– Mamma, jag tycker jag är ganska fin! säger Ingrid ivrigt i mötet med sin egen spegelbild. 

Hon strålar. Så glad. Så trygg. Så nöjd.

Och jag finner mig och får fram något om att hon är jättefin. Finast i världen, faktiskt, så där som allas barn är. 

Men min själ finner sig inte alls. Den ser redan framför sig den där tiden då hon fortfarande är lika finast i världen men tror något helt annat. Tänk om hon bara alltid kunde få känna så som hon känner nu. Tänk om hon skulle skonas från de där många, många obarmhärtiga åren då allt man är är fel. Tänk om hennes okomplicerade självklarhet kunde få grundmuras redan nu och sedan aldrig någonsin rubbas.

Tänk. Om hon alltid fick se sig själv med mina ögon. För jag lovar; jag ser henne nästan med Guds.