Jag vägrar låta mig styras av rädsla. Jag vägrar anpassa mig enligt dem som i teorin kan skada mig. Jag vägrar vägra en massa för att det finns risker.

I teorin. 

I praktiken är jag rädd. I praktiken anpassar jag mig visst. I praktiken vägrar jag alldeles för ofta. 

Men i går trotsade jag min rädsla. Jag gick ensam hem från bussen. Sent en fredagskväll. Jag försökte känna mig modig och försökte fokusera på det goda i att jag valde hela det livsutrymme som är mitt. 

Men det är svårt att känna sig modig när man småspringer hem med nycklarna i en knuten hand och telefonen i den andra. När man nervöst tittar bakom sig med jämna mellanrum i tron på att en fara man anar på något sätt är lättare att förhålla sig till. 

Det här har inte blivit värre. Alls. Det har faktiskt blivit bättre. Men det är på inget sätt bra. Och jag känner mig rätt usel. För jag vet ju i teorin att det aldrig får vara min uppgift att inte gå ensam hem sent på kvällen. Jag är bara ännu ett makabert exempel på dubbelbestraffning. Du gör fel om du går ensam hem sent på kvällen och något händer. Men du gör också fel om du inte vågar göra det. Då har du anpassat dig enligt dem, du har sålt din själ och gjort dig själv till ett offer. 

Offer är jag hur som helst, insåg jag i går när jag inbillade mig skuggor, ljud och hot. Jag är ett offer när jag går ensam och faran slår till. Jag är ett offer när jag väljer den dyra taxin trots att jag inte vill men inte vågar något annat. Och jag är faktiskt ett offer också när hela hemvägen känns som en våldtäktsfälla. 

Jag hoppas att min dotter ska bli ett offer som vågar. Om offervägen  nu är den enda möjliga. Det finns många kvinnor i mitt liv som modigt tar bussen när som helst på dygnet och som springer i skogar många timmar efter mörkrets inbrott. Må hon bli mer som dem. Må hennes livsutrymme vara större än mitt. Hennes rädsla mindre. Hennes tilltro fastare.

Mest av allt hoppas jag förstås att de faror som kan hota henne ska vara färre. Eller inte existera alls.

Värld, vi måste fixa det här.

  

Hela dagen har Facebook påmint mig om att jag för exakt fyra år sedan vaknade och såg ut så här:

  
Jag vaknade med smink, halsband och resterna av en stämpel på min kind. Natten innan hade jag nämligen somnat först klockan halv fem efter att ha firat och festat med det årets abiturienter. Några veckor tidigare hade jag äntligen äntligen äntligen gjort ett positivt graviditetstest, men det visste varken abiturienterna eller Facebook. 

Tänk. Att det var fyra år sedan. I morgon är det dags igen för middag med det här årets abiturienter. Ännu en helt unik och minnesvärd och fantastisk årskurs. Och jag kan dricka vin i år. Om jag vill. Det blir en rolig kväll.

Men först hoppas jag på en rolig dag. I morgon är det nämligen textkompetensprov för hela slanten och jag hoppas att det går lika bra som det borde gå för våra 129 skribenter. 

Lika bra som de förtjänar att det går. Och det är jättebra. 

– Mamma, om du hämtar strumpor till mig är du min vän. 

Jag känner att vi har misslyckats gravt med den interna kommunikationen i vår familj om det kan låta så redan före åtta en torsdag. Och jag känner mig tvungen att ta avstånd. 

– Nämen Arvid. Tycker du faktiskt att vi ska kommunicera med varandra på det sättet? frågar jag. 

Och det tycker han tydligen. 

– Om du inte hämtar strumpor till mig är du inte min vän. 

Som för att tydliggöra.

Jag har inte råd att vara noga, man har ju tyvärr sällan det när man ska vara på jobbet om en timme och har både egen och hans kropp att klä, egna och hans tänder att borsta och egen och hans lekamen att förse med det där målet som lär vara dagens viktigaste. Så motvilligt men dock släpar jag mig mot hans rum för att hämta de där strumporna som dels för oss närmare avfärd till dagis och dels ger mig en nygammal vän. 

Jag har inte råd att vara noga, nej. Men jag har inte heller råd att vara dum. 

– Arvid, om du tar på dig dina jeans nu är du min vän, säger jag över axeln på väg mot hans rum.

Och det är uppenbarligen ett språk han förstår. Han skrattar förtjust och tar på sig sina jeans. Plötsligt samarbetsvilligheten personifierad. 

Nog är det märkligt det här föräldraskapet. Mitt eget och säkert också de flesta andras. Att muta sin son med vänskap är knappast något som resulterar i mammamedaljer, men å andra sidan är prisutdelningen knaper också de dagar då man gör det mesta rätt. Dessutom var vi på gott humör båda två hela vägen och det är mer än man kan säga om alla våra morgnar. 

Något av det sista han sa till mig när vi skildes åt för dagen var: 

– Jag skulle vilja vara din mamma, mamma. 

Det om något är väl ett slags erkännande. 

Åtminstone tar jag det som ett sådant. Har inte råd med något annat.

  
Sommarbild tagen av Mejan i mitt liv.

En höstkväll när jag tvivlade på mig själv och min omvärld mer än vanligt skrev Ingrid en aftonbön. Sedan dess har den bönen varit vår aftonbön. Den ska bes med avancerade rörelser och exakta tempoväxlingar så bara orden gör den inte rättvisa. Ändå får ni orden. För också i dem finns något av det viktiga här. 

En mörk natt 

en ängel går 

med tre saker; 

tro, kärlek och hopp. 

För Gud älskar alla på hela sin jord.

Spelar ingen roll var man än är, 

spelar ingen roll om man är liten eller stor.

Han tycker ändå om dig och mig.

Amen.

Jag älskar det faktum att hon just den kvällen skrev just den bönen. För i någon mån är det ju jag som visar henne ungefär vem Gud är. Och de där kvällarna när jag visar en usel bild av honom kan jag inte låta bli att tänka att det är ett mirakel om hon kommer att vilja ha med Gud att göra. Det är liksom lättare att gå på vatten, mätta femtusen och uppstå från det döda. 

Och ändå visste hon just den kvällen att Gud älskar alla på hela sin jord. 

Och jag visste det också. För nog älskade han mig i den stunden. 

Amen.

  

Åtta pojkar i Göteborg är misstänkta för grov våldtäkt mot barn. Gruppvåldtäkt. 

Mina inälvor vänder sig ut och in när jag läser det. Åtta pojkar. Födda mellan 1998 och 2001. Yngre än min yngsta lillasyster. Yngre än mina barns äldsta kusin. Lika gamla som de tonåringar jag umgås med på dagarna. 

Hur kunde det bli så? Hur kunde de hamna där?

Det finns inget gott med de sexuella övergrepp som skedde under nyårsnatten, varken i Köln eller Helsingfors. Och det finns inget gott med den våldtäkt som inträffade i Jakobstad under veckoslutet. Och inget gott med den gruppvåldtäkt som fyra pojkar – barn – nu sitter anhållna för. Absolut inte. Men det finns mycket gott i att vi plötsligt har ett samhälle som pratar om sexuella övergrepp och våldtäkter på ett sätt som vi aldrig pratat om det förr. 

Kanske det var därför det blev. Kanske det var därför de hamnade där. För att vi inte pratat på samma sätt förr. 

Många har försökt men världen har inte lyssnat. Världen ville inte höra. 

Nu lyssnar världen. Äntligen. Åtminstone delar av den. Men alldeles för många kvinnor fick offras i väntan på det. 

Och visst, det sägs mycket dumt när vi pratar. Men vi måste fortsätta prata ändå. För det här är allas vår sak. 

Varje kvinna som blir ett offer är någons dotter. Varje pojke som just nu darrar av skräck i Göteborgs är någons son. 

Det räcker för mig. Vi hör ihop med varandra. Det här är allas vår sak. Vi måste fortsätta prata.

– Ingrid, du är så jättefin. Jag glömmer aldrig dig. 

Arvid Kass, en sketen måndag i februari 2016.

Han tar i sanning ut svängarna, vår drama king. Han säger upp en vänskap ena stunden för att i nästa bedyra evig sådan. 

Allt han är är han mycket av. Ingen kan irritera, frustrera och provocera som han. Men ingen kan heller älska, glädja och mysa på samma sätt. 

Jag är så glad att han kom till oss. Att vi vågade ett liv till trots att redan det första stundvis kändes övermäktigt. 

Tråkigt är det sällan. Jobbigt är det ofta. Meningsfullt är det alltid. 

  

Samtidigt som jag önskar mig en tåligare själ finns det en annan själ som blivit ärrad, kanske för alltid. En kvinna blev våldtagen natten till söndagen i Jakobstad och för alla oss som någon gång levat nattliv på just de gatorna känns det helt overkligt. 

Overkligt känns det också att den största frågan nu är om ordet utländsk skulle eller inte skulle finnas med bland de signalement som används i efterlysningen på den misstänkta våldtäktsmannen. 

Jag förstår ju dem som tycker att lokaltidningen agerade fel när de valde bort just det ordet. Å andra sidan förstår jag också dem som applåderar beslutet. Med tanke på den diskussion som pågått sedan årsskiftet var det en hopplös situation, en strid som inte gick att vinna. Vilket val man än hade gjort hade setts som ett inlägg i debatten och nu valde tidningen det här inlägget. 

Kärnfrågan är i slutändan inte om den man som våldtog var utlänning eller icke-utlänning. Kärnfrågan är att ännu en kvinna blev våldtagen.

Det är ju det vi måste fördöma i första hand. Att hota med att säga upp prenumerationer och att prata om censur och kalla krig känns lite som att missa poängen. 

Och på sätt och vis kan jag förstå att det är en poäng man gärna missar. För det är ju så fruktansvärt vidrigt och skrämmande. Att det bara fortsätter hända. 

Arma värld. 

(Jag vet inte hur många gånger jag avslutat en text på det sätter nu. Alldeles för många. Men nog känns den arm – den här världen som blivit oss given. Sorgligt nog är den ju den enda värld vi har.)

Var köper man teflon? Sådant som man kan måla en människosjäl med?

Och köper man hård hud och skinn på näsan? 

Och kan man köpa allt det där utan att på kuppen förlora den styrka som trots allt finns i en känslig människa? 

Det fanns en tid då jag såg min känslighet som min största svaghet. Nu ser jag den – på riktigt – som en av mina främsta styrkor. Men vissa situationer vissa dagar är jag verkligt dåligt rustad för. Jag ser de hårdhudade med skinn på näsan och teflonsjälar rycka på axlarna och gå vidare. Jag ser mig själv krympa flera centimeter och förlora frimodighet. Och i de stunderna önskar jag att jag var mindre jag och mera något annat.

Vi människor är bräckliga saker. Man måste vara försiktig med oss.

  

För elva och ett halvt år sedan började resten av våra liv. Inför den Gud vi tror allra mest på lovade vi att älska varandra. Lite visste vi men allt hoppades vi. 

Vi drömde om ett stort liv. Om att spela roll och göra skillnad. Det gör vi fortfarande. Men när mitt tjugoettåriga jag talade om ett stort liv menade jag en sak och i dag menar jag något annat.

I dag är det största av allt att leva ett litet liv på ett stort sätt. Att vakna trött fem av sju morgnar i veckan och ändå vara snälla mot varandra. Att alltid ha för lite tid för varandra men ändå göra det bästa av den lilla tid man får. Att behålla någon slags värdighet och några slags ideal när man balanserar fram mellan havregrynsgröt, trotsutbrott och nätter med alldeles för många gästspelare i sängen.

Vi fick allt vi hoppades på. Mycket blev oss givet och mycket har vi gjort rätt. Det vi har nu är bättre, stabilare och vackrare än det vi hade för elva och ett halvt år sedan. 

Tänk att ett litet liv kan kännas så stort.

   
    
 

Har ni också stött på mannen som uppmanar alla pappor att uppskatta alla mammor? Jag stötte på honom i dag och är inte odelat imponerad.

Men jag förstår ju förstås hur han tänker och jag väljer att tolka honom generöst. Han har just insett vilket hästjobb hans sambo gör och vill nu ropa ut sin uppskattning över världen och få andra pappor med på uppskattningståget. Det finns något ädelt i det. Absolut.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att han också borde prova på det där hästjobbet. För han skulle ju faktiskt klara av det. Alla gånger. Det fins ingen normalt fungerande vuxen människa som inte klarar av att ta hand om sitt eget barn. Och lite rädd är jag att vi genom att uppskatta hemmamammor sådär överdrivet mycket gör föräldraskap till en superkraft som bara kvinnor besitter.

Fler än en gång har jag nämligen hört pappor säga att de aldrig skulle klara av det som deras fruar/sambor gör; att ta hand om barn hemma. Och jag förstår ju att de bara vill signalera uppskattning, men jag bara köper inte det. För naturligtvis skulle de klara av det! 

Det kanske skulle vara tråkigt och segt och tungt och monotont och otacksamt och dåligt betalt mellan varven – men det är inte svårt. Och att påstå att det skulle vara svårt – till och med för svårt – får aldrig bli en ursäkt för att slippa hästjobba själv. 

Däremot är det alltid bra att uppskatta det som den andra gör, den båt hen sitter i på det hav som är det gemensamma livet. Det är jag väldigt starkt för. Jag tror också det är lättare att uppskatta om man faktiskt vet. Om man själv också har varit i den båten. 

  
Förutom att mannen på bilden är sjukt snygg har han också varit i alla möjliga olika båtar. Det är nog en av orsakerna till att vårt hav är ganska harmoniskt och båtarna hålls flytande.