Jag letar efter ett kortkommando. Ett som gör att min tangentbord brinner upp nästa gång jag skriver orden samkönat äktenskap. Jag hade en dröm om att bygga broar mellan egentligen oförenliga åsikter och människor. Många har sett den drömmen och min goda strävan men många andra har verkligen inte gjort det. Jag är inte stolt över att jag fixar dessa många andra så dåligt, men sådan är jag. Och i ärlighetens namn är jag ganska ointresserad av att härdas och bli en annan. Bli en osårbar debattör som inte kan gå sönder. Vara så tvärsäker att annat och andra kan avfärdas. Bli mer intresserad av att tysta ner de andra än älska de andra.

Så. Minst en gång för mycket har jag skrivit de orden och nu hoppas jag att allt är sagt. För just nu tvivlar jag på att jag någonsin vågar skriva igen. 

Det är inte synd om mig. Jag måste tåla den lek jag ger mig in i, vilket jag också fått höra nu. Men just det här är en hård lek som just jag inte passar speciellt bra i. De andra får fortsätta leka.

Däremot passar jag bra i lekar där jag får berätta att vi har varit på nöjesfält.

   
    
 
Alla andra går på powerpark. Inte vi! Att mina barn får åka exakt samma lilla piratskepp som jag när jag var liten känns på något sätt fint. Exakt samma som i exakt samma, inte som i likadant. Av olika orsaker var Wasalandia något av min bakgård vissa somrar. Det känns som att visa barnen mina hoods när vi är där. 

De gillade mina hoods. Ingrid, som för första gången mätte 120 cm, åkte stora piratskeppet tretton gånger. Fri, modig och frimodig. Som jag önskar att hon alltid ska vara. Som jag hoppas att hon förblir. Vilka lekar hon än blir en del av i framtiden.

Mycket gott kan man säga om min mor, men hon är inte en helt lätt medspelare i Alias. Om hon och pappa är par och det är pappas tur att förklara ett ord går det mesta av timglastiden ut på att mamma ber pappa säga mera:

– Du måste vara aktivare nu! Säg något! Beskriv, förklara mera. Det går inte om den som ska förklara…

Och där var tiden ute. Jag har länge trott att min älskade mamma är familjens, nejdens, landets svåraste medspelare. 

Tills Arvid fick smak för spelet igår. 

– Den här kan man spela med ute, säger Arvid när han förklarar ett ord.

– Fotboll! gissar jag. 

– Nej! Det är en väska, avslöjar han och visar kortet.

– Men kan man spela med en väska? frågar jag väldigt förvånat. 

– Nej, säger Arvid. 

Och så tar han nästa kort. 

– Den här går man med, säger Arvid. 

Jag kommer på några gissningar. Fot? Ben? Krycka? Stav? Sko? 

Nej. Noshörning. 

Mamma har i sanning mött sin överman. Arvid kräver verkligen sin medspelare. 

  

– Jag har faktiskt svårt att tro att jag skulle kunna vara vän med någon som är emot samkönade äktenskap, säger hon. 

Och han. Och han. Och hon. Och några till. 

Det är ett ganska vanligt svar när jag i någon diskussion lyfter fram det faktum att alla som förespråkar det traditionella äktenskapet faktiskt inte är hjärtlösa idioter. Det säger jag mig veta eftersom jag har vänner med den åsikten, och de har faktiskt både hjärta och hjärna på rätt ställe. 

Och jag vet inte vad hon vill säga med sin kommentar. Eller vad han, han, hon och några till vill säga med sitt tydliga avståndstagande. Är de liksom stolta över att de har så rätt att ingen som har fel ryms med bland vännerna? Eller över att deras kärlek är så stor att minsta tecken på kärlekslöshet får dem att backa?

Kanske. Jag vet ju att jag själv är lite oklädsamt stolt över att jag kan ha och också har vänner som inte delar mina åsikter. Att jag kan tycka om också när jag inte kan tycka lika, även om min kärlek är väldigt mycket mindre än jag skulle önska. Jag har jobbat rätt hårt på det där sedan mitt svartvita adertonåriga jag fick härja fritt och jag vill inte förlora det.

Jag tror nämligen att det är såhär: vilka åsikter vi har säger ganska lite om vilka vi är medan vad vi gör med våra åsikter säger allt. Vassa tungor och hårda hjärnan finns överallt, det går på inget sätt hand i hand med någon viss åsikt. Det är ett sätt att leva. Ett sätt att vara människa.

Och det finns ju människor som verkar stänga av hjärta och/eller hjärna när de argumenterar mot den nya äktenskapslagen. Och jag blir alldeles matt. Alldeles. Varje gång. (Jag blir mycket annat också, men vi stannar vid matt och vid min envisa strävan att trots det aldrig bemöta med elakhet.) Men. Det finns ju också människor som lägger hjärta och/eller hjärna i viloläge i bemötandet av dessa människor. Inte blir jag motsatsen till matt i mötet med dem heller. Men envist strävar jag efter att inte vara elak. 

Ont förgörs inte med mera ont. 

Jag har pratat om det tusen gånger förr och jag kommer att prata om det tusen gånger till. Ingen människa blir sämre av att bemötas med snällhet, men de flesta blir bättre. Om jag vill ha en bättre värld så måste jag vara snäll. Till och med mot dem som tycker fel. 

Kanske speciellt mot dem.

Det tror jag på. Kalla mig blåögd, naiv och dum, men aldrig någonsin vill jag sluta tro på snällhetens kraft. Vi har förlorat den dag vi berättigar avvisandet av en människa som tycker fel. Vi har vunnit, åtminstone en delseger, den dag vi tar emot varandra också när vi är brutalt olika och obekväma. 

Att vara snäll är inte att säga att den andra rätt. Det är att säga att den andra är en människa och redan bar därför värd vår välvilja.

  
Jag ser honom och jag tänker att han ju är världens allra finaste. Jag har varit kär i honom sedan han kom till jorden och vet inte om det någonsin går om. Han charmar ögonen ur mig varje dag. Min svåger sa idag att han troligtvis är landselit i att vara levnadsglad och jag förstår vad han menar. Den där lilla kroppen studsar och spritter och hoppar och viftar och dansar av glädje.

Jag ser mig själv och jag tänker – helt utan minsta spår av bitterhet – att jag ju faktiskt inte är tjugo längre. Jag är osminkad (vad är smink ens?) och lite sommarovårdad, men jag är frisk och stark och nästan lika snabb som för två år sedan när jag var mitt snabbaste jag någonsin. Jag känner mig vackrare nu än jag kände mig när jag egentligen var vackrare och jag väljer alla gånger att känna mig vacker framom att vara vacker. Och jag är lycklig. Lika lycklig som för ett år sedan men nu inte längre brydd av den ibland tärande hökövervakning som kommer på köpet med en ettåring. 

Allt det ser jag i den här bilden som är tagen efter en sen cykeltur med son och syster under vilken vi köpte jordgubbar en dryg kilometer från sommarhemmet. 

Och du ser säkert en sommarblond kille med en jordgubbe och en kvinna som kanske är hans mor. Inte är det sämre. Men annorlunda. Så mycket är så osynligt för ett öga. 

Ibland går Arvid på promenad med sin lilla stora kusin. Liten nog att orka leka och stor nog att kunna anförtros.

Ibland (ofta) har vi gäster. Och alltid är det roligt och härligt och viktigt.

Ibland (sällan) har vi barnvakt och åker iväg en lördagskväll och äter sedan inte alls speciellt goda hamburgare en lördagsnatt.

Ibland lagar jag mat i vårt sommarkök. Det tar lite längre än hemma. Det är lite mer komplicerat. Men det smakar lite bättre.

Ibland (dagligen) äter vi glass. Helst med färska jordgubbar och vispgrädde.

Ibland (en enda gång) deltar vi i lopp. Utan Arvid kunde vi göra det varannan dag. Med Arvid gör vi det kanske när han är nio. Han får skolvitsordet 5.  D

Att med en älskad syster få cykla genom sommarbyn när kvällen blir natt är också en definition på lycka. Som jag ibland kan sörja att vi inte delar vardag. Men som jag ibland kan vara helt viss om att vi har valt det allra bästa när vi valt att dela semester. 

   
    
 
Och som jag vet att vår sommarby alltid är skön men som allra skönast när en dag snart blir en annan dag. 

Det är fint när alla som vill får vara med. Men ibland är det fint när bara de som faktiskt kan får vara med. När Mrs Bighill Singers sjunger kan alla. De är så genomproffsiga och genomsamsjungna att man baxnar. Men det är ändå inte det som är grejen. 

  
Grejen är att de tar ner en bit himmel till jorden när de sjunger. Så som deras sång låter – så låter himlen. 

  
Grejen är att den glädje, den frihet, den kärlek och den frimodighet som deras musik andas kommer att råda i den himmel som jag ibland längtar till. Råda allena.

  

Grejen är att de bygger en bro mellan den som lyssnar och den som (jag tror) bär världen och allt annat. 

  
Grejen är att de sjunger om det största jag vet, det största jag har. Det mest orimliga man kan tänka sig och samtidigt det enda som bringar någon slags klarhet och mening i en värld som i slutändan är ännu orimligare.

Om och när du kan höra dem sjunga – gör det. Och lyssna. Och då inte bara till deras sång. 

Och det är som vanligt inte jag som tagit bilderna utan systern som fick alla sina egna och alla mina gåvor på estetikens område. 

  
Han ville ha klänning. Han fick ha. Lånade en ljuvlig en med mycket snurr i kjolen av sin yngsta kusin och bodde sedan i den klänningen resten av dagen. Tills den blev smutsig. Efter det gällde fotbollströja och rosa tyllkjol. 

Arvid har ingen aning om att pojkar och män rätt sällan bär klänning. Och jag har inte tänkt tala om det. Åtminstone inte ännu. Är medveten om att det kanske kan komma en dag då det mest kärleksfulla är att upplysa honom om att rätt få män använder klänningar, men att han förstås ska göra det om han vill. Att det är den som har ett problem med honom i klänning som har ett problem. Som är ett problem. 

Men just nu är det mest kärleksfulla att låta honom göra och vara allt han vill. Helt utan betänkligheter. Alla dörrar är öppna, alla möjligheter finns. Min älskade, lyckligt ovetande pojke. Som spelar fotboll i rosa tyllkjol. Som leker med bilar i lånad kattklänning. Som så uppenbart gör och är allt han vill, som har en vilja som begränsas av nästan inget. 

Han flyger, den lilla människan. Hans värld är större än de flestas. 

  

Ännu igår och en halv idag var vi fler än vanligt i sommarhuset. Älska att vännerna stannade en natt till! Gårdagen blev en pilbågarnas dag. 

   
 
Jag tycker Ingrid var ovanligt snygg igår. På något sätt helrätt i långkofta, gummistövlar, korta shorts och slarvig hårknut. Skön kontrast till de nitar och det läder som till vardags beklär hennes lekamen. 
   
 
Vi upptäckte en sann diskare i Arvid. Både mellis- och middagsdisken tog han hand om. Med en vuxen sköljare gick det alldeles tillräckligt bra. 

  
På kvällen fick vi  vuxna se teaterföreställningen Robin Hood. Om vi uttrycker det milt var föreställningen inte redo att möta sin publik. Men det är ju fint att de har roligt. 

  
Här är Lille John och en vakt. Ser ni väl. Jag vet inte vad som händer i den här scenen. Inte för att jag inte minns utan för att jag aldrig visste. 

   
 
Och sedan erbjöd vi kvällsdopp och åtta barn av åtta möjliga nappade. 

 
Och han var med oss igen efter en arbetsvecka i Helsingfors. Wohooooo!

  

När barnen borde ha sovit åt vi vuxna väldigt, väldigt god mat och sommarens bästa jordgubbar med vaniljglass och vispad grädde.
  
När barnen sedan sov satt vi i köket och pratade pratade pratade. Utan avbrott. Alldeles för länge. Och alldeles för lite. Tillräckligt blir det ju aldrig. Möjligt är det ju så sällan. 

En sådan dag kom och gick. 

I natt är vi många som sover under sommarhusets tak. Det vanliga packet. Minus Fredrik som jobbar i Helsingfors. Plus en nyklippt syster. Och en familj bestående av fem fina. 

Jag tänker att det var ju det här vi drömde om. Att kunna ha ett öppet sommarhem där också andra än vi själva kan få bo och ro. Tänk att vi – ett hushåll på nio personer – kan ta emot sex personer till. Utan att det blir orimligt obekvämt för någon. Och utan en halv nedre våning. 

Noo er a riik tå, säger jag på den dialekt jag aldrig kunnat och inte får använda för min man. Och jag menar det. Det här är vad rikedom är.

  
Jag vet. Hoppas systern fotar igen imorgon. Den här bilden ger inte mysfaktorn rättvisa. Alls.