Jag letar efter ett kortkommando. Ett som gör att min tangentbord brinner upp nästa gång jag skriver orden samkönat äktenskap. Jag hade en dröm om att bygga broar mellan egentligen oförenliga åsikter och människor. Många har sett den drömmen och min goda strävan men många andra har verkligen inte gjort det. Jag är inte stolt över att jag fixar dessa många andra så dåligt, men sådan är jag. Och i ärlighetens namn är jag ganska ointresserad av att härdas och bli en annan. Bli en osårbar debattör som inte kan gå sönder. Vara så tvärsäker att annat och andra kan avfärdas. Bli mer intresserad av att tysta ner de andra än älska de andra.
Så. Minst en gång för mycket har jag skrivit de orden och nu hoppas jag att allt är sagt. För just nu tvivlar jag på att jag någonsin vågar skriva igen.
Det är inte synd om mig. Jag måste tåla den lek jag ger mig in i, vilket jag också fått höra nu. Men just det här är en hård lek som just jag inte passar speciellt bra i. De andra får fortsätta leka.
Däremot passar jag bra i lekar där jag får berätta att vi har varit på nöjesfält.
Alla andra går på powerpark. Inte vi! Att mina barn får åka exakt samma lilla piratskepp som jag när jag var liten känns på något sätt fint. Exakt samma som i exakt samma, inte som i likadant. Av olika orsaker var Wasalandia något av min bakgård vissa somrar. Det känns som att visa barnen mina hoods när vi är där.
De gillade mina hoods. Ingrid, som för första gången mätte 120 cm, åkte stora piratskeppet tretton gånger. Fri, modig och frimodig. Som jag önskar att hon alltid ska vara. Som jag hoppas att hon förblir. Vilka lekar hon än blir en del av i framtiden.
Nästan för lycklig 
Vi går också till Wasalandia. Tycker att den är perfekt för barn i våras ålder. Hinner nog med powerpark när de blir äldre. Och tystna aldrig! Våga skriva ur ditt hjärta!
Jag tänker lika. Barnen kunde inte ha varit nöjdare. Varför då betala mer för att trängas mer, köa mer?
Och gällande det andra: tystnar nog i den här frågan. Men det finns ju andra!
Hej Amanda! Får så bra feelis av din blogg. Kloka ord som jag tar med mig i det ibland påfrestande livet som tvåbarnsmor. Många bloggare lyckas lägga ytterligare press på mej (nog är det jag själv som lägger pressen) men när jag läser din blogg blir jag mera accepterande och tacksam. Säger som föregående, tystna aldrig!
Oj, så fina ord! Att få vara med och göra någon mer accepterandd och tacksam är stort. Tusen tack för din kommentar!
Nä jag säger som de andra, tystna inte! Din blogg o dina ord är viktiga och berör många av oss. Dina texter behövs!
Tack, Karin! Jag ska nog fortsätta blogga och skriva. Men välja mina strider med större omsorg.
Tack för att du skriver. Satt samma dag du skrev ditt inlägg och läste en konversation på facebook som gjorde mig bedrövad. Den var milt sagt inte konstruktiv. Hade tankar jag inte riktigt lyckades sätta ord, kollade din blogg och där var orden jag ville säga, så tack för att du orkar.
Tack, Johanna, för din fina kommentar. Det finns mycket som gör en bedrövad nu just.
Tycker uttrycket att man ska tåla leken man ger sej in på är väldigt dåligt. Hur ska man veta vad leken kan leda till? Visst kan en del tycka det är lyx att inte behöva/vilja offentligt ta ställning, men jag tycker du är modig. I ingenmansland får man slängar från båda lägren och har ingen stor grupp som stöder en.
Tack, Mikaela! Dina ord värmer. Modig vet jag inte, kanske snarare befriad från självbevarelsedrift. Det är i alla fall inte feghet och konflikträdsla som gör att jag inte tar ställning och inte heller tänker jag låta mig skrämmas till att göra det.