Jag hittade artikeln i mitt facebook-flöde. Tyvärr. För jag gick lite sönder när jag läste om den åttaåriga Osku som inte har en enda vän. Jag gråter.

Oj, om jag skulle vara åtta år igen. Då skulle jag vilja vara hans vän.

Tänker jag. Tror jag för en stund. Inbillar jag mig. Inser jag sedan att jag knappast skulle alls. Och gråter lite till.

Jag minns ju min egen barndomsskola och de barn som var unika på ett annat sätt än vi andra var unika på. Jag minns saker de barnen gjorde och sa och hur det förstärkte det unika hos dem och knuffade ordet unik mot ordet konstig. Jag minns med besvikelse att jag var lika dålig som alla andra på att hantera det unika i en obekväm form. Jag minns och jag skäms.

Jag var inte min skolas Oskus vän. Fast jag var mycket medveten om att jag borde ha varit det. Jag visste vad som var rätt och jag valde det som var fel. Och jag mådde dåligt. Men valde fel dagen därpå igen.

Jag var så fruktansvärt feg. Rädd. Osäker. Alldeles för otrygg med min egen plats i gruppen för att kunna riskera socialt självmord genom att göra det rätta trots att det kom i en så olämplig förpackning. Jag tänkte så mycket mer på vad andra tyckte om mig än på vad Osku tyckte. Hellre fick han tycka att jag var elak än att de andra tyckte att jag var konstig.

Jag hoppas så innerligt att de barn som växer upp idag är bättre på det annorlunda än vi var i början av 90-talet. Jag hoppas att de inte bara vet vad som är rätt utan också väljer det. Samtidigt misstänker jag att fegheten och tendensen att rädda våra egna skinn först sitter djupt i oss alla och att det som sitter djupt och måste motarbetas aktivt. Att veta vad som är rätt är lätt. Att göra vad som är rätt är allt.

Och så kom dagen då vi läste om människomuren i Torneå. Och jag tänker att steget mellan tanke och handling trots allt är långt och att de som inte bara suckar hemma utan faktiskt ställer sig i en mur av människor mot andra människor har förlorat något av det som gör en människa mänsklig. 

Jag kan bara inte för mitt liv begripa hur man tänker när man står öga mot öga (bokstavligen) med människor i nöd och så tydligt signalerar att man inte vill hjälpa. Hur täcks man? Hur ser den egna spegelbilden ut efter det? Och att hävda att vi inte har råd att hjälpa är att hävda fel. Vår kris är i jämförelse ett i-landsproblem med guldram. Vi har råd och vi bara måste hjälpa. Jag betvivlar att vi har råd att låta bli. 65 miljoner männskor på flykt. Bad som händer om de möter förakt och hat och ovilja… Jag vill inte veta. Låt oss slippa få veta.

Jag tänker att det finaste vi som land kan göra nu är att erbjuda fler människor det goda vi har. Jag tänker att det om något är ett sätt att tacka dem som gått före oss och fortsätta det arbete som de påbörjadd. Tack, veteraner, för ett land som är tryggt. Tänk att vi tack vare det nu kan erbjuda trygghet åt dem som behöver. Tack, ni som byggde upp vårt land igen efter kriget, för ett välfungerande och väloljat samhällssystem som nu kan hjälpa andra att hitta in.

De som har gått före har gjort sin bit. Vi idag lever i världens tryggaste land och vi har ett samhälle som fungerar löjligt bra. Nu har vi vår bit kvar. Hur skulle vi kunna förvalta det bättre än genom att ge vidare åt dem som behöver nu? Som vi själva behövde en gång.

Bygga en människomur av hej och välkommen. En människomur av att vi vill dela vår trygghet med er. En människomur ni får krypa in i så att vi kan skydda er mot farorna. En människomur av nej, vi har inte alla svar och alla lösningar. Men vi kan och vi vill och det räcker. Det räcker.

Jag grät i natt. Han som aldrig har krävt något nattetid har plötsligt börjat krångla med sömnen. Det kom liksom på köpet när vi (tydligen) beställde hem trotspaketet här i början av hösten och det fick vatten på alla tänkbara kvarnar när magsjukan kom förra veckan. Så nu sitter vi fast. Fast vid en sängkant där ingen av oss vill sitta mitt i natten. Fyra nätter av de senaste sex har vi varit vakna en timme eller två mitt i natten. 

Därför grät jag i natt. Jag var så förtvivlat trött och han var så förtvivlat otröstlig och vi alla så förtvivlat hjälplösa. 

Vi kastades tillbaka till vårt eget liv för fem, sex och sju år sedan. Då några timmar vakentid mitt i natten var regel snarare än undantag. Då vi googlade sömnskoletips halv fyra på natten. Då vi levde i en konstant dvala och då magontet kom krypande redan vid sju-tiden på kvällen. Varje kväll. Oj hjälp. Inte natt igen. Då vi drömde om enda sak; att få sova. 

Jag grät mest för mig själv (man är ju inte den man vill och borde vara när klockan är kvart före två) men också för alla dem – alla ni – som just nu går igenom en period lik den vi gick igenom då. En period som egentligen inte ens kan kallas period, den mäts ju inte i veckor eller månader utan i år. Jag minns fortfarande tröstlösheten och hopplösheten och maktlösheten. Så mycket löshet och så lite möjlighet.

Jag kommer aldrig att förringa förlorad nattsömn. Aldrig kommer jag att kalla hysteriskt barnskrik mitt i natten för i-landsproblem, även om jag vet att nattvak i ombonade hem alltid har drag av i-landsproblematik över sig. Men vi som har varit där vet att sömnlöshet är ett gift. 

Och jag vill aldrig bada i det giftet igen. 

  
Den här älskade lilla, trotsiga arga. Ni skulle bara veta vad jag tänkte om honom i natt. Ganska långt fråm vad jag tänker idag. Ingen av oss kom till vår rätt i natt. Må vi må vi må vi i natt.

Hemma hos oss finns ett svart läderarmband med nitar. Och varje gång jag ser det ser jag kärlek. 

Ingrid har haft tydliga visioner för sin klädstil sedan hon var knappt två år ung. Länge levde hon i klänningar med blommor och volanger och spetsar. Hon bar sina julfestklänningar till vardags och var väldigt mycket… prinsessa. 

För ungefär ett och ett halvt år sedan tog prinsessperioden slut. Med besked. De plagg som veckan innan var de enda som gick var plötsligt gale fel. Rosa var dödens färg och svart var livets. 

Sedan dess lever vi med läder, leopardmönster, nät och päls. Jag som trodde att jag hade svårt för rosa volanger. 

Ha. 

Hemma hos oss finns ett svart läderarmband med nitar. Och varje gång jag ser det ser jag kärlek. 

Ingrid fick nämligen armbandet av sina farföräldrar. Och jag är övertygad om att de, i likhet med alla österbottniska farföräldrar, nog tycker att det finns vackrare armband för sjuåriga flickor. Men ännu mer övertygad är jag om att de inte tycker att det finns vackrare sjuåriga flickor än deras sondotter. Och de ville ge henne något som hon skulle tycka var vackert. 

Hon har haft armbandet nästan alla dagar sedan dess. Och varje gång jag ser det ser jag kärlek.

  

I mötet med en lidande värld är det många som nu ställer sig frågan: vad kan jag göra? Hur kan jag hjälpa?

I mötet med en lidande finländsk ekonomi är det ganska få som ställer sig den frågan. Men ganska många frågar sig vad de andra kan göra och hur de andra kan hjälpa. Och kommer med frimodiga lösningsförslag som drabbar alla andra samhällsgrupper förutom den egna.

Och säkert kan ministrar och riksdagsmän och företagare och direktörer och chefer och höginkomsttagare och alla andra grupper jag inte tillhör göra mycket. Men det är inte min primära uppgift att säga vad de andra ska göra. En fullgod uppgift för mig är att fundera på vad just jag i min livssituation kan göra. Och en fullgod uppgift är att inte avvisa varje förslag som på något sätt skulle drabba just mig.

Grejen är den: om förslagen inte alls drabbar mig så är det dåliga förslag. Otillräckliga förslag. För faktum är att jag har råd att göra något. Spontant inte lust, för vem har nu det? Men råd har jag. Och till och med lite lust infinner sig när jag på allvar funderar på alternativen.

Jag vill nämligen leva i ett land som fungerar.

Bland annat för att jag vill leva i ett land som kan hjälpa och göra i mötet med en lidande värld.

Mina barn var magsjuka förra veckan. Aj. Det var inte vackert. Magsjuka är ju inte vackert. Men det fulaste av allt var tyvärr inte spyorna. Det fulaste av allt var jag.

Alla mina sämsta egenskaper kryper fram när mina barn är sjuka. Jag skulle vilja vara en omvårdande förälder med saftglas, våta handdukar och ömma händer. En som sitter vid sängkanten och tröstar. Men jag blir inte det. Verkligen inte. Jag blir en självömkande förälder med jobbstress, jagad blick och kort stubin. En som när barnet börjar spy igen efter att vi trott att faran var över inte tänker ”stackars liten” utan ”stackars mig”.

Och jo, jag skäms faktiskt när jag skriver det här. Helt förlorad är jag tydligen ändå inte.

Någon superförälder inbillar jag mig aldrig att jag är men de dagar mina barn är friska vågar jag ändå tro att jag är tillräckligt bra. De dagar de är sjuka och skulle behöva mig lite mer än vanligt så blir jag tyvärr lite sämre än vanligt och i de stunderna är jag nog allt annat än tillräcklig.

Och ändå. Till och med då vill de helst vara med mig. Och Fredrik. Det är en märklig tanke, en samtidigt både skrämmande och underbar insikt; att jag får och måste vara en annan människas förstahandsval och största trygghet till och med i min usligaste form.

Allt förtjänar ni. Åtminstone den bästa tänkbara mamman. Men mig fick ni. Och på något underligt mirakulöst sätt som jag tackar min skapare för varje dag verkar ni vara rätt nöjda.

Jag lever i en bubbla. I min bubbla kalvar folk upp ärmarna just nu. De bemöter en värld i kris. De går vänfamiljsutbildning, de ordnar välgörenhetsgympa och de organiserar insamlingar. Deras profilbilder på facebook hälsar världens flyende välkomna till Finland. De länkar till texter som uppmanar till handling samtidigt som de handlar själva.

Och jag hinner tro att världen trots allt är en trevlig plats. Att människohjärtat trots allt är i grunden mjukt och villigt.

Men så inser jag att det bara är min bubbla och att det ju finns så många andra sorters bubblor också. Jag läser kommentarsfält och nätdiskussioner och går sönder. Plötsligt är det lite kallare igen. Lite mörkare. Jag inbillar mig för en stund att de där helt andra bubblorna finns långt borta, men sedan knackar reality checken på min dörr och påminner mig om att de som kommenterar på svenska yles hemsidor nog inte kan finnas hur långt borta som helst. Så den där kölden och det där mörkret finns antagligen närmare än jag vill.

I min outtröttliga tro på att de allra flesta i grunden vill väl tänker jag att det måste vara rädsla eller okunskap eller en kombination av dessa som gör att de där andra bubblorna finns. Och det är ju en ofantlig otur att vårt land ska ha sin ekonomiska kris samtidigt som världen brinner. För ekonomiska kriser föder rädsla och göder okunskap.

Hur spräcker man bubblor av rädsla och okunskap?

Hur bevarar man dem av välvilja och medmänsklighet?

Jag hade tänkt pausa en vecka. Tio dagar. Kanske två veckor om själen fortfarande var öm när dagarna räknades på två händer. Det blev inte så. Det blev fyrtio dagar. Fyrtio hela dagar. Lite som när Jesus frestades i öknen.

Jag har inte frestats i någon öken, men jag har varit ledsen. Länge. Han som lever mig närmast sa vid ett tillfälle att han kanske aldrig sett mig så ledsen förut. Och han kan ha haft rätt. Att jag blev så ledsen berodde naturligtvis inte på några sårande kommentarer eller på missförstånd eller på debatter som ledde ingenstans och som ganska få alls ville ha. Det berodde på att det kändes som om jag hade förlorat något av mig själv och något av det jag trodde jag var, ville vara eller bara trodde att jag ville vara.

Sakta men säkert har en del av de bitarna kommit tillbaka. Några föll på plats redan dagen efter att pausen inleddes, några säkert för att pausen blev. Några andra hittade jag när jag började jobba, och många vann jag åter när jag fick vara tillsammans med en av mina allra, allra bästa vänner en torsdag mellan klockan tre och tio. Och varje gång någon har hört av sig och saknat min blogg har ytterligare bitar återtagit sin plats. Och mitt hjärta har tackat. Ofta gråtit av tacksamhet över att mina ord och mina texter spelat någon roll.

Alla bitar är inte där de en gång var. Kanske de inte ska vara där längre. Kanske de aldrig skulle.

Om jag är redo? Om jag vågar? Om jag har mer skinn på näsan? Kanske. Jag önskar att jag kunde säga ja, men jag kan säga kanske. För jag är inte säker.

Och jag kan inte vänta på att bli säker. Jag saknar mina ord och mina texter mer än någon annan. Att skriva är mitt sätt att leva och fler än en gång har jag tänkt att jag varit så ledsen så länge för att jag slutade skriva.

Så nu börjar jag skriva igen. Och hoppas att du vill läsa. Igen. Och hoppas att de sista bitarna faller på plats när tangenterna får jobba på det här sättet igen.

Hoppas. Hoppas. Hoppas. Och vågar nästan tro.

Jag vet inte vad som hände. Varför blev just den här gången droppen som fick bägaren att rinna över? Varför går det inte att hoppa upp igen just den här gången? Varför var det just den här gången som tårarna varken torkade eller slutade rinna?

Jag vet faktiskt inte. Men jag vet att jag har gråtit varje dag sedan jag skrev det där blogginlägget i slutet av förra veckan. Jag har blivit kallad feg och ryggradslös och konflikträdd. Och eftersom jag enträget försöker förstå dem omkring mig och lika enträget försöker tolka dem generöst är mitt svar på kritiken tyvärr aldrig att den andra bara har fel i huvudet och att jag inte behöver ta åt mig. Jag tar alltid åt mig. 

Och då blir det ju tungt. Och just den här gången blev det för tungt. Det har vilat en skugga över de dagar som gått sedan jag publicerade inlägget som kanske inte borde ha publicerats. Jag blöder. Och redan i vanliga fall är jag ju känslig. När mina sår ligger helt öppna för vem som helst att strö salt i är det inte nådigt. 

Så nu tar jag en paus en liten tid. Jag ska plåstra om mig själv eller låta andra göra det. Jag ska omge mig med människor som ofta kan tycka annorlunda än jag men som alltid tycker om mig och vill mig väl. Jag ska ladda batterierna och sedan försöka återfå min tro på vikten av att mötas och bygga broar. Överallt. Trots allt. 

Och det viktigaste av allt: jag ska ge mina barn en glad mamma igen.

Om jag låter dem vinna? Kanske. Men de vann nu den här gången, om jag lät dem göra det eller inte låg inte riktigt i mina händer. 

Alla ni många som uppmuntrat och stöttat och hejat – tack för att ni förstod! Både ni som ibland föraktfullt kallas regnbågspropaganda och ni som lika föraktfullt kallas homofober. Att ni finns i båda grupperna ger mig tröst och hopp.

Ni som kallat mig feg och ryggradslös och konflikträdd fick helt rätt i det att jag drar mig tillbaka för en tid. Det var ni som gjorde mig sådan. Njut av min tystnad. Så länge den varar. Jag kommer tillbaka.

Men inte till det här ämnet. Inte till den här kampen. 

Frid och fred.

  
Älskade lilla son. Hur ska jag kunna lära dig att du inte behöver vara stark, hård och kall? Att känslor inte är svaghet och att tårar inte är skamliga? Att ditt värde aldrig kan mätas i antalet fotbollsmål, hästkrafter eller sexuella erövringar? Att behovet av andra är mänskligt? Att sårbarhet är äkthet? Att du inte behöver klättra högre än du själv vill? Att sant mod ofta ser ut som något helt annat? Att det finns tusen lögner om manlighet som jag aldrig vill att når ditt öra och än mindre ditt hjärta? Att det finns en mansroll men att du är alldeles för stor för den? 

Alldeles för stor. 

Du är ju magisk, Arvid. Du känner inga gränser och inga krav. Inga falska påbud och inga bestämda regler. Du kan göra vad du vill. Och du gör det. 

Jag vill gömma populärkuturens läskiga mansbild på ett ställe där du aldrig kan hitta den. För än har du inte hittat. Än har du inte letat. 

Må du inte.