Och så äntligen kom dagen då flyktingkrisen fick ett ansikte också för mig. Och inte bara ett utan tjugo. Och inte bara ansikten utan också namn och händer och leenden och skratt. Och tragiska berättelser som inte borde behöva berättas. 

Visst har jag brytt mig tidigare också. Gett pengar. Tagit ställning. Skrivit, sagt, tyckt. Men jag har inte sett en människa på flykt i ögonen. Inte skakat hans hand eller hört honom säga sitt namn. Jag har inte haft hans telefon i min jackficka under en fotbollsmatch. Jag har inte sett bilden på hans tvååriga dotter hemma i Irak. 

Jag har förstått. Och inte förstått alls. Och inte förstår jag nu heller men jag förstår min oförståelse lite bättre. Och ännu mindre än någonsin förstår jag dem som bygger människomurar, kastar stenar, ritar hakkors och vill stänga gränser. 

  

På bilden ovan – en bild som tangerar bildmässiga bottenrekord till och med på den här bloggen men en bild som ändå är mig kär – spelar Arvid fotboll med irakiska flyktingar. Också för honom och framför allt för Ingrid blev flyktingkrisen konkret och nära ikväll. De fick också märka att leenden, vinkningar, fotbollspassningar och Arvids knasiga grimaser fungerar hur bra som helst fast det inte finns något gemensamt språk alls. 

– När jag blir stor ska jag vara ganska sportig, men inte sådär jättesportig som du, mamma. 

Jag tappar öronen. De faller ner och rullar runt på golvet i bilen. Jag samlar ihop dem, lägger dem på plats igen och frågar:

– Tycker du att jag är jättesportig? 

– Ja. Jag tänker nog springa ibland men jag ska inte lyfta tyngder så som du gör. 

Och där for öronen igen. Tänk att hon ser på mig på det sättet. Jättesportig. Och tyngder. Som inte lyfts sedan i typ juni. Så sjukt märkligt att hon ser mig så. Och så sjukt fint att få veta vad hon tänker och ser. 

För det händer just nu. Att jag inte längre alltid vet. Och det är märkligt och plötsligt och fantastiskt och läskigt. Och för första gången någonsin förstår jag vad alla de med stora barn menar; det går faktiskt snabbt. Plötsligt händer det.

Hon har så tydligt en egen värld och ett eget liv. Hon är på så många sätt så stor nu. Så självständig. Tar ansvar för sina läxor. Håller reda på gympakläder. Minns vilken dag det är kör. Har eget bibliotekskort. Bara det att vi inte längre får dagliga rapporter om hur dagen varit alltid när vi hämtar henne. För att inte tala om det faktum att vi inte alltid hämtar henne. Hon går hem själv. Och bara det att hon idag frågade mig om jag hellre blir långsynt eller närsynt när jag blir gammal. Och att hon igår ville veta vad fundamentalistisk betyder. 

Jag älskar när hon berättar och frågar och bjuder mig in i hennes värld. Det fanns ju en tid då jag liksom alltid var där. Hon hade ingen värld förutom vår gemensamma. Nu får jag vänta på att bli inbjuden. 

  
Och det blir jag. Ibland. Varje gång vi ses i det skolhus som är bådas så rusar hon fram till mig och vill kramas Och vi har bestämt att ta kompisfoto varje år vi finns under samma tak. Ovan ser ni årets. 

Skolåret har ju just börjat och ändå har vi på något märkligt sätt idag avslutat vår första period. Jag har delat ut uppsatser hela dagen och i något skede kändes det som om jag krossade unga drömmar på heltid. Ädla och mindre ädla drömmar, men drömmar likväl. Drömmen om att vara en begåvad skribent. Drömmen om att ha skrivit den bästa texten hittills för det kändes ju så bra. Drömmen om att klara modersmålet i princip helt utan arbetsinsats. Aldrig verkar jag vänja mig vid åsynen av drömmar som går sönder.

Den som någon gång trott att lärare njuter av att dela ut svaga prestationer tror helt fel. Det finns inget värre. Det är det absolut värsta med det absolut bästa jobbet.

Det är bara att kriga vidare. På måndag börjar vi om igen. Nya kurser. Nya elever. Nya grupper. Nya möjligheter. Nya drömmar. Och en del av de drömmarna kommer i slutändan att krossas. Men andra att besannas. Och idag tänker jag mest på dem.

Att vara god mot mig själv verkar vara min grej i slutet av den här veckan. Om du skulle ha sett min kalender och Fredriks kalender (för att inte tala om hur de passade – eller egentligen inte alls passade – ihop) skulle du också vara god mot mig.

---

Idag har jag ganska få stunder varit den människa jag egentligen vill vara. Inte har jag heller lyckats vara den lärare eller den mamma eller den fru eller den vän eller den något alls som jag egentligen vill vara.

Nästan alla dagar känns det ju som om vi har valt ett bra och hållbart liv. Som om det går ihop åtminstone nästan. Men idag gick det inte. Ens nästan. Jag har varit närvarande nästan aldrig och frånvarande till och med när jag varit närvarande. Att också idag är en del av berättelsen om mina älskade barns barndom känns lite sorgligt. Det finns ingen ljuv magi alls över den dag som är idag.

Men jag är snabb att förlåta. Både mig själv och andra, och nu ska jag utnyttja den egenskapen till max. Jag ska vila i min egen nåd (går det ens?) och jag ska inte tänka tillbaka på den här dagen som verkligen inte blev vad den borde ha blivit. Kanske den blev vad den kunde bli och i så fall är ju allt annat än nåd för lite.

Det är mer än ett halvt liv sedan han kom in i mitt liv. Han har funnits där längre än Fredrik. Längre än min yngsta lillasyster. Längre än det mesta som fortfarande finns kvar.

Han heter Kaj. Och hösten 1997 deltog vi i samma skrivarverkstad i vår högstadieskola. Han som enda pojke. Jag som en av ganska många flickor. Samma höst dog prinsessan Diana och vi skrev texter om det och läste för varandra. Och Kaj var avundsjuk på min text om den avlidna kungligheten. Det är i sanning höjden på min författarkarriär: det har funnits en dag då Kaj Korkea-aho var avundsjuk på min text.

Det har sedan dess funnits ganska många dagar då jag varit avundsjuk på hans. Samtidigt är det en avundsjuka som inte sliter och river någonstans utan en avundsjuka som den avundsjuka själv njuter av. Jag är så brutalt imponerad av allt det som han kan, av berättelserna som bor i hans huvud och av orden som bor i hans penna.

Vi började studera i Åbo samtidigt. Litteraturvetenskap och svenska. Vi läste norska dikter för varandra på grundkursen i norska och fnissade så mycket att vi fick tillsägelse att vara tysta. Det är i sanning inte höjden på min akademiska karriär – att få tillsägelse.  Å andra sidan är min akademiska höjdpunkt tyvärr inte helt huvudlöst långt borta från det heller. Jag är verkligen inte akademiker.

Vi köade årligen utanför akademiska bokhandeln när bokrean började klockan 07.00. Vi köade tappert i vinterkyla och mörker. Vi köpte så många böcker som den tunna studieplånboken tillät och sedan åt vi runebergstårtor på aschan och funderade på hur namnet egentligen skulle uttalas.

Idag bor vi igen i samma stad. Vi träffas alldeles för sällan. Vi lever helt olika liv med helt olika människor. Men jag tänker på honom ofta. Och med stor glädje och tacksamhet. Han är viktig för mig av så enormt många olika orsaker, men de orsakerna är hans och mina.

Det har också funnits en dag (en jättebra dag) då han talade på den bästa av bokmässor och jag fick lyssna. Och pösa av stolthet. Tänk att han den där fantastiska där framme är min vän! Och min syster tog en bild av oss två tillsammans efteråt. Det har också funnits en dag då han publicerade just den bilden på facebook och skrev så fint om mig att jag läste om det flera gånger. Ord att ta till sitt arma hjärta och begrunda en dag då man känner sig usel.

Kaj. Tack för ett halvt liv av vänskap. Nu kör vi minst en halva till!

Mitt i världens elände fick jag åka på bokmässa till Göteborg. För tredje gången fick jag besöka den mässa som bäst kan beskrivas med ordet magisk. För tredje gången fick jag vandra omkring medveten om att ingen plats på jorden intresserade mig mer just då. Och för tredje gången fick min tacksamhet pulsera konstant flera dygn i sträck, också i de stunder då jag olika orsaker grät. Ibland var tacksamheten tröst och plåster när tårarna rann och andra gånger själva källan till gråten.

Magisk mässa. Som sagt. Du som varit där – du vet vad jag menar. Du som inte varit där – ta reda på.

Just den här gången var mässan lite ovanligt magisk då jag fick dela delar av den med min syster. Den syster som fotar. Så nu får du dela delar med oss. Och du får också en påminnelse om hur ljuv min blogg är var gång jag delar tillvaro med den systern.

Jag tror ju passionerat på ordet och litteraturen redan till vardags och jag vet inte riktigt vilket ord som ska beskriva vad jag känner och är såhär dagen efter. Trosviss. Kanske.

Jag är så innerligt glad för att ni skriver så att jag får läsa. Ni som tvingar mig att tänka till och tänka om och ni som förmedlar berättelser som annars inte skulle nå mig. Ni som gör att livsöden blir delar av mitt öde, berättelser delar av min egen berättelse.

Och jag är åtminstone nästan lika innerligt glad för att ni andra skriver så att mina barn får läsa. För att Ingrids ögon bara tindrade när jag kunde avslöja att Martin Widmark nämnde titeln på nästa Lasse Maja-bok under ett seminarium. För att jag sa godmorgon till en Arvid som satt i sängen med sina nya bokmässeböcker i famnen och sa:

-Mamma, ja elskal dehäl bokana.

Och jag är så innerligt glad för att jag får drömma om att någon gång få skriva själv. På det sättet. Medveten om att den drömmen kanske för alltid förblir en dröm, men glad över drömmen i sig.

(Den bästa bilden sparar jag tills imorgon. För med den kommer en hel berättelse på köpet.)

I gårdagens Kyrkpress skrev jag om 95 euro som kunde ha spenderats på mer konstruktiva sätt. Jag skrev om ett sargat samvete, mitt eget. Jag insåg skrev också en text som kan missförstås. För så är det med alla texter. Åtminstone de som blir lästa.

Jag tror – kraftigt förenklat – att det finns två diken som vi människor tenderar ramla i när vi balanserar oss fram på den stig som det är att hantera pengar. Ni som faller i det dike där ni aldrig unnar er själva något och mår riktigt illa när ni någon gång gör det ska inte läsa min text. Åtminstone inte ta åt er. Den kommer att göra er illa. 

Men ni som ramlar i mitt dike (om fler än jag alls gör det?) vet precis vad jag menar. Vi som faller i det diket är vi som gärna och frikostigt unnar oss själva. Vi som inte kan köpa allt vi vill ha för att vi vill ha alldeles för mycket. Vi som vet att vi behöver ramar och gränser. Vi som kommer över våra stundvis sargade samveten skrämmnde lätt. Vi som kan glömma hela världens lidande i mötet med en klänning.

Vi som intensivt ångrar canvastavlor för 95 euro en stund men inte ångrar dem alls några stunder senare. 

Vi. Vi behöver ständigt påminna oss själva om våra högre ideal för vi lever ofta en bra bit ifrån dem. Vi behöver må lite dåligt ibland för att kunna göra det rätta ens ibland. Det finns nämligen ingen risk att vi gör det rätta alltid och vi är också förvånansvärt bekväma med det.

Tro mig. Jag är världens bästa på att se till mina egna behov. Jag behöver inte aktivt påminna mig själv om att ta hand om mig själv, det kommer otroligt naturligt. Jag behöver påminna mig själv om att jag egentligen vill också något annat än det som lustbarnet i mig manar mig till. 

Men det är alltså jag. Och andra som kanske finns som också fortsätter ramla ner i det diket. En text för alla er som ramlar ner i det andra diket ser helt annorlunda ut och kräver en helt annan skribent. För i det diket har jag aldrig varit.

Men tro mig. Mitt i mitt stundvis sargade samvete och mitt i mitt stundvis sanslösa shoppande är jag varje dag tacksam och glad och mycket medveten om hur bra jag har det. För att kunna fortsätta vara det måste jag ibland – och ibland ofta – påminna mig själv om att ibland ge lika frikonstigt åt andra som ofta åt mig själv.

Kommer det någonsin att komma en dag igen då jag inte går sönder en smula eller två eller en hel limpa? Hårda tider skapar hårda hjärtan och det finns så mycket hårdhet just nu. Och ja, det finns mjukhet också. Hårda tider framkallar paradoxalt nog också det mjukaste i våra hjärtan.

Men när jag såg det där fruktansvärda filmklippet igår, det med den vuxna mannen som uppmanar det lilla barnet att slå ett mjukisdjur kallat flykting, så hade jag otroligt svårt att fokusera på det goda som ju faktiskt också finns. Jag äcklades. Och min förmåga att förstå andra människor sattes på ett prov som den faktiskt inte klarade av.

Jag tänker på den vuxna mannen. Och ja, jag vet att alla människor ibland gör och säger och tänker fruktansvärda saker. Inte är det på något sätt så att allt jag är heller skulle tåla dagsljus, verkligen inte. Men igen – det är långt mellan det som händer inne i oss och det som vi låter komma ut. Och ännu längre mellan det vi låter komma ut och det vi väljer att publicera. Och bland annat därför fylls jag av obehag. Vad händer inne i en människa som stolt visar upp sådana vidrigheter?

Jag tänker på det lilla barnet. Och igen – jag är verkligen ingen perfekt förälder. Verkligen, verkligen inte. Jag är stundvis för slö och för lat och för uttråkad och för stressad och för självisk och för trött och för matt och för… fel. Men jag vet – och jag verkligen vet – att jag aldrig någonsin har uppmuntrat mina barn att visa någon slags elakhet och illvilja mot någon annan människa. Aldrig. Någonsin. Vad händer i en liten människa som uppmuntras till våld och förakt av sin största förebild och trygghet? Jag vill inte ens veta. Och ändå kan jag inte sluta tänka på det.

Det känns viktigare än vanligt att vi väger våra ord när vi talar med våra små om det som händer i världen. De som är små idag ska bygga upp ett samhälle som ser helt annorlunda ut än det vi har idag, ett samhälle som är en härligare mix än det vi har idag. Min dotter hade hört en kompis berätta att ”sådana där som har långa, tjocka kjolar kan ta barn”. Jag vägde mina ord på våg och jag hoppas att jag vägde dem rätt.

Jag vill inte skrämma mina barn men jag är inte heller intresserad av att måla upp en glansbild som inte existerar. Jag är också ofantligt ointresserad av att hon ska bygga upp murar som faktiskt inte ska finnas där och hon ska aldrig någonsin få tro att det går att se en människas själ genom att se på hennes yttre.

Må det lilla barnet i filmen få veta samma sak.

Jag hittade artikeln i mitt facebook-flöde. Tyvärr. För jag gick lite sönder när jag läste om den åttaåriga Osku som inte har en enda vän. Jag gråter.

Oj, om jag skulle vara åtta år igen. Då skulle jag vilja vara hans vän.

Tänker jag. Tror jag för en stund. Inbillar jag mig. Inser jag sedan att jag knappast skulle alls. Och gråter lite till.

Jag minns ju min egen barndomsskola och de barn som var unika på ett annat sätt än vi andra var unika på. Jag minns saker de barnen gjorde och sa och hur det förstärkte det unika hos dem och knuffade ordet unik mot ordet konstig. Jag minns med besvikelse att jag var lika dålig som alla andra på att hantera det unika i en obekväm form. Jag minns och jag skäms.

Jag var inte min skolas Oskus vän. Fast jag var mycket medveten om att jag borde ha varit det. Jag visste vad som var rätt och jag valde det som var fel. Och jag mådde dåligt. Men valde fel dagen därpå igen.

Jag var så fruktansvärt feg. Rädd. Osäker. Alldeles för otrygg med min egen plats i gruppen för att kunna riskera socialt självmord genom att göra det rätta trots att det kom i en så olämplig förpackning. Jag tänkte så mycket mer på vad andra tyckte om mig än på vad Osku tyckte. Hellre fick han tycka att jag var elak än att de andra tyckte att jag var konstig.

Jag hoppas så innerligt att de barn som växer upp idag är bättre på det annorlunda än vi var i början av 90-talet. Jag hoppas att de inte bara vet vad som är rätt utan också väljer det. Samtidigt misstänker jag att fegheten och tendensen att rädda våra egna skinn först sitter djupt i oss alla och att det som sitter djupt och måste motarbetas aktivt. Att veta vad som är rätt är lätt. Att göra vad som är rätt är allt.

Och så kom dagen då vi läste om människomuren i Torneå. Och jag tänker att steget mellan tanke och handling trots allt är långt och att de som inte bara suckar hemma utan faktiskt ställer sig i en mur av människor mot andra människor har förlorat något av det som gör en människa mänsklig. 

Jag kan bara inte för mitt liv begripa hur man tänker när man står öga mot öga (bokstavligen) med människor i nöd och så tydligt signalerar att man inte vill hjälpa. Hur täcks man? Hur ser den egna spegelbilden ut efter det? Och att hävda att vi inte har råd att hjälpa är att hävda fel. Vår kris är i jämförelse ett i-landsproblem med guldram. Vi har råd och vi bara måste hjälpa. Jag betvivlar att vi har råd att låta bli. 65 miljoner männskor på flykt. Bad som händer om de möter förakt och hat och ovilja… Jag vill inte veta. Låt oss slippa få veta.

Jag tänker att det finaste vi som land kan göra nu är att erbjuda fler människor det goda vi har. Jag tänker att det om något är ett sätt att tacka dem som gått före oss och fortsätta det arbete som de påbörjadd. Tack, veteraner, för ett land som är tryggt. Tänk att vi tack vare det nu kan erbjuda trygghet åt dem som behöver. Tack, ni som byggde upp vårt land igen efter kriget, för ett välfungerande och väloljat samhällssystem som nu kan hjälpa andra att hitta in.

De som har gått före har gjort sin bit. Vi idag lever i världens tryggaste land och vi har ett samhälle som fungerar löjligt bra. Nu har vi vår bit kvar. Hur skulle vi kunna förvalta det bättre än genom att ge vidare åt dem som behöver nu? Som vi själva behövde en gång.

Bygga en människomur av hej och välkommen. En människomur av att vi vill dela vår trygghet med er. En människomur ni får krypa in i så att vi kan skydda er mot farorna. En människomur av nej, vi har inte alla svar och alla lösningar. Men vi kan och vi vill och det räcker. Det räcker.