– Do you want to be right or do you want to be happy?

Jag vet inte vem som introducerade den frågan i ditt liv, i mitt liv var det Dr Phil. Med rätta kan hävda att uttrycket är lite fånigt. Drar man det för långt kan uttrycket lätt bli farligt. Ändå ligger det något i det där uttrycket, något som jag tycker om.

Ibland vill jag ha rätt så mycket att jag gladeligen ruckar på min lycka för att hålla fast vid en princip som jag av princip håller fast vid. Andra gånger ger jag mig för att det viktigaste ändå är att det fungerar, inte vilka ideal som låg bakom.

Att leva småbarnsliv är ofta att välja right eller happy. Ibland får man visserligen både ock, hälsar tvååringen som fortfarande sover tolv timmars nätter. Ibland måste man välja, hälsar sexåringen vars sömn alltid varit lite kampartad. Men vars sömn stabiliserat sig mycket nu under hösten då vi började välja happy framom right i alla lägen vad sömnen beträffar.

Den som sig i leken ger får leken tåla, säger vi. Höll jag på att skriva, men jag hann märka att det blev fel. Vi säger inte så, för jag gör det i alla fall inte. Men det sägs ibland.

I princip är det väl så. Men samtidigt sägs det ju alltid som någon slags klen tröst åt den som gav sig in i en lek som hon sedan inte heller tålde. Och är det verkligen det vi vill ge en sårad människa? Ett ord som säger att hon borde ha vetat bättre och beräknat riskerna mera ingående?

I princip är det väl så. Men samtidigt sägs det därmed att vi bör avvakta innan vi kastar oss in och kanske välja att avstå om det finns en risk att vi inte tål. Och därmed kanske vi låter bli att ta strider som faktiskt var våra att ta, av rädsla för att bli den som inte klarade den strid hon stod inför.

I princip är det väl så. Men samtidigt sägs det så lite om många av lekarnas regler innan spelet börjar. Och då står vi där, mitt i den regellösa leken som vi tydligen gav oss in i helt utan att veta vad vi förväntades tåla på kuppen.

Det är mycket och det är hårt. Jag tycker så illa om allt som säger att vi får skylla oss själva. Allt som andas efterklokhet och allt som gör vårt mod mindre och vår rädsla större. Vi behöver inte bara frukta leken och att inte tåla den, vi måste också frukta att efteråt få höra att vi borde ha tålt och vetat bättre. För vi gav ju oss in.

Förra veckan gav jag mig in i lekar jag inte visste om jag tålde. För jag kände mig kallad. Manad. Det var inte läge att vara rädd och bekväm och tyst och anonym. Och det var verkligen inte läge att fundera på vilka lekar jag egentligen tål. Det var läge att ge sig in och sedan hoppas på det bästa. Jag hoppas jag tålde.

Och jag förlåter mig själv om inte.

En av mina bästisars tre barn hade höstlov en hel vecka, behövde mat flera gånger om dagen och sysselsättning och deras pappa jobbade. Min andra bästis och hennes familj gick igenom ansättande, stormiga dagar där allt bara var för mycket. Min tredje bästis var ensam hemma med sina fyra barn i sex dagar när hennes man var bortrest.

Alla tre behövde hjälp. Samtidigt, dessutom. De behövde inte ett öra, en kram eller uppmuntrande ord. Enbart. De behövde en vuxen till på sina hemmaplaner. Ett par händer extra. En famn till. Sådär som vi alla behöver när det blir lite för mycket med lite för många små. En småbarnsfamilj behöver hjälp. En normal småbarnsfamilj är en som inte alltid klarar allt själv. Mina bästa vänner behövde hjälp.

Och jag kunde inget göra.

För jag räckte knappt till för mina egna barn och hade absolut inga händer och famnar att undvara för mina bästa vänners.

Det är fantastiskt att ha vänner med småbarn när man själv har småbarn. Att kunna dela småbarnslivet och simma i samma träsk ibland – det gör så gott. Men medaljens baksida är att vi sitter i samma båt och när någon annans båt gungar kan vi sällan överge vår egen. Hjälplösheten när man vet att det stormar och man måste sitta lugnt kvar hos sina egna små som inte ännu kan simma. Usch.

Men vi seglar vidare. Intill varandra. Och vet att vi tänker på varandra och ber för varandra från våra egna gungande båtar.

Och vi är helt lediga alla fyra i två dagar. Barnen förstod allvaret och jag vaknade av mig själv först 08.17 idag. Utvilad och pigg från början av dagen, kan inte minnas när det hänt senast.

Vi lördagsbrunchade med ett gäng småbarnsfamiljer, handlade vinterkläder på loppis och slängde i oss lunch. Sedan eftermiddagsvila då tre av fyra sov. Och nu tänker jag tugga i mig ett kex för att vakna ur dvalan innan vi ska hälsa på hos kompisar och äta korvsoppa.

Den här dagen visste var den satt.

Efter allt som varit den här veckan hade jag nästan hunnit glömma hur bra församling är när det är som bäst.

Jag behövde en påminnelse.

Ikväll var jag med en liten stund på ungdomssamling. Jag fick vara tillsammans med 30-40 tonåringar som valt att tillbringa sin fredagskväll i församlingen. För att de tror eller vill tro att det finns en Gud, en Gud som älskar dem och för att de vill fundera på vad det betyder. För att de tror att det finns en uppgift för dem i den här världen; att sprida ljus och älska sina medmänniskor. För att de vill påminnas om att de är burna av universums mäktigaste kraft och för att de vill vara tillsammans med varandra. För att de har en gemenskap som slår det mesta jag sett.

De struntar i vem som tycker vad gällande kvinnopräster och könsneutrala äktenskap. De funderar inte på om någon svär för mycket, ljuger för mycket, talar för mycket skit eller festar för mycket. Det finns inga åsikter man måste skriva under för att få vara med. Man måste inte tycka på ett visst sätt eller bete sig på ett visst sätt, det finns ingen gemensam regelbok som exkluderae. Det som finns är en gemensam längtan och en strävan efter att hitta mer av den där kärleksfulla Guden och den kärlek Han kan lägga ner i oss att ge vidare.

Tack för påminnelsen.

Magiska ungdomar. Oj. Den plats de har i mitt hjärta. Den är deras.

Egentligen har jag ju den här bloggen bland annat för att kunna skriva ner och senare minnas saker som den här:

Ingrid är en rastlös sovare. En sådan som plötsligt sätter sig upp och säger något osammanhängande. Som hon aldrig skulle komma ihåg sedan på morgonen. En sådan som i natt grät rätt många minuter (kändes då mitt i natten som sjuhundra minuter, men det var kanske fem) och som när morgonen kom inte hade en aning om vad hon drömt.

Och en sådan som natten till igår plötsligt sa med klar och tydlig stämma:
– Jag trodde att jag skulle ha lite mera tid.

Dagens stressade ungdom.

I tiderna fanns en rad olika orsaker till att jag startade den här bloggen. Kyrkopolitik var absolut inte en av de orsakerna. Men nu gör jag ett undantag.

Idag har det publicerats ett par artiklar gällande min hemförsamling. Den ena konstaterar att min församling är den konservativaste i stan. Den andra säger att församlingsrådskandidater säger nej till kvinnliga präster (vilket inte alla gör, märk gärna att inte ens hälften av kandidaterna svarat på frågorna i valmaskinen).

Vår nuvarande kyrkoherde och vår nyvalda har flera gånger i media sagt att de gärna samarbetar med kvinnliga präster, flera av oss församlingsrådskandidater säger ett klart ja till kvinnliga präster och ändå vill allmänheten fortsätta tro att Petrus församling inte tar emot kvinnliga präster.

Jag blir så trött och jag blir så ledsen. Jag är själv en aktiv förespråkare av kvinnliga präster. Min mamma är präst och min syster är präst. Ingrids gudmor är präst. Jag har träffat människor som anser att jag är förtappad som människa eftersom jag tycker att kvinnor ska vara präster, men jag håller fast vid den åsikten. Och ja, också i min egen församling finns människor som tycker så. Men jag håller fast vid min åsikt och tycker att jag har lika stor rätt som de att vara med i vår kyrka och jobba för den.

Vi har ingen kvinnlig präst i vår församling, nej. Men det är bara en tidsfråga. Det är ju inte så att vi valt tiotals präster till Petrus församling under de senaste åren. Möjligheterna att välja en kvinnlig präst har varit ganska sällsynta. Sedan min egen man började jobba som präst i församlingen för fem och ett halvt år sedan har det anställts en enda präst för en kort period. Den nya kyrkoherden är det första egentliga prästval jag varit med om under mina fyra år i församlingsrådet. Ett prästval jag dessutom inte var med om eftersom jag anmälde jäv i det ärendet.

När människor anklagar Petrus församling för att vara stockkonservativ så är det mig och min man och den församlingsgemenskap som blivit som ett hem för oss som kritiseras. Hårt och kallt och ofta osakligt. Och då blir jag ledsen, då tar jag illa upp. Prästerna i Petrus målas upp som gammalmodiga, bakåtsträvande och fördömande farbröder och det känns inte rättvist. Det känns inte som min man. Det ÄR inte min man. Han har varit pappaledig mera än jag har varit mammaledig, bara det andas i mina ögon något helt annat än det han anklagas för att vara.

Jag är medveten om att handlingar talar starkare än ord. Att den nya kyrkoherden råkar vara man är på många sätt beklagligt, men att se det som en könsfråga är inte rättvist. Jag både hoppas och tror att vi snart kommer att få välkomna en kvinnlig präst i vår församling. Med öppna armar gör jag det.

Varför jag avskyr att skriva det här inlägget? För att det är tröstlöst och för att jag vet det. För att ord tydligen inte spelar någon roll alls här. För att så många vill missförstå och tolka så ogeneröst som möjligt och antagligen fortsätter med det. För att ingen av oss vill lyssna när någon säger något som vi inte vill höra. För att sanningen är för nyanserad för att vi ska orka med den.

Därför är det här inlägget jag avskyr att skriva.

Nu gör jag en mycket märklig sak. Ursäkta. Men jag fick för en liten stund sedan en anonym kommentar på min blogg av en person som kallade sig privat. Snälla, kan du kontakta mig per e-post på amanda.audas.kass@gmail.com?

Hon ligger och läser. Klockan är egentligen alldeles för mycket. Lampan är släckt men hon har listigt nog letat fram en ficklampa. Och jag har förstås inte hjärta att avbryta henne. Läsning är livsviktigt, supernyttigt, pengar på kontot. Då spelar det ju egentligen ingen roll att timmen är sen och morgondagens förskoledag ett faktum.

Hon hittar dem överallt; böckerna och tidningarna. Orden och berättelserna. De andra världarna. Hon är på väg någonstans för att göra någonting och plötsligt har hon bara försvunnit in i en bok och glömt vad hon egentligen tänkte göra.

Jag älskar det. Förstås. För jag vet ju hur gott det gör en människa. Samtidigt bär jag på en rädsla för att det ska ta slut, att hon ska tröttna.

Du får gärna övertyga mig om att min rädsla är helt obefogad.

Igår pratade jag och mina knappt vuxna studerande om argumentation. Jag betonade vikten av att i alla frågor vara saklig och att aldrig någonsin raljera över meningsmotståndare. Det går att vara engagerad utan att håna och förminska dem som tycker annorlunda. Det går att ha en stark åsikt men ändå vara mogen och sansad. Vi var överens om att den som faller för frestelsen att håna en annan människa redan har förlorat.

Jag vet att jag har skrivit om det här ämnet förr, men frågan lämnar mig liksom inte ifred. Tyvärr. Det dyker ju hela tiden upp nya exempel på människor som gärna raljerar och människor som tycker att det är ett acceptabelt beteende.

Idag blev en av mina allra, allra godaste vänner kallad idiot och tönt i ett kommentarsfält på facebook. Han blev också anklagad för att se ut som en femåring och befinna sig på en femårings intellektuella nivå. Föga överraskande till följd av hans teologiska åsikter i fråga om vigsel av homosexuella par. En fråga som jag vet att han ogärna skulle diskutera, men en fråga som journalister gång på gång på gång kräver hans svar på. Och det banala är ju att många människor sedan suckar och stönar och säger att kyrkan hela tiden vill slå människor i huvudet med sina konservativa åsikter. De flesta jag känner med klart konservativa åsikter skulle mycket hellre prata om helt andra frågor, men de slipper ju aldrig undan dem. För vi älskar att höra dem säga det som befäster våra fördomar. Så tvingar dem att säga det. Gång på gång på gång. För att vi älskar att få hata dem. Eller?

Du har all rätt i världen att kritisera hans åsikt. Det är det många som gör, ställ dig i kön bara. Men jag kan inte tycka att du har rätt att vara elak. Vi måste kunna diskutera och argumentera utan att håna och förlöjliga andra. Vi måste visa exempel för dem som kommer efter oss. Varför förvånas vi av internetmobbning bland skolelever när det är så här vi vuxna låter när vi stöter på oliktänkande?

Du vill göra världen bättre. Det utgår jag från. Också du som skrev att min vän är en tönt skrev ju det för att du strävar efter en bättre värld och tycker att han ställer sig i vägen. Det får du tycka. Men tycker du inte att du har förlorat lite av din strävan i den stund som du väljer att kalla en medmänniska idiot?