Mycket har vi, jag och min Fredrik. Mycket har vi rentav mycket av, men dejttid hör inte till det. Vi är närmast svältfödda på tid för bara oss två. Och därmed säkert i gott (eller mindre gott) sällskap av de flesta andra småbarnsföräldrar på den här planeten. 

Man får helt enkelt lära sig att ta det man får. Och använda det väl. För inte får man mycket.

Men i kväll kom det sig att vi fick några minuter i garaget, bara vi två. Och det kändes nästan som en dejt. Vilket är världens sorgligaste på ett sätt – att parkeringstid måste räknas som dejttid. Men vilket är världens härligaste på ett annat sätt – att parkeringstid kan räknas som dejttid. 

Med den här killen kan ju det mesta räknas som dejttid. Jag är så glad att jag har honom. Att vi har varandra. Trots att vi båda är trötta och förkylda och jag just har fått en allergisk reaktion i möte med ett äpple. Och trots att vi numera räknar parkeringstid som dejttid. 

   
 

Jag gifte mig 2004. Fattar du hur länge sedan det är? 2004. Jag hade inte internet hemma då utan gick till en av universitetets datasalar för att kunna kolla min e-post och jag tyckte det var helt rimligt. Facebook grundades visserligen samma år, men det var ju bara några få som fattade grejen medan allmänheten inte förstod poängen alls. Instagram skulle inte finnas på sex år till. För att inte tala om hur sent det skulle slå igenom. Ingen jag kände hade någon blogg. Knappt någon jag inte kände heller.

Jag tror faktiskt att jag gifte mig i den bästa av tider. Jag var så tidigt ute att jag inte drunknade i främmande människors fantastiska bröllopsfotografier. Jag hade kanske sett några pappersbilder tagna med halvbra kameror från mina svägerskors bröllopsfester. På sin höjd. När jag i går läste Karolinas blogginlägg om hur brudar tävlar om att ha det bästa bröllopet så känner jag mig lyckligt skonad. Någon sådan tävling var jag nämligen aldrig med i. Någon sådan tävling fanns nog inte ens då.

Vårt bröllop var fantastiskt. På riktigt. Vi älskade varje minut. Dagen var inget mindre än magisk. Men allt det som vårt bröllop var skulle nog väga löjligt lätt i jämförelse med de bröllop jag ser skymten av på sociala medier. Jag avundas inte alls dem som ska försöka planera ett bröllop i dag. Att kunna planera i fred och frid kräver enorm integritet.

Jag kan tycka att det är så skönt att jag inte visste att brudtärnor borde ha likadana morgonrockar och dricka champagne medan jag byter om till min klänning. Själv satt jag i underkläder och brudslöja och spelade memory med min då sexåriga lillasyster en timme före vigseln. I en annan stad än vigseln. Och jag var mer än nöjd. För ingen annan hade någonsin visat upp något bättre.

Jag kan tycka att det är så skönt att det inte fanns på kartan att en proffsfotograf skulle finnas med hela dagen och dokumentera som en galning men också ta betalt som en sådan. Vi utsåg vår enda vän med systemkamera (naturligtvis inte digital sådan, vi är fortfarande på 2004) till fotograf och vi var mer än nöjda med det jobb hon gjorde. För ingen annan hade någonsin visat upp något bättre.

Jag kan tycka att det är så skönt att jag inte googlade bröllopsinbjudningar och programhäften i timmar. Vi klippte och klistrade för hand ihop vårt programhäfte. Många sånger och bilder är sneda och en del klippkanter syns. Och det gör mig absolut ingenting. Jag var mer än nöjd. För ingen hade någonsin visat upp något bättre.

Jag hoppas innerligt att jag skulle ha integritet nog att bry mig bara om det som är viktigt för mig och Fredrik och våra allra närmaste och sedan strunta i resten. Helt kallt välja bort det som inte spelar någon roll för oss. Men jag är inte säker. För så många visar upp något så mycket bättre. Och jag avundas på inget sätt er som ska försöka i dag.

Att lyssna till sin egen röst är svårare än vi tror då konsumtionssamhället talar så vansinnigt högt. Vi kan försöka lura oss själva och tro att vi faktiskt väljer själva, men vi gör ju nog rätt sällan det. Vi väljer ju nästan alltid som de flesta andra. Som bröllopsindustrin vill att vi ska välja. De gör ett jättebra jobb. Att stå emot där kräver ett ännu bättre.

Men att gifta sig 2004 kommer med ett pris. För att jag ska kunna bjuda på en bild från den dagen måste jag fota ett pappersfotografi. Den här gången ett inramat sådant. Men det är lugnt värt det priset.

Första gången han klivet in i vårt hem ska han stanna en vecka. Vi har aldrig träffats i något annat hem heller. Han flyttar in som en främling och ut som en vän.

En av kvällarna pratar vi om konflikter mellan barn och vuxna. Efter några dagar i vårt hem har han ju hunit vara med en del. Just den här gången har Ingrid marscherat ut för länge sedan och surar som bäst i sitt rum. Och just den här gången hade hon fel och jag rätt, det råder absolut ingen tvekan om saken. 

Och just den här gången berättar Ben om ett barndomsminne. Han berättar att hans mamma alltid sökte upp honom efter en konflikt och bad om förlåtelse. Först. Även om både hon och han visste att det var hans fel till 98,8 procent så bar hon fram de återstående 1,2 procenten och bad sin son om förlåtelse för dem. 

– Det lärde mig att hon värdesatte vår relation mer än att ha rätt, säger han, men på engelska då.

Jag inser att det ligger något viktigt i det där. Om jag vill lära mina barn förlåtelsens betydese måste jag ibland avsäga mig rätten att ha rätt. Dessutom är det väl alltid den mer oskyldiga i situationen som har lättare att närma sig den andra. Den mer skyldiga äts ju upp av sin egen skuld. När dessa positioner förstärks av att den vuxna är den mindre skyldiga tror jag bara att vägen till att be om förlåtelse växer. Även om barnet uppriktigt vill.

Ni minns kanske vad Dr Phil sa. Do you want to be right or do you want to be happy? Det fungerar i så många olika sammanhang. Också här. 

Så jag går till Ingrids rum. På vägen dig rotar jag fram min egen skuld i det hela, slänger fram den och ber henne förlåta. Hon förlåter  direkt och slänger fram sin, märkbart lättad över att jag tog första steget. Hon blev inte lämnad ensam i sin skuld. Vi delade den då vi båda fick och gav förlåtelse. 

Jag älskar att ibland bli påmind om vem jag vill vara. Och jag vill förstås vara en förälder som ber om förlåtelse när jag gjort fel (också om det var bara lite fel) och en förälder som vill varm gemenskap framom kall rättvisa. 

Förlåtelse har ju egentligen aldrig varit rättvisa. Det är ju det som är grejen. Det är ju det som är nåden. Det är ju det som är styrkan. 

Fler än en gång har någon sagt att åldersskillnaden mellan Ingrid och Arvid ju är för stor för att de ska kunna leka. De som sagt så menar säkert väl (eller?) och jag har faktiskt aldrig blivit speciellt upprörd eftersom de uppenbarligen haft så otroligt fel. Kanske just för att åldersskillnaden varit lite större än de där vanliga två åren så har de kunnat leka tillsammans från första början. Arvid var bara några dagar gammal när han gjorde en tystlåten men övertygande tolkning av Jonas i Lotta på Bråkmakargatan och på den vägen har det fortsatt. 

Den relation de har till varandra upphör aldrig att förvåna mig. Den nåd nya nivåer hela tiden.

– Arvid, visst vet du att jag alltid tycker om dig? frågar hon i går när de sitter och jobbar med pärlplattor.

– Nej, bara ibland vet jag det, säger Arvid. 

– Ja, det kanske känns så då vi bråkar ibland men du ska veta att jag älskar dig hela, hela tiden, säger hon med tusen känslor i rösten. 

– Tack, Ingrid, svarar han. För han är en sådan som tackar när någon bedyrar sin kärlek.

Det nyaste är att Arvid så tydligt är Ingrids trygghet i vissa situationer. Det finns saker hon inte vill och/eller vågar göra ensam, men som hon gladeligen gör bara hon får ha honom med sig. Det kan handla om att hälsa på hos en kompis hon inte hälsat på tidigare. Eller vara i lekrummet på Ikea. Eller sova över hos någon utan en förälder. Eller leka ute på gården.

Jag kan tycka att det är rörande att en så liten människa kan vara en så stor trygghet. Att hon är lugn och hel när han är med. Han kan vistas i bara en del möblerade rum, men med sin blotta närvaro kan han ibland möblera hela hennes värld. 

Jag är så glad att de har varandra. 

Första gången de träffade varandra. 

(Och nej. Det är verkligen inte alltid guld och gröna skogar. Varje dag hittar de på nya sätt att driva varandra till vansinne och varje dag nya orsaker att bråka. Uppfinningsrikedomen där upphör tyvärr inte heller att förvåna. Men det väger i slutändan lätt i jämförelse med att ha en hand att hålla i.)

Den här dagen föddes i motvind. Omständigheterna var usla. Redan förspelet var illa då Arvid i går nosade på en underkänd fyra för sin läggdagsprestation. Och i dag skulle Fredrik först döpa, sedan skriftskolstarta och sedan jordfästa. Och jag, i något slags trastillstånd, skulle vara ensam med barnen. 

Vi kan säga så här: om du i går hade satsat pengar på att vår lördag skulle vara trevlig skulle du vara rik i dag. 

Hemska saker så fint det har varit. 

Vad vi har gjort? Ingenting. På riktigt. Ingenting. Det har varit vi tre och makaroner och maletkött. Den största och enda utsvävningen bestod av ett biblioteksbesök. Och så städade vi bort halva julen.
Just sådana här dagar hör till kategorin dagar man absolut inte minns när man tittar tillbaka på ett år. För att inte tala om när man tittar tillbaka på ett liv. Men just sådana här dagar är för mig mera liv än alla de där andra dagarna. Tillsammans. För de här är sant. Kanske sunkigt och kanske trist men så rent sant att livets storhet bara sväljer en levande. Därför är jag allergisk mot tanken på att livet inte är de dagar som går utan de dagar man minns. 

Livet är inte bara de dagar som är värda att dokumentera och memorera. Det största i livet finns i det lilla och den här klichén tror jag mer på i dag än jag gjorde i går. Min tro på det stora i det lilla växer hela tiden. 

Båda barnen har vid olika tillfällen i dag lagt sina armar om min hals och sagt att jag är den bästa mamman i världen och att de älskar mig. På något sätt är det kanske litet, men egentligen är det ju det största av allt. Jag har inte köpt någon ponny åt dem. De har inte fått gå på bio eller nöjesfält. De har inte ens fått äta socker. Ingenting har vi lyxat till. Rent liv. Och trots det är jag i dag världens bästa mamma. 

Hemska saker så fint det har varit.

  

”Det är sällsynt att man hör män sitta i grupp och gå åt sina fruar. Då kvinnor kommer samman kommer de ibland in i en negativ spiral då de avbetar allting från mannen, äktenskapet, pengarna och livet i allmänhet – på ett negativt sätt.” 

Så säger psykolog Tony Dunderfelt apropå det här med missnöjda kvinnor och män som inte upplevs hålla måttet. 

Jag utgår från att han baserar sitt utlåtande på något, men kan ändå inte låta bli att tycka att det låter hemskt märkligt. I min värld och i mina vänskapsrelationer ser det inte alls ut så här. Jag skulle aldrig våga påstå att det här med att dissa män i grupp är ett allmänkvinnligt beteende. 

Men som sagt; det ligger säkert något i det. Frågan är ju då hur vi ska hantera det. Och kanske det kan hjälpa någon att bli medveten om tendensen. Någon kanske biter sig i tungan nästa gång och känner igen sitt beteende för att hon blivit medveten.

Men det känns nog lite som det här med att kvinnor pratar mer skit om andra människor än vad män gör. Som ett dåligt beteende som vi rättfärdigar och upprätthåller genom att kalla det typiskt kvinnligt. Lite som med det typiskt manliga jag tog upp för några dagar sedan. Typiskt kvinnligt kan också vara dåligt. Och den som talar illa om någon – vare sig det är ens egen man eller någon helt annan – får göra om och göra rätt.

Det är bara det att jag har glädjen att vara omgiven av kvinnor som inte är det minsta typiskt kvinnliga om vi med det menar beteendet ovan. Att hånskratta åt män som försöker och misslyckas har aldrig någonsin existerat. 

Hur är det i din värld?

  
Här är jag och två av mina älskade vänner. Tillsammans med sex av de sju barn vi har. Fotograferade på en av vännernas föräldrars gräsmatta en av sommarens finaste dagar. 

Världen håller andan. Hur går det nu då för vår nattligist förpackad i treåring?

(Och världen får faktiskt hålla andan en stund till då jag måste få beklaga mig över den goda nattsömn som bara dog framför våra ögon när Arvid närmade sig tre. Vi fick två år av perfekta nätter med honom och ingen dag glömmer jag att vara tacksam för det, men jag längtar innerligt tillbaka till det förr som var så mycket bättre.)

Vi har kämpat fyra kvällar nu med målet att han ska somna i sin egen säng ensam i rummet men med en förälder utanför. På den klassisa skolskalan 4-10 får han vitsord enligt följande för sina prestationer: 

Kväll 1: 5

Kväll 2: 8

Kväll 3: 8

Kväll 4: 6

Nätterna går sedan bra, men tyvärr har han vaknat före sex på morgnarna. Och när vi sedan stiger upp klockan sju (vi bara totalvägrar morgon före sju) så brukar de flesta i vårt hushåll vara på dåligt humör. Att kämpa i båda ändorna av natten suger.

– Han är ju inte speciellt dyr nu, viskar jag irriterat åt Fredrik en av dessa morgnar när jag bara vill ligga i fosterställning och tycka synd om mig själv.

Men så tittar jag på Arvid. Nattligisten. Den i stunden så billiga. Och absolut ingenting i hans habitus utstrålar lågpris. Tvärtom. Han är självklar, platstagande och helt övertygad om sin ljuvlighet. 

Och jag känner att vi ändå har gjort någonting rätt. Om vi gett honom en självkänsla som inte ens de sämsta och tröttaste versionerna av oss rår på. 

Han är alltid dyr. Oändligt dyr. Och han vet det ibland bättre än vi. Trots att det är vi som lärt honom det.

Kampen fortsätter i kväll. I ett hem (kanske) nära dig. I ena hörnan har vi två föräldrar som är mer slitna än de var i början av veckan och totalknockade av gårdagens dykning i resultattabellen. I andra hörnan en ung man som vet sitt orimligt höga pris och är helt du med det. 

Det är ju inte speciellt svårt att gissa vem som vinner.

  

  
– Mamma, jag tycker jag är ganska fin! säger Ingrid ivrigt i mötet med sin egen spegelbild. 

Hon strålar. Så glad. Så trygg. Så nöjd.

Och jag finner mig och får fram något om att hon är jättefin. Finast i världen, faktiskt, så där som allas barn är. 

Men min själ finner sig inte alls. Den ser redan framför sig den där tiden då hon fortfarande är lika finast i världen men tror något helt annat. Tänk om hon bara alltid kunde få känna så som hon känner nu. Tänk om hon skulle skonas från de där många, många obarmhärtiga åren då allt man är är fel. Tänk om hennes okomplicerade självklarhet kunde få grundmuras redan nu och sedan aldrig någonsin rubbas.

Tänk. Om hon alltid fick se sig själv med mina ögon. För jag lovar; jag ser henne nästan med Guds.

Det sägs ju ibland att män hellre blir respekterade än älskade. Jag tar inte ställning till om det är sant och/eller sunt men jag tänker att det kanske är orsaken till att män upplever kvinnans brist på respekt (som vi pratade om i går) som det ultimata sveket. 

En del av lösningen är förstås att kvinnan tolkar sin man generöst. Fokuserar på det han gör och visar att hon uppskattar det. Förstås. 

Men lika förstås är en del av lösningen att mannen funderar på var han egentligen eftersträvar respekt. Jag är nämligen inte helt säker på att kvinnan nödvändigtvis respekterar exakt samma egenskaper som chefen, kollegerna  och fotbollskompisarna gör. Och om mannen jobbar stenhårt på att vinna alla de andras respekt kan det hända att han helt enkelt inte orkar vinna kvinnans. Också.

Och då är ju den där bristen på respekt inte så svår att förstå. 

Peoblemet är att du ju inte kan bestämma vad en annan människa ska respektera. Om det är hennes respekt du vill ha måste du ju fråga henne vad hon respekterar, om det du nu håller på med inte verkar fungera. Men i så fall tar du förstås risken att du får ett svar som du egentligen inte vill ha. För det kan ju hända att hon respekterar helt andra saker än de saker som du jagar respekt för.

Jag tror helt enkelt att vi skördar respekt där vi sår den. Och jag tror att ingen av oss kan behaga alla. Ibland måste vi bara välja vems respekt som är viktigast för oss och sträva efter att vinna just den. Ibland rentav på bekostnad av att vinna de andras.

Och ibland kan det faktiskt betyda att kavla upp ärmarna på hemmaplan. Människor som klarar av att vara företagsledare med hundratals anställda klarar av att komma ihåg att gympaväskan ska med på onsdag. Punkt.

Och om de faktiskt inte klarar av det efter arbetsdagens slut så kanske det beror på att jobbet är för krävande och inte på att frun och barnen är det. Det är i slutändan de senare som är oåterkalleliga. Deras kärlek och respekt som är de verkliga must win battles. Punkt.

  
Den här mannen. Älskad och respekterad. Jag menar: varför välja? Älskad för att han är världens bästa man och pappa. Respekterad för att han vågar vara just det i en värld som vill få honom att tro att vägen till respekt går via en massa andra saker.
P.S Jag hittade en intressant fråga. Riktad till män. Would you rather be respected/admired by all men or loved/desired by all women? Svaren hittar du här. 

Hur skulle du svara?

Feminismen är parförhållandets värsta fiende. Visste du det? Nej, jag visste inte det heller. Men så läste jag den här artikeln och en massa självutnämnda experters kommentarer och fick veta. Mer än jag egentligen ville veta. 

Jag håller med om att det är ett stort problem om män känner att de inte har något att säga till om, om de känner sig underlägsna i förhållande till de kvinnor de lever med. Det kan omöjligt vara en bra sak. Jag håller också med om att det är ett stort problem om kvinnor är grälsjuka och vill klaga och gnälla. Men jag tror ju inte att problemet är att vi är för jämställda. Snarare tror jag att vi är för ojämställda. 

Det faktum att det här underlägsenhetskomplexet verkar komma i samband med att barn kommer in i bilden måste ju bero på att kvinnan i de allra flesta fall tar över hemmet i samma veva. Och eftersom männen i de allra flesta fall inte tar över hemmet sedan efter att kvinnorna redan gjort det blir det ju förstås en obalans där. En obalans som i de flesta fall aldrig jämnas ut igen. 

Jag håller också med om att problemet ibland är att kvinnan ställer för höga krav på hur hemmet ska se ut och hur maten ska smaka och hur bebisen ska badas, men om det uteslutande är hon som har huvudansvaret för städningen och matlagningen och barnskötseln och mannen bara hjälper till så måste ju hennes ord och hennes krav väga tyngre. Om mannen vill få mer att säga till om måste han kanske också ta lite mer ansvar. 

Jag tror det är ganska enkelt. Den man som vill ha mer att säga till om på hemmaplan får bara kavla upp ärmarna lite. Ta initiativ till veckostädning, lära sig vilket barn som ska ha vilka saker med sig till dagis vilka dagar och sätta en bulladeg på jäsning. 

Och anklaga inte feminismen för att vara problemet. När det kanske är du. 

Och så en loppukevennys på det: vi har två badrum i vårt nya hem. Arvid har utsett det ena till kisstoan och det andra till bajstoan och är väldigt konsekvent.