, många fula också. Och bland de fulaste och minst konstruktiva finns diskussionen om abort. Så det kan mycket väl hända att svaret är nej. Vi fixar det helt enkelt inte.

Det är ju förståeligt. Få ämnen är lika känsliga och går lika nära dem det berör. Och få ämnen som är känsliga hanteras på ett snyggt sätt. Kvinnans rätt till sin egen kropp är ett tungt argument. De fruktansvärda konsekvenserna av en för strikt abortlag talar också väldigt starkt. Och ändå finns vi som tycker att det är tragiskt att så många liv aldrig blir levda för att de aldrig får chansen.

Jag vill vara tydlig: jag tror att vi har den abortlag som fungerar bäst i verkligheten. I en brusten värld där det mesta inte går som vi vill tror jag att vi har hittat en linje som håller. Men samtidigt tycker jag att aborterna i vårt land är väldigt många. Jag tänker ibland på alla dessa tusentals olevda liv och jag blir lite eller mycket sorgsen. Beroende på dagsformen.

Får jag tycka att det är sorgligt utan att kallas fördömande och hård och kall? Jag har mött kvinnor som valt abort, jag har sett deras smärta och jag har inte fördömt deras val. Jag har mött kvinnor som utan någon större vånda valt att abortera och inte heller då jag har dömt. Det är inte min uppgift. Varje enskild abort är en del av en människas berättelse som jag inte behöver ta ställning till. Jag behöver bara bemöta mina medmänniskor med den kärlek jag är kapabel till. Och den uppgiften är utmaning nog, jag behöver ingen extradimension av att dessutom vara moralisk väktare.

Men det finns något sorgligt över att så väldigt många aldrig får en chans. Tycker jag.

Och när jag läser det jag skriver ovan så inser jag att jag kanske skulle känna mig skuldbelagd. Så medan jag skrivit det här börjar jag luta allt mer åt att svaret kanske faktiskt är nej. Vi kan inte tala om abort. Det blir på något sätt fel hur det än blir.

Problemet är ju att det blir ännu mera fel när vi inte talar om det. Då kommer de tvärsäkra och hårda åsikterna, de som bygger murar och river broar. Så vi måste tala. Men vi måste kanske fundera på när vi talar och hur vi talar och med vem vi talar. Det kan hända att det här är ett ämne som alltid är för mångfacetterat för att få plats i sociala medier, kommentarsfält och insändarspalter. Diskussionen om abort behöver kanske ögonkontakt, en kram, ett ansikte. Det är definitivt ett ämne som vi i alla lägen behöver diskutera med mera kärlek och nåd än klipskhet och intellekt.

Kan vi tala om abort? Ja. Vi måste.

Kan vi tala om abort i alla lägen och i alla sammanhang? Nej. Vi får inte. Bör inte. Ska inte. Kan inte.

Och för att rätta mig efter mig själv slutar jag nu och fortsätter gärna samtalet i ett bättre läge, i ett bättre sammanhang.

Det är fredagskväll och fruktansvärt stökigt i vårt hem. Vi skyller på att bara en av oss vuxna varit hemma den här veckan. Också. Vi går om varandra nu, min Fredrik och jag. Jag vet inte om våra barn ens minns hur det var att vara en hel familj hemma samtidigt. De kanske har slutat sakna det.

Men jag saknar det. Och mer än jag saknar den där underlättnaden som tvåsamhet i vardagen innebär så saknar jag min man. Jag längtar efter honom så att det gör ont. Vad jag skulle betala för ett dygn med honom? Bara han och jag? En halv månadslön. Makaroner och havregryn resten av året – ja tack. Får jag honom har jag allt.

Och jag har ju honom och har därmed allt. För genom allt som varit den här konstiga hösten så har vårt vi fungerat. Och på något sätt tror jag att jag klarar allt annat så länge vi två har det bra tillsammans. Inga stormar blir övermäktiga så länge det alltid är stilla hemma. Ingen kritik knäcker så länge jag älskas hel igen hemma. Ingen börda blir för tung så länge han lyfter den av mig så fort jag kommer innanför dörren.

Jag älskar att vi lyckas mötas när vi väl möts trots att det har varit alldeles för sällan nu. Igen. Jag älskar att vi inte fräser och snäser och tycker att den andra borde ha kommit hem tidigare eller ha plockat ur diskmaskinen. Jag älskar att vi utgår från att den andra gör vad den kan och att vi unnar varandra det som gör gott.

Jag älskar på något konstigt sätt att det är fruktansvärt stökigt i vårt hem nu. Ännu mer älskar jag att Fredrik mitt i stöket plockat fram stearinljus och tänt dem. Som en stilla protest. En stackars mångarmad ljusstake försöker hitta sin plats på bordet bland Ingrids tredimensionella pysselalster, gamla fotoalbum och ren tvätt. Där står ljusstaken och trotsar och jag tänker att min man är den bästa som finns. Som tänder ljus i ett fruktansvärt stökigt hem. Har man en sådan man så har man allt.

Jag har allt.

Som jag har längtat efter den kväll som var idag. Jag fick träffa en av mina allra bästa vänner. Vi träffades för en vecka sedan också, men det var inte riktigt samma sak för vi hade fem barn med oss  då. Idag var det bara hon och jag. Förutom att det inte finns något bara med det.

Vi blottade våra själar, lyfte fram vår smuts, såg något av varandras mörker och älskade varandra ändå. I sådana stunder blir man en helare människa än man var innan.

Däremellan skrattade vi. Smutsen och mörkret som låg på bordet idag var inte av den art som skrämmer bort skratt. Snarare tvärtom. När hon tycker jag är rolig och skrattar högre och hjärtligare än alla andra jag vet tappar smutsen och mörkret sitt grepp om mig.

Nåd är att ha en vän som hon. En som gör helare. En som skrämmer bort det svåra.

På Arvids dop för två år sedan tyckte hon också att jag var rolig.

Jag känner mig tom. Inte så där som när något skaver och känns svårt och lämnar en ordlös. Utan tom så där som när man är riktig ttrött. Fredrik lämnade fältet för två dygn här i början av veckan och nu när dygnen äntligen ligger bakom oss tillåter jag mig att vara trött. Och tom.

Allt har blivit lättare nu. På riktigt. Den där tuffa starten på hösten är inte längre och varje dag känner jag av det och gläds. Men samtidigt har Fredrik faktiskt sovit borta sex nätter hittills i oktober och i vår värld är det rätt många. Rätt många morgnar och kvällar när allt hängt på mig. Och även om det går bra och lätt just nu med båda barnen så är det ändå alltid ännu bättre och lättare när vi är två.

Nu är han hemma igen, min bästa vän. Äntligen. Liverpool möter Real Madrid och det låter så… bekant. Ljudet av fotbollsmatch är ett av ljuden som betyder Fredrik. Jag tror jag ska somna till det i natt. Och sova gott. Och njuta av att ha det för trångt i sängen igen.

– Ikka. Ikka. Ikka.
– Vill du dricka?
– Ja.
– Vill du ha vatten?
– Nä.
– Vill du ha mjölk?
– Ja.

Och jag som för bara några dagar hörde mig själv säga att han inte talar.
Ha!

”En berömd författare lär en gång ha sagt att det inte krävs mycket förstånd att skriva en roman – men utan kärlek går det inte. Författaren måste älska de människor han skriver om, annars förmår han bara ingjuta bäckvatten istället för blod i deras ådror och de kommer aldrig att leva och växa. Man ser genast när kärleken fattas, ansåg den berömde författaren. En roman eller en berättelse som inte är skriven med kärlek saknar även kraft: när den borde sjunga orkar den endast kvida, där den skulle brinna mäktar den blott ryka, som askan efter en slocknad kokkobrasa.”

Ja. Han som skriver så skriver bra. Jag hoppas innerligt för din skull att du vet vilken författare jag talar om. Eller så inte. För i så fall har du mycket kvar att hitta, läsa och älska.