Jag har inte varit på en hederlig söndagspromenad med mina barn på hur länge som helst. Så länge att jag hade glömt charmen. Det händer ju något när inget händer. När tempot är sävligt och stimulin på minus. Ingrid och jag talade. Massor. Möttes. Myste.

Jag tycker så mycket om dem. Jag tycker så mycket om att jag äntligen har den tid med dem igen som jag alltid vill ha.

Vi har det bra, men barnen saknar sin pappa. Jag förstår dem, jag saknar honom också.

Arvids saknad är rätt onyanserat uttryckt.

– Pappa, säger han (för han kan det nu) och fejkgråter.
– Ja, saknar du pappa? frågar jag när han ser förväntansfullt på mig.
Och då nickar han glatt och förstått och säger mmm eller aaa. Likt sina västra grannar tycker Arvid ofta att j:et i ja är överskattat.

Ingrids saknad skildras med mera dramatik. Oftast kring läggdags när bruset lagt sig.

– Det enda jag behöver just nu i hela världen är pappa.
– Jag bara kan inte somna utan pappa, det går inte.
– Det är alldeles för tomt i den här sängen när pappa inte är här.

Och ibland. Ofta, faktiskt. Redan dagtid och med hopp i rösten och blicken:
– Tänk om pappa har köpt ett djur åt mig på resan!
– Det tror jag nog verkligen inte, säger jag.
– Men du kan inte veta. Tänk om!

Det finns utrymme för besvikelse.

Vår kraftigt överbefolkade bokhylla antyder allt annat, men faktum är att jag nästan aldrig köper böcker numera. I regel håller jag mig till bibliotek. Jag bara måste. Fredrik har nämligen rätt. Vi har inte plats för flera böcker.

Men det finns undantag. Ett undantag är böcker skrivna av vänner. Och en bok som lite nuddar vid den undantagskategorin är Karin Erlandssons bok Minkriket.

Boken fångade mig. Direkt. Karin skriver så vackert och roligt men samtidigt så enkelt och klart. Hon skapar karaktärer som är trovärdiga och sympatiska och starka och misslyckade, sådana som jag fann mig tänkandes på och oroandes för under stunder idag då jag inte läste. Hon bygger upp en berättelse som utan billiga deckarknep får läsaren att hela tiden vilja veta mera. Hon placerar sin berättelse och sina karaktärer i en verklighet som de flesta har starka åsikter om men som ganska få av oss egentligen känner till. Boken är stark, vacker, sorglig och gripande och skildrar människoliv och -öden som ju är detsamma. Det finns formuleringar, karaktärer, repliker och scener i Minkriket som sent kommer att lämna mig.

Dessutom är den brutalt snygg.

Jag har varit ensam med våra barn sedan i torsdags och känner mig inte övergiven. Fredrik får vara där han är och veta att han inte lämnat mig i pisset. Visst har det förekommit stunder då tillvaron inte kunnat beskrivas med ord som vacker, harmonisk, gemytlig, trevlig och rimlig, men så kan det ju nog vara fast man är två vuxna också. Eller sju.

Bra har vi haft det. Och det kallar jag milstolpe. Om det är en milstolpe i barnens utveckling eller min spelar mindre roll. Milstolpe hur som helst.

Idag var jag gjord av stål. Åtminstone lite grann och åtminstone en stund på morgonen. Att som gräsänka väcka två barn, få frukost i två barn, klä två barn och köra två barn till två olika dagvårdsplatser på under en timme kräver onekligen sin kvinna.

Resten av dagen jobbade jag. Som vanligt, höll jag på att tillägga men det låter bittert och jag var i ärlighetens namn inte det minsta bitter. Sedan hämtade jag barnen, gjorde middag, fick kritik för att min middag var bränd, låg och läste på soffan medan barnen underhöll sig själva på ett så föredömligt sätt att man kunde tro att de jobbar som konsulter för barns egenlek. Och sedan blev det kväll och Arvid la sig och Ingrid och jag fick idol-sällskap av en ljuvlig skapelse som just nu förgyller vår soffa med sin närvaro.

Jag är så trött att mina ögon känns små. Men jag är glad och tacksam. Det där livet som återvänder på måndag, redan idag har jag känt doften av det.

Jag har läst och skrivit så ofantligt många ord idag. Tur att jag älskar dem, orden alltså.

Tänk. Efter alla dessa ord som jag måste läsa och skriva idag så är det ändå till flera ord jag söker mig när jag äntligen avklarat alla måsten och tvång.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag hellre vill skriva ett långt blogginlägg eller läsa den bok jag läser som bäst. Det är som att välja mellan pest och kolera. Fast helt tvärtom.

Hörni. Starten på den här hösten blev inte vad den borde ha blivit. Det har varit alldeles för mycket. Och den som tror att jag säger det för att skryta känner verkligen inte mig. Det är med allt annat än skryt, snarare med skam och skuld och sorg, som jag konstaterar att augusti och september var galet. Det har verkligen varit fel på en massa olika sätt och rätt på nästan inga alls. Jag var inte beredd och jag vet inte riktigt hur det kunde bli så här. Just det skrämmer mig eftersom det antyder att vi kan hamna här igen, utan att vi medvetet väljer det.

Vi har ju egentligen valt ett helt annat liv. Vi brukar ha harmoniska morgnar, vi brukar träffa vänner minst ett par gånger i veckan, vi brukar ge varandra egentid, vi brukar springa tre gånger var i veckan, vi brukar se tv-serier tillsammans, vi brukar vara hemma tillräckligt ofta för att hinna tvätta kläder, vi brukar lägga barnen tillsammans, vi brukar hinna hänga kläderna på tork före midnatt, vi brukar läsa oss till sömns, vi brukar få in något som påminner om en dejt med jämna och rätt korta mellanrum. Det är det liv vi valt och det är det liv vi lever. Åtminstone ibland. Kanske rentav oftast.

Drygt sju veckor har gått sedan vi kom tillbaka till verkligheten från det som kanske var den allra bästa av somrar. I slutet av sommaren hann jag trots allt det goda längta tillbaka till vår vardag, vår verklighet, till det liv som vi valt. Men dessa sju veckor har vi bara gästspelat i något annat liv. Ett sämre liv.

Jag saknar vårt liv.

Vi tror att det återvänder på måndagseftermiddag. Som ett brev på posten. Ett efterlängtat brev.

Jag vet att ni vill veta, ni många som engagerade er i frågan om huruvida man ska eller inte ska läsa vidare en bok som redan tagit tid och kommer att ta ännu mera. En bok som hittills inte riktigt visat sig vara värdig den tid den tagit.

Jag gick emot allt jag egentligen tror på och läste ut boken. Det tog en hel vecka. En hel vecka. Och när jag äntligen var klar hade jag alltså lagt ganska många timmar på boken och tyckte fortfarande inte att den var värdig. Den heter Tillrättalägganden och är skriven av Jonathan Franzen. Jag älskade titeln, drogs till den. Och jag tror faktiskt, trots allt, att boken egentligen var värd att läsas men att min och bokens timing var usel. Jag var nog för trött och splittrad och ledsen under den där veckan då jag läste boken. Och det är ju faktiskt inte bokens fel.

Har någon av er läst med bättre timing? Kan någon av er intyga att boken visst var värdig och uppmuntra andra att ge den en ärlig chans?

– Varför läser du sådant? Varför gör du så mot dig själv?
Min vän tittar på mig med trötta ögon. Ögon som vittnar om alldeles för mycket att göra, alldeles för få pauser och alldeles för lite nattsömn. Ögon som vittnar om småbarnsliv.
Det har just kommit fram att jag läst antologin Ingens mamma där tolv kvinnor berättar om sin frivilliga barnlöshet. I min väns trötta ögon ter sig sådan läsning som självplågeri på hög nivå. Och jag inser då att jag ju faktiskt läste hela boken utan en enda tanke på hur skönt livet var innan barnen kom.

Och jag inser nu att jag långt ifrån alltid hade kunnat läsa boken och känna så. Jag har uppenbarligen landat i att vara förälder. Jag är inte den förälder jag hade tänkt vara, den jag trodde att jag skulle bli. Långt ifrån alltid den jag vill vara. Men jag har insett att det finns många olika sätt att vara förälder på och jag har landat i mitt eget. Jag längtar inte tillbaka till tiden då jag var ingens mamma. Jag behöver egen tid, vila, paus. Mer än många andra föräldrar. Kanske. Men jag tycker om att vara någons mamma. Och jag bara älskar att vara deras mamma.

Jag vet att den här dagen i första hand handlade om att en församling fick en ny kyrkoherde och först i andra hand om att en ny kyrkoherde fick en församling. Men mitt perspektiv är ett annat då församlingen inte är min egen och kyrkoherden min egen mamma.

Jag har gråtit mycket idag. På ett bra sätt. Stråkorkestern, förtroendet, högtidligheten, allvaret, barnkören, glädjen, tron, gemenskapen, hoppet. Alla fina ord om och till min mamma. Alla skratt.

Det blir inte större eller bättre än så här.