”Och tillred oss icke i frestelse utan fräls oss ifrån ondo…”

Ingrid i Fader vår.

Det kan mycket väl hända att svaret är nej,

Många destruktiva diskussioner har jag sett, många fula också. Och bland de fulaste och minst konstruktiva finns diskussionen om abort. Så det kan mycket väl hända att svaret är nej. Vi fixar det helt enkelt inte.

Det är ju förståeligt. Få ämnen är lika känsliga och går lika nära dem det berör. Och få ämnen som är känsliga hanteras på ett snyggt sätt. Kvinnans rätt till sin egen kropp är ett tungt argument. De fruktansvärda konsekvenserna av en för strikt abortlag talar också väldigt starkt. Och ändå finns vi som tycker att det är tragiskt att så många liv aldrig blir levda för att de aldrig får chansen.

Jag vill vara tydlig: jag tror att vi har den abortlag som fungerar bäst i verkligheten. I en brusten värld där det mesta inte går som vi vill tror jag att vi har hittat en linje som håller. Men samtidigt tycker jag att aborterna i vårt land är väldigt många. Jag tänker ibland på alla dessa tusentals olevda liv och jag blir lite eller mycket sorgsen. Beroende på dagsformen.

Får jag tycka att det är sorgligt utan att kallas fördömande och hård och kall? Jag har mött kvinnor som valt abort, jag har sett deras smärta och jag har inte fördömt deras val. Jag har mött kvinnor som utan någon större vånda valt att abortera och inte heller då jag har dömt. Det är inte min uppgift. Varje enskild abort är en del av en människas berättelse som jag inte behöver ta ställning till. Jag behöver bara bemöta mina medmänniskor med den kärlek jag är kapabel till. Och den uppgiften är utmaning nog, jag behöver ingen extradimension av att dessutom vara moralisk väktare.

Men det finns något sorgligt över att så väldigt många aldrig får en chans. Tycker jag.

Och när jag läser det jag skriver ovan så inser jag att jag kanske skulle känna mig skuldbelagd. Så medan jag skrivit det här börjar jag luta allt mer åt att svaret kanske faktiskt är nej. Vi kan inte tala om abort. Det blir på något sätt fel hur det än blir.

Problemet är ju att det blir ännu mera fel när vi inte talar om det. Då kommer de tvärsäkra och hårda åsikterna, de som bygger murar och river broar. Så vi måste tala. Men vi måste kanske fundera på när vi talar och hur vi talar och med vem vi talar. Det kan hända att det här är ett ämne som alltid är för mångfacetterat för att få plats i sociala medier, kommentarsfält och insändarspalter. Diskussionen om abort behöver kanske ögonkontakt, en kram, ett ansikte. Det är definitivt ett ämne som vi i alla lägen behöver diskutera med mera kärlek och nåd än klipskhet och intellekt.

Kan vi tala om abort? Ja. Vi måste.

Kan vi tala om abort i alla lägen och i alla sammanhang? Nej. Vi får inte. Bör inte. Ska inte. Kan inte.

Och för att rätta mig efter mig själv slutar jag nu och fortsätter gärna samtalet i ett bättre läge, i ett bättre sammanhang.

Det är fredagskväll och fruktansvärt stökigt i vårt hem. Vi skyller på att bara en av oss vuxna varit hemma den här veckan. Också. Vi går om varandra nu, min Fredrik och jag. Jag vet inte om våra barn ens minns hur det var att vara en hel familj hemma samtidigt. De kanske har slutat sakna det.

Men jag saknar det. Och mer än jag saknar den där underlättnaden som tvåsamhet i vardagen innebär så saknar jag min man. Jag längtar efter honom så att det gör ont. Vad jag skulle betala för ett dygn med honom? Bara han och jag? En halv månadslön. Makaroner och havregryn resten av året – ja tack. Får jag honom har jag allt.

Och jag har ju honom och har därmed allt. För genom allt som varit den här konstiga hösten så har vårt vi fungerat. Och på något sätt tror jag att jag klarar allt annat så länge vi två har det bra tillsammans. Inga stormar blir övermäktiga så länge det alltid är stilla hemma. Ingen kritik knäcker så länge jag älskas hel igen hemma. Ingen börda blir för tung så länge han lyfter den av mig så fort jag kommer innanför dörren.

Jag älskar att vi lyckas mötas när vi väl möts trots att det har varit alldeles för sällan nu. Igen. Jag älskar att vi inte fräser och snäser och tycker att den andra borde ha kommit hem tidigare eller ha plockat ur diskmaskinen. Jag älskar att vi utgår från att den andra gör vad den kan och att vi unnar varandra det som gör gott.

Jag älskar på något konstigt sätt att det är fruktansvärt stökigt i vårt hem nu. Ännu mer älskar jag att Fredrik mitt i stöket plockat fram stearinljus och tänt dem. Som en stilla protest. En stackars mångarmad ljusstake försöker hitta sin plats på bordet bland Ingrids tredimensionella pysselalster, gamla fotoalbum och ren tvätt. Där står ljusstaken och trotsar och jag tänker att min man är den bästa som finns. Som tänder ljus i ett fruktansvärt stökigt hem. Har man en sådan man så har man allt.

Jag har allt.

Som jag har längtat efter den kväll som var idag. Jag fick träffa en av mina allra bästa vänner. Vi träffades för en vecka sedan också, men det var inte riktigt samma sak för vi hade fem barn med oss  då. Idag var det bara hon och jag. Förutom att det inte finns något bara med det.

Vi blottade våra själar, lyfte fram vår smuts, såg något av varandras mörker och älskade varandra ändå. I sådana stunder blir man en helare människa än man var innan.

Däremellan skrattade vi. Smutsen och mörkret som låg på bordet idag var inte av den art som skrämmer bort skratt. Snarare tvärtom. När hon tycker jag är rolig och skrattar högre och hjärtligare än alla andra jag vet tappar smutsen och mörkret sitt grepp om mig.

Nåd är att ha en vän som hon. En som gör helare. En som skrämmer bort det svåra.

På Arvids dop för två år sedan tyckte hon också att jag var rolig.

Jag känner mig tom. Inte så där som när något skaver och känns svårt och lämnar en ordlös. Utan tom så där som när man är riktig ttrött. Fredrik lämnade fältet för två dygn här i början av veckan och nu när dygnen äntligen ligger bakom oss tillåter jag mig att vara trött. Och tom.

Allt har blivit lättare nu. På riktigt. Den där tuffa starten på hösten är inte längre och varje dag känner jag av det och gläds. Men samtidigt har Fredrik faktiskt sovit borta sex nätter hittills i oktober och i vår värld är det rätt många. Rätt många morgnar och kvällar när allt hängt på mig. Och även om det går bra och lätt just nu med båda barnen så är det ändå alltid ännu bättre och lättare när vi är två.

Nu är han hemma igen, min bästa vän. Äntligen. Liverpool möter Real Madrid och det låter så… bekant. Ljudet av fotbollsmatch är ett av ljuden som betyder Fredrik. Jag tror jag ska somna till det i natt. Och sova gott. Och njuta av att ha det för trångt i sängen igen.

– Ikka. Ikka. Ikka.
– Vill du dricka?
– Ja.
– Vill du ha vatten?
– Nä.
– Vill du ha mjölk?
– Ja.

Och jag som för bara några dagar hörde mig själv säga att han inte talar.
Ha!

”En berömd författare lär en gång ha sagt att det inte krävs mycket förstånd att skriva en roman – men utan kärlek går det inte. Författaren måste älska de människor han skriver om, annars förmår han bara ingjuta bäckvatten istället för blod i deras ådror och de kommer aldrig att leva och växa. Man ser genast när kärleken fattas, ansåg den berömde författaren. En roman eller en berättelse som inte är skriven med kärlek saknar även kraft: när den borde sjunga orkar den endast kvida, där den skulle brinna mäktar den blott ryka, som askan efter en slocknad kokkobrasa.”

Ja. Han som skriver så skriver bra. Jag hoppas innerligt för din skull att du vet vilken författare jag talar om. Eller så inte. För i så fall har du mycket kvar att hitta, läsa och älska.

– Do you want to be right or do you want to be happy?

Jag vet inte vem som introducerade den frågan i ditt liv, i mitt liv var det Dr Phil. Med rätta kan hävda att uttrycket är lite fånigt. Drar man det för långt kan uttrycket lätt bli farligt. Ändå ligger det något i det där uttrycket, något som jag tycker om.

Ibland vill jag ha rätt så mycket att jag gladeligen ruckar på min lycka för att hålla fast vid en princip som jag av princip håller fast vid. Andra gånger ger jag mig för att det viktigaste ändå är att det fungerar, inte vilka ideal som låg bakom.

Att leva småbarnsliv är ofta att välja right eller happy. Ibland får man visserligen både ock, hälsar tvååringen som fortfarande sover tolv timmars nätter. Ibland måste man välja, hälsar sexåringen vars sömn alltid varit lite kampartad. Men vars sömn stabiliserat sig mycket nu under hösten då vi började välja happy framom right i alla lägen vad sömnen beträffar.

Den som sig i leken ger får leken tåla, säger vi. Höll jag på att skriva, men jag hann märka att det blev fel. Vi säger inte så, för jag gör det i alla fall inte. Men det sägs ibland.

I princip är det väl så. Men samtidigt sägs det ju alltid som någon slags klen tröst åt den som gav sig in i en lek som hon sedan inte heller tålde. Och är det verkligen det vi vill ge en sårad människa? Ett ord som säger att hon borde ha vetat bättre och beräknat riskerna mera ingående?

I princip är det väl så. Men samtidigt sägs det därmed att vi bör avvakta innan vi kastar oss in och kanske välja att avstå om det finns en risk att vi inte tål. Och därmed kanske vi låter bli att ta strider som faktiskt var våra att ta, av rädsla för att bli den som inte klarade den strid hon stod inför.

I princip är det väl så. Men samtidigt sägs det så lite om många av lekarnas regler innan spelet börjar. Och då står vi där, mitt i den regellösa leken som vi tydligen gav oss in i helt utan att veta vad vi förväntades tåla på kuppen.

Det är mycket och det är hårt. Jag tycker så illa om allt som säger att vi får skylla oss själva. Allt som andas efterklokhet och allt som gör vårt mod mindre och vår rädsla större. Vi behöver inte bara frukta leken och att inte tåla den, vi måste också frukta att efteråt få höra att vi borde ha tålt och vetat bättre. För vi gav ju oss in.

Förra veckan gav jag mig in i lekar jag inte visste om jag tålde. För jag kände mig kallad. Manad. Det var inte läge att vara rädd och bekväm och tyst och anonym. Och det var verkligen inte läge att fundera på vilka lekar jag egentligen tål. Det var läge att ge sig in och sedan hoppas på det bästa. Jag hoppas jag tålde.

Och jag förlåter mig själv om inte.

En av mina bästisars tre barn hade höstlov en hel vecka, behövde mat flera gånger om dagen och sysselsättning och deras pappa jobbade. Min andra bästis och hennes familj gick igenom ansättande, stormiga dagar där allt bara var för mycket. Min tredje bästis var ensam hemma med sina fyra barn i sex dagar när hennes man var bortrest.

Alla tre behövde hjälp. Samtidigt, dessutom. De behövde inte ett öra, en kram eller uppmuntrande ord. Enbart. De behövde en vuxen till på sina hemmaplaner. Ett par händer extra. En famn till. Sådär som vi alla behöver när det blir lite för mycket med lite för många små. En småbarnsfamilj behöver hjälp. En normal småbarnsfamilj är en som inte alltid klarar allt själv. Mina bästa vänner behövde hjälp.

Och jag kunde inget göra.

För jag räckte knappt till för mina egna barn och hade absolut inga händer och famnar att undvara för mina bästa vänners.

Det är fantastiskt att ha vänner med småbarn när man själv har småbarn. Att kunna dela småbarnslivet och simma i samma träsk ibland – det gör så gott. Men medaljens baksida är att vi sitter i samma båt och när någon annans båt gungar kan vi sällan överge vår egen. Hjälplösheten när man vet att det stormar och man måste sitta lugnt kvar hos sina egna små som inte ännu kan simma. Usch.

Men vi seglar vidare. Intill varandra. Och vet att vi tänker på varandra och ber för varandra från våra egna gungande båtar.