Om jag vågar?

Jag hade tänkt pausa en vecka. Tio dagar. Kanske två veckor om själen fortfarande var öm när dagarna räknades på två händer. Det blev inte så. Det blev fyrtio dagar. Fyrtio hela dagar. Lite som när Jesus frestades i öknen.

Jag har inte frestats i någon öken, men jag har varit ledsen. Länge. Han som lever mig närmast sa vid ett tillfälle att han kanske aldrig sett mig så ledsen förut. Och han kan ha haft rätt. Att jag blev så ledsen berodde naturligtvis inte på några sårande kommentarer eller på missförstånd eller på debatter som ledde ingenstans och som ganska få alls ville ha. Det berodde på att det kändes som om jag hade förlorat något av mig själv och något av det jag trodde jag var, ville vara eller bara trodde att jag ville vara.

Sakta men säkert har en del av de bitarna kommit tillbaka. Några föll på plats redan dagen efter att pausen inleddes, några säkert för att pausen blev. Några andra hittade jag när jag började jobba, och många vann jag åter när jag fick vara tillsammans med en av mina allra, allra bästa vänner en torsdag mellan klockan tre och tio. Och varje gång någon har hört av sig och saknat min blogg har ytterligare bitar återtagit sin plats. Och mitt hjärta har tackat. Ofta gråtit av tacksamhet över att mina ord och mina texter spelat någon roll.

Alla bitar är inte där de en gång var. Kanske de inte ska vara där längre. Kanske de aldrig skulle.

Om jag är redo? Om jag vågar? Om jag har mer skinn på näsan? Kanske. Jag önskar att jag kunde säga ja, men jag kan säga kanske. För jag är inte säker.

Och jag kan inte vänta på att bli säker. Jag saknar mina ord och mina texter mer än någon annan. Att skriva är mitt sätt att leva och fler än en gång har jag tänkt att jag varit så ledsen så länge för att jag slutade skriva.

Så nu börjar jag skriva igen. Och hoppas att du vill läsa. Igen. Och hoppas att de sista bitarna faller på plats när tangenterna får jobba på det här sättet igen.

Hoppas. Hoppas. Hoppas. Och vågar nästan tro.

Advertisements

61 thoughts on “Om jag vågar?

  1. Är så glad att du är tillbaka här Amanda. Även jag har saknat dina underbara, ödmjuka texter, men har inte velat skriva och önska dig tillbaka, för det har ju alltid varit ditt beslut! Men jag hoppas, hoppas, hoppas också att alla bitar ska hitta sin plats och att du fortsätter skriva!

  2. Amanda, jag blir så glad att jag blir tårögd över att du är tillbaks. Har kollat flera gånger per dag alla 40 dagar ifall din paus skulle vara slut och nu, nu äntligen är den det. Jag har inte velat mana på, inte velat ta risken att låta tjatig. Du behövs!

  3. Det är roligt att se att du skriver här igen! Du skriver att inte alla bitar är på plats – sånt gör ont. Men ibland kanske det är så att växa vidare? Lycka till! (Ja, med bloggen och med bitarna och allt.)

  4. Varmt välkommen tillbaka! Jag har också hunnit tänka på dig, funderat över din situation och önskat dig tillbaka. Du har ett så varmt, ärligt, naturligt och människonära sätt att skriva. Du når oss läsare djupt och fint. Du lyfter fram känslor, sätt att se på omvärden mm som gör att vi känner igen oss, tänker till osv. Dina texter berör och behövs!

  5. Så roligt att du är tillbaka! Jag har tittat inom inte bara en utan många gånger under de här 40 dagarna. Men nu är du tillbaka och det är så fint att få läsa dina texter igen som rör och berör. Hoppas alla dina bitar snart är på plats igen, Amanda.

  6. 🍀🌻🌼🐊🐞🐣🐴 kul att få läsa två saknade bloggar idag. Din o karkki:s. En så härlig fredag. Jobb, sol i växthus, teater, badtunna i natten med gubben under stjärnklar himmel o ett litet norrsken. Lycka.

  7. vad glad man blir denna lördagsmorgon vid frukostbordet då man kikar in efter, vet inte hur månte gången, och ser att du är tillbaka. Kram!

  8. Så skönt att du är tillbaka, jag har saknat dig. Dina fina texter berör och har många gånger gett mig en andlig dimension i vardagen. Du skriver om det som är viktigt och jag är så glad att du har mod och lust att fortsätta.

  9. Vad roligt att du är tillbaka! Jag har saknat dina texter. Av alla bloggar jag följer, så är denhär alla gånger bäst. Den känns djup och sann och ärlig och full av kärlek och medmänsklighet. Du behövs. Tack för att du vågar.

  10. Ja! Också jag är jätteglad över att du är tillbaka, kära Amanda! Du är ju en av de klokaste och mest välartikulerade människor jag vet, och du inspirerar mig alltid till att försöka bli en bättre människa. Kram

    • Malin, du formulerade exakt vad jag ville få sagt! Så glad att du återupptagit skrivandet Amanda. Din blogg är så ljuvlig! Din uppriktighet och önskan om att vara vänlig och god inspirerar mig och gör mig glad!

  11. Jaaa! Va roligt att igen få läsa dina texter, Amanda!
    På något sätt upplever jag inte att jag läser det du skriver. Jag lyssnar, så där som man lyssnar till riktigt vacker musik. Orden du skriver blir klingande toner. TACK för att du delar med dig!

  12. Tack för att du skriver! Jag vänder mig månda gånger till dina texter för att de är så ärliga och fylda av kärlek! Det är så underbart att läsa texter som så tänker på andra och framför allt helhjärtat försöker vända och vrida på för att se saker och ting ut olika perspektiv. Världen är verkligen allt annat än svart-vit. Du är en inspirationskälla och en god medmänska,

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s