Jag vet inte vad som hände. Varför blev just den här gången droppen som fick bägaren att rinna över? Varför går det inte att hoppa upp igen just den här gången? Varför var det just den här gången som tårarna varken torkade eller slutade rinna?
Jag vet faktiskt inte. Men jag vet att jag har gråtit varje dag sedan jag skrev det där blogginlägget i slutet av förra veckan. Jag har blivit kallad feg och ryggradslös och konflikträdd. Och eftersom jag enträget försöker förstå dem omkring mig och lika enträget försöker tolka dem generöst är mitt svar på kritiken tyvärr aldrig att den andra bara har fel i huvudet och att jag inte behöver ta åt mig. Jag tar alltid åt mig.
Och då blir det ju tungt. Och just den här gången blev det för tungt. Det har vilat en skugga över de dagar som gått sedan jag publicerade inlägget som kanske inte borde ha publicerats. Jag blöder. Och redan i vanliga fall är jag ju känslig. När mina sår ligger helt öppna för vem som helst att strö salt i är det inte nådigt.
Så nu tar jag en paus en liten tid. Jag ska plåstra om mig själv eller låta andra göra det. Jag ska omge mig med människor som ofta kan tycka annorlunda än jag men som alltid tycker om mig och vill mig väl. Jag ska ladda batterierna och sedan försöka återfå min tro på vikten av att mötas och bygga broar. Överallt. Trots allt.
Och det viktigaste av allt: jag ska ge mina barn en glad mamma igen.
Om jag låter dem vinna? Kanske. Men de vann nu den här gången, om jag lät dem göra det eller inte låg inte riktigt i mina händer.
Alla ni många som uppmuntrat och stöttat och hejat – tack för att ni förstod! Både ni som ibland föraktfullt kallas regnbågspropaganda och ni som lika föraktfullt kallas homofober. Att ni finns i båda grupperna ger mig tröst och hopp.
Ni som kallat mig feg och ryggradslös och konflikträdd fick helt rätt i det att jag drar mig tillbaka för en tid. Det var ni som gjorde mig sådan. Njut av min tystnad. Så länge den varar. Jag kommer tillbaka.
Men inte till det här ämnet. Inte till den här kampen.
Frid och fred.
Nästan för lycklig 
Kram till dej!❤
Amanda, du vinner. Du går ur striden med samma åsikt du for in i den. Modig, för att du vågar stå för din åsikt. De som så gärna vill veta ”ditt läger”, vad händer om du inte är i samma läger som dem? Då fortsätter de sin strid mot dig, troligtvis, i hopp om att du ska ändra åsikt. Dra dig tillbaka från detta ämne, det är inte värt det motstånd det ger. Inte idag, men kanske en dag i framtiden. Dina försök att bygga broar är beundransvärd, hoppas du aldrig slutar. Men nu får du samla krafter hos familjen. Styrka ❤
Jag tycker ändå du är modig som vågar och orkar försöka bygga broar! Du inspirerar mig att göra detsamma!
Jag kommer att sakna dina kloka, genomtänkta, så-fyllda-av-kärlek-inlägg, – varje dag! Jag tycker du är fantastisk, dina ord berör, inspirerar och ger glädje! Jag hoppas du ska få samla krafter, tanka kärlek och småningom få dina sår läkta med hjälp av vänner och familj, och den Store! Kram till dig ♥
Jag väntar på att få läsa dina fina inlägg om mammalivets kullerbyttor om elevers tonårsklokhet och din kärlek till dkn familj vänner och systrar. Tänk nu på hur många som saknar dina ord i.s.f de få som kläcker ur sig hårda ord och fördömer diplomati förmågan att lyssna och tålmådet att se människors olika tankar och synvinklar. Man kan ogilla människor åsikter även om man gillar personen i fråga. Sak och person är inte alltid samma. Man gillar inte sin mans alla tankar handlingar och åsikter fastän man älskar hela honom 🙂 skriv och dela med dig vi är många som läser !!@ låt oss vinna
Kram! Vila dig litet och återkom då det känns roligt igen!
Tänkte redan skriva det efter ditt förra inlägg. Men gör det tyvärr först nu. Det du gör är modigt i mina ögon. Keep dooing the good work Amanda! Hoppas dina sår läker snart.
Läste (en del av) kommetarstråden på Fb till nämnda inlägg (fixade inte att läsa hela) och blev (igen en gång) helt förstummad över att det blivit normalt att på nätet kläcka ur sig vad som helst. Tänkte att om jag vore homosexuell så skulle jag bli djupt olycklig över att min existens får folk att bli såhär oerhört hårda och elaka. Däremot njuter jag ofta av dina kärleksfulla texter, tack för dem!
Jag känner verkligen med dig. Som en liten uppmuntran/tröst/ett tack vill jag berätta att jag och min dotter säger ”jag älskar dig, jag tycker om dig” varje dag numera tack vare det du skrev tidigare i somras om att använda orden ”jag älskar dig”. Förrut sade vi det mycket, mycket sällan! Jag tycker om dig (fast jag inte känner dig) och dina ord och din strävan efter snällhet känns god i en värld där man så ofta avkrävs snabba och entydiga åsikter och vässade argument.
Nu saknar jag din kloka texter o tankar. Jag hoppas du snart är redo att dela med dig av dina tankar om livet igen!
Amanda, du kära. Älskad av det ljus som strålar genom dina ord.
Hej Amanda!
Kan bara instämma i de andra kommentarerna! Har läst din blogg en längre tid men aldrig förr kommenterat. Du skriver så fint, njuter både av språket och innehållet! Det är hit till din blogg jag kommer för att få mig en dos värme och kärlek och påminnas om hur fint vardagslivet faktiskt är. Vill att du skall veta hur viktig och inspirerande du är för oss läsare! Styrka och kärlek till dig!
Jag ställer mig också till skaran som saknar dina inlägg och kloka ord. Här hittar man alltid värme och kärlek när man kikar in. Otorlig förmåga att uttrycka dig i skrift och en beundransvärd livsinställning. Många varma kramar. Gud välsigne dig och din familj.
Här är en till som saknar dina kloka och inspirerande inlägg och tittar in ibland för att se om du är tillbaka 🙂 hoppas du njuter av augustivärmen och kanske, kanske känner dig redo att blogga igen till hösten! Kram
Återvänder till bloggen om och om igen i hopp om ett nytt inlägg för du sprider ett ljus omkring dig i det du skriver. Jag känner så väl igen mig själv i det du skiver om viljan att förstå folk tills man slagit knut på sig själv. Sen står man där mållös när andra trampar på en när man bara försökte förstå. Jag hoppas din själ läker av det balsam dina nära och kära smörjer in dig i, för störst av allt är kärleken!
Saknar verkligen dina inlägg och hoppas att du mår bra!
kom tillbaka till bloggen Amanda! Saknar dig och dina ord!
Just det. Kom tillbaka. Låt ljuset segra.