– mamma
– pappa
– tack
– hej
– där
– ja
– nä
– faffa
– bää
– mima (vilket verkar betyda Ingrid, men vi är inte säkra)
– heeeej (med långt e, betyder hejdå)

Ni kan säkert gissa vem han är.

Idag vaknade vi hemma. Alla fyra. Till en veckoslutsmorgon. Och det var första lediga dagen på sex veckor som alla fyra vaknade hemma. Första morgonen på sex veckor när alla var samlade och ingen måste iväg nästan genast. Magiskt.

Visst var det vanligt strul också. Arvid svalde några tuggummin. Skrek en del. Det var en hel del härjande och bökande i sängen. Tre av fyra ville egentligen bara få läsa ifred. Den fjärde ville det verkligen inte. Och ville inte heller låta någon annan.

Ändå vilade en tacksamhet över hela morgonen. Ingen for iväg. Alla var tillsammans. Vi hade flera kravlösa pyjamastimmar och ingen mindes riktigt hur gott det är.

I två år och två dagar har Arvid förgyllt jorden med sin närvaro. Jag har fortfarande svårt att förstå att det kan vara så enkelt med en människa till i familjen. Han har verkligen inte kostat mycket. Men gett massor.

I vår familj har vi en mycket liberal inställning födelsedagsfirande. Vi firar när och som det passar bäst. I torsdags blev Arvid firad på dagis. Igår hade vi kalas här hemma med nästan bara vuxna gäster och med idol-jatkot. Hur roligt som helst även om födelsedagsbarnet själv missade största delen av festen. Eller vadå även om? Kanske det var just därför kalaset var så härligt.

Idag ska vi sjunga för honom på morgonen. För både igår och i förrgår hade vi tidiga morgnar och vi ville inte stressa bort kalasmorgonen. Så idag blir det av. När det passar bäst. Jag och kalasbarnet har varit vakna i en dryg halvtimme, jag hör honom sjunga och prata. Fredrik och Ingrid sover ännu, jag ger dem några minuter till. Sedan smäller det.

Vår älskade Arv firas för tredje dagen. Det är han värd, denna älskade lilla som betyder allt och lite till.

En av många orsaker att älska Fredrik Kass: jag kommer hem efter en dryg timmes promenad och under tiden har han badat båda barnen. Sådär bara.

I två år har vi haft två barn. En enda gång har jag badat båda själv och efteråt ville jag ha ett inramat diplom på väggen. Fredrik gör det sådär bara en sketen torsdag.

Det finns också en massa saker (okej, åtminstone några saker) som jag gör sådär bara som han inte skulle fixa. Det finns något vackert i att få förundras över den andra och vad den klarar av. Vi vet var vi har varandra. Vi vilar i varandras styrkor.

Fredrik Backman hade skrivit tre böcker. Alla har fått mig att skratta högt. Alla har fått mig att gråta. Så när det gick att förhandsbeställa hans fjärde bok så förhandsbeställde jag. Förstås. Trots att jag inte känner honom och trots att vi ju egentligen har alldeles för många böcker redan med tanke på att vi inte bor i ett palats. Vi kan kalla denna fjärde bok för ännu ett undantag från regeln att inte köpa böcker.

Efter ungefär fyrtio sidor kan jag ana att jag inte kommer att bli besviken. Fredrik Backman verkar ha gjort det igen. Det här är ett undantag jag inte kommer att ångra.

Den här dagen har påmint mera om det liv jag gästspelade i och mindre om mitt eget egentliga. Det som kom tillbaka igår, om ni minns.

Den här dagen blev en pusseldag. Många olika bitar skulle fogas till varandra, dessutom i ett hisnande tempo. Men i ingen skarv och inte heller mitt i någon bit har jag varit matt och modlös.

Och jag tänker att det är skillnaden mellan att i grunden ha en rimlig vardag och att inte ha det. För någon veckor sedan hade den här dagen varit knäckande, idag gick det bra.

Efter bara en enda dag i en lugn vardag gick det bra med en intensiv.

Bevis 4: jag har bakat semlor och sett inte ett utan två avsnitt av Downton abbey med de vänner som på tisdagskvällar går under benämningen Downton-gänget.

Och med honom som jag älskar mest återvände också livet självt på något vis. Det där livet som egentligen är vårt, det där livet som jag saknat så mycket på sistone. Jag nyper mig i armen lite. Ändå är det svårt att tro. Är den där superlånga superintensiva perioden faktiskt över nu?

Det verkar så.

Bevis 1: Idag har jag varit på frukostdejt med honom. Vi åt och åt och åt och talade och talade och talade och drömde och drömde och drömde. Vi hade tid för varandra. Och jag vill för all framtid ha det så i normala fall.

Bevis 2: Här sitter jag och skriver ganska oviktiga blogginlägg tio före tolv en tisdag. För att jag kan.

Bevis 3: Idag ska jag springa. Har inte sprungit ordentligt sedan någon gång i somras. Och då var det också ganska skralt.

Livet är tillbaka. Det verkar så.

I snart fyra år har jag haft ett förtroendeuppdrag i den församling som jag kommit att älska. En församling som är långt ifrån perfekt men en församling som vill väl, en församling som jag vill väl.

Jag sitter gärna kvar i församlingsrådet i framtiden också. Jag kan mycket mera om församlingsrådsarbete nu än jag kunde för fyra år sedan. Mycket av det har jag lärt mig en hård väg, och den kunskap jag samlat på mig vill jag gärna bidra med också framöver.

Läs om mina drömmar för vår församling på Kyrkpressens valtorg här.

Han är hemma! Äntligen! Ordningen är återställd när han är hos oss igen. Och ja, han vågade komma utan husdjur.
– Jag är glad åt allt men allra gladast åt att du kom hem. Jag skulle inte ha klarat en dag till, sa Ingrid efter att ha fått några resegåvor.
Hon lär ha skrikit rakt ut av glädje när hennes pappa kom in genom dörren.

Själv njuter jag av att det inte längre bara är jag som kan fixa, betjäna, reda upp och konfliktmäkla när dylikt behövs. Det är fint att få vara två.