Brutalt olika och obekväma 

– Jag har faktiskt svårt att tro att jag skulle kunna vara vän med någon som är emot samkönade äktenskap, säger hon. 

Och han. Och han. Och hon. Och några till. 

Det är ett ganska vanligt svar när jag i någon diskussion lyfter fram det faktum att alla som förespråkar det traditionella äktenskapet faktiskt inte är hjärtlösa idioter. Det säger jag mig veta eftersom jag har vänner med den åsikten, och de har faktiskt både hjärta och hjärna på rätt ställe. 

Och jag vet inte vad hon vill säga med sin kommentar. Eller vad han, han, hon och några till vill säga med sitt tydliga avståndstagande. Är de liksom stolta över att de har så rätt att ingen som har fel ryms med bland vännerna? Eller över att deras kärlek är så stor att minsta tecken på kärlekslöshet får dem att backa?

Kanske. Jag vet ju att jag själv är lite oklädsamt stolt över att jag kan ha och också har vänner som inte delar mina åsikter. Att jag kan tycka om också när jag inte kan tycka lika, även om min kärlek är väldigt mycket mindre än jag skulle önska. Jag har jobbat rätt hårt på det där sedan mitt svartvita adertonåriga jag fick härja fritt och jag vill inte förlora det.

Jag tror nämligen att det är såhär: vilka åsikter vi har säger ganska lite om vilka vi är medan vad vi gör med våra åsikter säger allt. Vassa tungor och hårda hjärnan finns överallt, det går på inget sätt hand i hand med någon viss åsikt. Det är ett sätt att leva. Ett sätt att vara människa.

Och det finns ju människor som verkar stänga av hjärta och/eller hjärna när de argumenterar mot den nya äktenskapslagen. Och jag blir alldeles matt. Alldeles. Varje gång. (Jag blir mycket annat också, men vi stannar vid matt och vid min envisa strävan att trots det aldrig bemöta med elakhet.) Men. Det finns ju också människor som lägger hjärta och/eller hjärna i viloläge i bemötandet av dessa människor. Inte blir jag motsatsen till matt i mötet med dem heller. Men envist strävar jag efter att inte vara elak. 

Ont förgörs inte med mera ont. 

Jag har pratat om det tusen gånger förr och jag kommer att prata om det tusen gånger till. Ingen människa blir sämre av att bemötas med snällhet, men de flesta blir bättre. Om jag vill ha en bättre värld så måste jag vara snäll. Till och med mot dem som tycker fel. 

Kanske speciellt mot dem.

Det tror jag på. Kalla mig blåögd, naiv och dum, men aldrig någonsin vill jag sluta tro på snällhetens kraft. Vi har förlorat den dag vi berättigar avvisandet av en människa som tycker fel. Vi har vunnit, åtminstone en delseger, den dag vi tar emot varandra också när vi är brutalt olika och obekväma. 

Att vara snäll är inte att säga att den andra rätt. Det är att säga att den andra är en människa och redan bar därför värd vår välvilja.

Advertisements

4 thoughts on “Brutalt olika och obekväma 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s