Hon bad alltid om förlåtelse först

Första gången han klivet in i vårt hem ska han stanna en vecka. Vi har aldrig träffats i något annat hem heller. Han flyttar in som en främling och ut som en vän.

En av kvällarna pratar vi om konflikter mellan barn och vuxna. Efter några dagar i vårt hem har han ju hunit vara med en del. Just den här gången har Ingrid marscherat ut för länge sedan och surar som bäst i sitt rum. Och just den här gången hade hon fel och jag rätt, det råder absolut ingen tvekan om saken. 

Och just den här gången berättar Ben om ett barndomsminne. Han berättar att hans mamma alltid sökte upp honom efter en konflikt och bad om förlåtelse. Först. Även om både hon och han visste att det var hans fel till 98,8 procent så bar hon fram de återstående 1,2 procenten och bad sin son om förlåtelse för dem. 

– Det lärde mig att hon värdesatte vår relation mer än att ha rätt, säger han, men på engelska då.

Jag inser att det ligger något viktigt i det där. Om jag vill lära mina barn förlåtelsens betydese måste jag ibland avsäga mig rätten att ha rätt. Dessutom är det väl alltid den mer oskyldiga i situationen som har lättare att närma sig den andra. Den mer skyldiga äts ju upp av sin egen skuld. När dessa positioner förstärks av att den vuxna är den mindre skyldiga tror jag bara att vägen till att be om förlåtelse växer. Även om barnet uppriktigt vill.

Ni minns kanske vad Dr Phil sa. Do you want to be right or do you want to be happy? Det fungerar i så många olika sammanhang. Också här. 

Så jag går till Ingrids rum. På vägen dig rotar jag fram min egen skuld i det hela, slänger fram den och ber henne förlåta. Hon förlåter  direkt och slänger fram sin, märkbart lättad över att jag tog första steget. Hon blev inte lämnad ensam i sin skuld. Vi delade den då vi båda fick och gav förlåtelse. 

Jag älskar att ibland bli påmind om vem jag vill vara. Och jag vill förstås vara en förälder som ber om förlåtelse när jag gjort fel (också om det var bara lite fel) och en förälder som vill varm gemenskap framom kall rättvisa. 

Förlåtelse har ju egentligen aldrig varit rättvisa. Det är ju det som är grejen. Det är ju det som är nåden. Det är ju det som är styrkan. 

IMG_1189

Advertisements

7 thoughts on “Hon bad alltid om förlåtelse först

  1. Oj vad klokt! Det där ska jag försöka komma ihåg! Jag tror att det är något jag själv skulle ha behövt då jag var ett litet och envist barn som kunde sura länge. Barnet har nog inte själv alltid verktygen till att ta initiativ till att be om förlåtelse.

  2. Klokt! Jag minns att när jag var liten så bad jag om förlåtelse fast jag inte ens ansåg mig vara den som hade gjort fel bara för min mamma skulle sluta vara sur. Jag minns inte om det var en gång det hände eller flera. Men själva grejen är att jag minns det så överhuvudtaget. Det tycker jag inget barn ska behöva göra.

  3. Detta behöver jag lära mig. Jag älskar att ha rätt alldeles för mycket. Jag ska försöka ta det med mig framöver.

  4. Efter en uppväxt med en mamma som Aldrig bad om förlåtelse för något så vet jag precis hur viktigt det är. Undrar vilken skillnad det gjort om hon kunnat, bara en endaste gång..

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s