Jag ser honom och jag tänker att han ju är världens allra finaste. Jag har varit kär i honom sedan han kom till jorden och vet inte om det någonsin går om. Han charmar ögonen ur mig varje dag. Min svåger sa idag att han troligtvis är landselit i att vara levnadsglad och jag förstår vad han menar. Den där lilla kroppen studsar och spritter och hoppar och viftar och dansar av glädje.

Jag ser mig själv och jag tänker – helt utan minsta spår av bitterhet – att jag ju faktiskt inte är tjugo längre. Jag är osminkad (vad är smink ens?) och lite sommarovårdad, men jag är frisk och stark och nästan lika snabb som för två år sedan när jag var mitt snabbaste jag någonsin. Jag känner mig vackrare nu än jag kände mig när jag egentligen var vackrare och jag väljer alla gånger att känna mig vacker framom att vara vacker. Och jag är lycklig. Lika lycklig som för ett år sedan men nu inte längre brydd av den ibland tärande hökövervakning som kommer på köpet med en ettåring. 

Allt det ser jag i den här bilden som är tagen efter en sen cykeltur med son och syster under vilken vi köpte jordgubbar en dryg kilometer från sommarhemmet. 

Och du ser säkert en sommarblond kille med en jordgubbe och en kvinna som kanske är hans mor. Inte är det sämre. Men annorlunda. Så mycket är så osynligt för ett öga.