Det är skärtorsdag. Klockan är halv tio. Jag och mina två barn samt ett av grannbarnen är hurtigt på väg till biblioteket i stadsdelen där vi bor. Alla är glada och balanserade. Jag tror att solen skiner, eller så är det det goda humöret som lurar mitt minne. Jag känner mig som en bra mamma. Det gör man ju ganska sällan, men just den här morgonen gör jag det. Jag är ledig, glad och pigg. Jag räcker till för mina egna barn. Och ett barn till. Som sagt: jag känner mig som en bra mamma.

En man kommer fram till oss. Och börjar prata. Följer oss en bit på vägen. Va? I Finland? tänker ni nu. Och jag förstår er, för instinktivt tänker jag på samma sätt.

Men jag kan göra det här tillägget: han är påverkad av något. Och då kanske ni förstår och accepterar. Min erfarenhet av droger är försvinnande liten, men jag gissar att det är droger som bebor hans kropp. Hans rörelser och ögon tyder på det.

Han blir så glad när han ser oss, berättar han. För nu är det ju påsk och han ska få ha sin femåriga dotter hos sig hela påsken.

Och där och då på gatan känner jag något som måste beskrivas som ett knytnävsslag i min mage. För att den här påverkade mannen  – halv tio på skärtorsdagsmorgon – är någons pappa. För att en femårig flicka ska fira påsk med honom. För att hon varje dag hör ihop med honom.

Jag känner mig alltså som en bra mamma just den här morgonen men ganska få andra morgnar. Jag oroar mig ibland för att jag orkar för lite. Vill för lite. Eller för mycket annat. Tycker att barnen får för ensidig mat. Tycker att skärmtid är ett problem. Tycker att de borde lära sig finska. Senast i går. Jag undrar om de kommer att minnas att jag egentligen bara ville läsa ifred eller om de kommer att minnas att jag genuint också älskade att pussla med dem, läsa för dem och tala med dem om de frågor som var viktiga för dem.

Och den här skärtorsdagsmorgonen inser jag att inget av det där egentligen spelar någon roll. Alls. Mina barn har aldrig någonsin sett mig påverkad av något annat än trötthet och lathet, och hur oattraktiva de egenskaperna än kan te sig så är de ofarliga. Mina barn är trygga och älskade varenda dag. Och de dagar då jag inte riktigt räcker till så finns en annan där som räcker längre.

Min oro är i allra högsta grad en i-landsmammas i-landsoro. Lyxoro. Grädde-på-mos-oro. Och min oro, i alla sina former, får sig en välbehövlig törn i en tid då man så lätt tror att alla föräldrar är genomtänkta, konsekventa pedagoger som serverar vardagsmiddagar enligt tallriksmodell men med långsamma kolhydrater.

Jag känner mig inte som en bättre mamma när mannen lämnar oss och går åt ett annat håll. Men jag känner mig som en tryggare och mindre orolig mamma.

Men som en lite otryggare och lite mer orolig människa.

Jag hoppas ju så innerligt att hon fick en glad påsk, hans femåriga dotter.

Ni två. Ni har det ändå ganska bra.

-Jag är alltid dum, mamma, utbrister den lilla pojken vars liv är så långt i min hand.

Tårarna rinner. Kroppen kastar sig raklång på golvet. Jag känner hans skuldmedvetenhet. Minst lika starkt som om den var min egen.

Och den är ju delvis det. Min egen alltså. För min primära känsla är ju inte att det var hela världen att kvällsmatstunden blev förstörd. Men det är hela världen – åtminstone nästan- om han känner att han alltid är dum.

Då har jag misslyckats. Och även om en rationellare version av mig själv inser att han är fruktansvärt trött och lika fruktansvärt överdramatisk så har jag inte råd att inte ta honom på allvar. Aldrig någonsin har jag råd med det.

Mina armar sträcker sig efter den gråtande, raklånga kroppen. Och hur dum han än känner sig så kryper han villigt upp i min famn. Och mitt i ödsligheten tackar jag min skapare för att min son fortfarande alltid vill vara i min famn när livet går emot honom. Och mitt i ödsligheten fasar jag för den tid som oundvikligen kommer och tar ifrån oss det. Än så länge är inget problem i hans värld för stort för mina modersarmar. Och tro mig; varje dag kommer jag ihåg att vara tacksam för just det.

Vi sitter länge tätt intill varandra. Vi kramas. Vi viskar ord som är bara hans och mina. Och när vi andas i vanlig rytm igen och när ingen känner att den alltid är dum så läser vi en bok om Vesta-Linnéa, för det vill han allra helst. Och jag känner att det passar helt perfekt. Att Tove Appelgren är bättre än kanske allra andra på att sätta barnaord på det svåra och smärtsamma.

Någon timme senare sover han, den lilla. Med slät panna. Och jag frågar den lite större, som redan har pyjamas och har gått till sängs, om hon vill komma ut på en liten kvällspromenad med mig. Bara vi två.

-Men vad är klockan, mamma? frågar hon med de största ögon jag sett henne ha.

Jag bedyrar att klockan är alldeles för mycket men att jag vill kvällspromenera ändå. Med henne. På tumis. Och vi hinner inte långt i den sena men ljusa aprilkvällen, inte ens till roskisen på gården, förrän hon konstaterar:

-Det här känns ju som i Vesta-Linnéa!

Och det gör det ju. Precis. För Tove Appelgren är också bättre än kanske alla andra på att sätta barnaord på det fina och magiska.

Och nu i slutet av dagen tänker den här mamman att de flesta dagar i småbarnstillvaron väl är just precis så här. Det blir både svårt och smärtsamt och fint och magiskt. Aldrig vet man riktigt. Aldrig är det tråkigt. Alltid är det stort.

 

Linn vill ha svar på de eviga bloggfrågorna. Det kan väl Linn få om hon vill.

1.Så här tänker jag kring vacciner.

Den korta versionen: mina barn är mitt kanske allra största ansvar i detta jordeliv. Därför har jag valt att vaccinera mina barn. Det handlar inte om att vara okritisk, det handlar om att vara kritisk (och realistisk) också mot den egna okunskapen.

Den längre versionen: läs mer om mina tankar här, i mitt mest lästa blogginlägg genom tiderna.

2. Gällande skönhetsingrepp tycker jag så här:

Jag tycker det är enormt sorgligt att världen är så fel att så många anser sig behöva skönhetsingrepp. Att den enskilda människan väljer det är hennes enskilda sak och jag är hemskt ointresserad av att fördöma. Men jag kommer aldrig att kunna tycka att det är en bra grej. Jag applåderar ingens val att låta skönhetsoperera sig utan ser varje operation som ett bevis på att vi som värld har misslyckats.

3. Min sanna åsikt om muminmuggar:

Har köpt varje (tror jag) ny muminmugg sedan typ 2010. Har följaktligen orimligt många, skulle gissa på kanske sextio. Tycker (kanske) orimligt mycket om dem. Men tror inte att jag blir orimligt ledsen om och när en av dem går sönder.

4. Ska barn synas på sociala medier? Så här tänker jag:

Om de syns på ett kärleksfullt och smakfullt sätt, så säger jag ja. Väl medveten om att vi alla säkert någon gång gjort ett övertramp. Vill ändå inte av rädsla för de övertrampen radera barnen helt. Ingrid älskar när jag läser blogginlägg om något hon gjorde eller sa när hon var mindre (hennes favorit just nu är det här) och det skulle inte finnas någonstans om jag inte hade skrivit ner det. Sedan tror jag att barn ska synas mindre på sociala medier ju äldre de blir, när deras beteende blir mera personlighet än utvecklingsfas ska man vara ännu mer varsam.

5. Är jag feminist eller inte? Så här tänker jag:

Absolut, ja. För mig är det något av en grundtanke, en av de utgångspunkter och perspektiv från vilka jag närmar mig hela livet och alla de människor jag möter i det.

6. Mina tankar om kommersiella samarbeten i bloggar:

Otroligt få tankar. Så få och ogenomtänkta att jag inte ens tar mig rätten att skriva ut dem. Har själv ALDRIG kontaktats av ett företag som velat samarbeta kommersiellt med mig. Vad det säger om mig eller företagen kan vi ju fundera vidare på.

7. Kan pojkar ha rosa kläder? Min åsikt om genustänk i kläder:

Hade skyhöga ideal. Kraschlandade med ett barn som ville välja själv redan innan hon fyllde två. Och som verkligen inte valde en genuslinje. Jag har nu funnit frid i att jag låter mina barn klä sig som de vill så länge vi håller oss inom någon slags anständighet. Jag kämpar inte speciellt aktivt för eller emot något men måste erkänna att jag älskar mest de kläder som kan användas av alla barn utan att någons ögonbryn åker någonstans. Min Arvid har gärna rosavita skor, nagellack och lilaglittriga solglasögon. Jag låter honom gärna ha det.

8. Dop eller namnfest – vad väljer jag?

Lätt. Dop. Förstås. Har en ganska okomplicerad syn på dopet. Känner så många barndöpta som i dag skrivit ut sig ur kyrkan och kallar sig ateister. Det går uppenbarligen inte att tvinga någon till en viss tro och därför tar jag ganska lätt på det här. Min tro är det största i mitt liv och att inte döpa skulle kännas som hyckleri. Arvids dop är en av de finaste dagarna i mitt liv. Den dagen kan ni läsa om här.

9. Bloggska – är det ett viktigt språk?

Språk är viktigt. Punkt. Att folk använder språk är ännu viktigare. Punkt. Sedan är jag förstås en sucker för när människor använder språket snyggt, och en del bloggare gör det. Jag får kalla kårar av vackra formuleringar. Jag kan bära med mig några välformulerade rader ur en bok långt efter att jag glömt vad alla personer hette och vad temat var. Jag ser det som en stor glädje att vi läser och skriver mer i dag än vi gjorde förr, men sedan kan jag nog också tycka att vi borde ägna oss åt någon slags kvalitetskontroll av det vi läser. Åtminstone ibland ta oss an längre, sammanhängande texter och mer välskrivna sådana.

10. Den berömda bloggfasaden – ska man visa allt i bloggen?

Som vuxen ska man visa det man vill visa. Det mesta, om det känns så. Det vackra, om det känns så. Alla linjedragningar är helt okej. Ingen bloggare har någon skyldighet att skildra en verklighet som andra kan känna igen och ingen har heller någon skyldighet att finslipa och justera innan något visas. Enligt egen vilja och sunt förnuft.

Som ung tonåring ska man antagligen vara lite mer försiktig, helt enkelt för att alla spärrar inte finns där ännu och för att man på många sätt är så skyddslös och hudlös (utan att man nödvändigtvis vet om det) när man är ung. Jag skulle inte ha klarat av att blogga på ett vettigt sätt när jag var femton och är glad att jag inte hade möjligheten att blogga på ett ovettigt sätt då.

Sedan i söndags har de fattats mig, de två små som så mycket ändå snurrar kring. När jag åkte hem igen efter veckoslutet som innehöll det mesta (förutom min resväska som fortfarande inte hittats, sista chansen i dag) så stannade de kvar i Österbotten för lite vårsemester. 

Min tågresa hem var tyst och lite ödslig. Min första kväll hemma var tom och lite konstig. Och en av de små saknade intensivt. Ringde ofta. Darrade på läppen. 

– Mamma, jag vill ju vara med dig!

Sedan kom den dygnslånga dejten och spysjukan. Och vi har segat oss fram genom veckan som gått. Alla planer och visioner som vi hade för vår barnfria vecka (spontana middagar på restaurang, bastubad, träffar med vänner utan barn) bara smulades sönder. 

Hälften av tiden kände jag att det var helt värdelöst att Fredrik var i så uselt skick just den här veckan. Men hela tiden kände jag att det var så värdefullt att barnen var borta just den här veckan när Fredrik var i så uselt skick. Sjuka föräldrar är ju värre än sjuka barn. Om föräldrar ska vara sjuka så passar det liksom bäst när de inte är föräldrar så intensivt.

Den där akuta tomheten och tystnaden har lagt sig. Det är konstigt. Varje gång jag och barnen är ifrån varandra så förundras jag över hur fort jag vänjer mig vid att de inte finns där. Jag saknar dem mindre och mindre, för att låna Melissa Horns ord. Och det är ju samma sak för dem. Den lilla som längtade så intensivt i början har ringt mer och mer sällan. Darret uteblev tidigt och i går pratade vi inte alls.

Nu är de på tåg på väg hem. Med en faster och en storkusin. Om några korta timmar återgår livet till det normala. Och jag vet att jag än en gång kommer att förundras över hur fort jag vänjer mig vid att de finns där. Ännu fortare än jag vänjer mig vid att de är borta. Om det tar en halv dag att vänja sig vd deras frånvaro tar det inte ens en halvtimme att vänja sig vid deras närvaro. 

Deras närvaro är grundläget. Det grundläge jag vill ha. 

   
 

Jag tror vi är många som tänker det ibland; att vi som bor i Finland bor i världens bästa land för barnfamiljer.

Men på sistone har jag börjat tvivla på att det här landet faktiskt är världsbäst på barnfamiljer. Jag har en syster som bor i Sverige och när jag sneglar på hennes familjs tillvaro så råder det inga tvivel om att vi i Finland på vår höjd är näst bäst.

I dag har riksdagen debatterat förslaget om att höja maximiavgiften för dagvård från 283 euro till 354 euro. Och jag hyser inga förhoppningar alls om att Ingrid ska få en eftisplats nästa år. Nästan inga tvåor i hennes skola fick eftisplats i år och nästa år ser det lika illa ut.

Min systers familjs dagisräkning var mindre än vår när tre av hennes barn gick på dagis och ett av våra barn gjorde det. Och hennes dotter går i en skola där barnen får gå på eftis hela lågstadietiden om de vill, de flesta slutar när de är tio.

Och då har vi inte ens talat om den sjukt flexibla föräldraledigheten eller om det faktum att deltidsjobb är väldigt vanligt för småbarnsföräldrar.

Jag tror att ett lands välmående går att mäta på många olika sätt och jag tror att ett viktigt sätt är att mäta hur barnfamiljerna mår. Tyvärr tror jag att de mätningarna kommer att ge allt sämre resultat framöver. Det blir bara svårare att vara barnfamilj i Finland i dag. Och samtidigt som jag förstås förstår att de här försämringarna kommer att spara pengar så kommer de nog också att kosta pengar.

Ett samhälle är inte starkare än sin svagaste länk. Och om den svagaste länken också är framtiden så känns hela kedjan plötsligt mer än lovligt ranglig.

Åh, ironin i att jag i går tog spysjukor som ett exempel på utmaningar för förälskelse. Det var nämligen just en spysjuka som drabbade Fredrik på vår dygnslånga dejt och det var ju på alla sätt en värdelös timing. Om Fredrik vore ett hotell eller en turistattraktion skulle jag kräva pengarna tillbaka. Men eftersom han är bara en människa får jag i stället bädda åt honom i gästrummet och förbjuda honom att använda stora badrummet. 

Romantiken känns rätt långt borta nu. Om vi säger så.

Det finns väl egentligen bara två sorters människor; de som använder ordet typiskt när en dejt slutar med spy och de som har sinnesnärvaro nog att inse att det må vara jobbigt och tråkigt och usligt men att det faktiskt inte är typiskt alls. Aldrig förr har ju någon av oss fått magsjuka på övernattningsdejt (tror jag). Och det är jag enormt tacksam för nu när jag somnar i min ensamhet med mannen i mitt liv i rummet intill. Vi brukar få ha helt fantastiska dejter. Då har man råd med en misslyckad också. 

  

Jag minns så tydligt hur det var när förälskelsen gick över. När jag såg en människa av kött och blod och inte såpbubblor och rosa moln. När hans brister och svagheter blev smärtsamt uppenbara. När sådant som var en gullig olikhet någon gång blev en helt annan slags olikhet nu.

Men framför allt: när kärleken fick en ärlig chans. För den kan inte ta sig fram när förälskelsen står i vägen. 

Vi valde varandra nyktert och med öppna ögon. Vi valde köttet och blodet. Vi tog bristerna och svagheterna på köpet. Vi tog alla olikheter, både de gulliga och de inte alls gulliga. 

Och vi valde därmed också att för alltid göra vad vi kan för att hålla förälskelsen vid liv och hitta fram till varandra bland spysjukor och intorkad havregrynsgröt. 

Just i dag är det ännu lättare än vanligt. 

  

I min prickiga klänning åkte jag tåg till Österbotten i fredags. I samma prickiga klänning gick jag på teater i lördags. Och i samma klänning reser jag som bäst tillbaka hem igen.

I morgon får jag förhoppningsvis tag på någon som vet var de andra klänningarna finns. De som jag skulle ha haft på teatern i går och på tågresan i dag. De som skulle ha krönt veckoslutet med någon slags fräschör. 

Men fräschör är ibland överflödigt. När så mycket annat är så rätt gör det ganska lite att man lever i en enda klänning och är sunkigheten själv. Bakom mig har jag ett roligt och kraftgivande veckoslut. Vi hann med mycket samtidigt som vi också hann vila mycket. Bra blandning. Bäst blandning.

  
En del av den bästa blandningen: kvällspromenad med två systrar efter klockan nio på kvällen. Notera ljuset! Efter nio på kvällen. Älskar hur ljust det äntligen är.

  
Annan del: Pippi på Wasa teater. Sjukt bra Pippi på Wasa teater. På bilden har vi just utrymt byggnaden på grund av ofarligt brandalarm. Älskar hur sådant binder ihop en publik. 

  
Tredje del: kusinmys. För något år sedan var Arvid lite rädd för sin mest jämngamla kusin. Den enda av hans elva kusiner som inte tar hänsyn till hans ringa ålder. Rädslan är numera. bortblåst och vänskapen intensiv. Älskar hur min systers barn känns nästan som mina barns syskon.

Jag är ju sämst när det gäller. Springer aldrig personligt rekord när det är lopp utan tvärtom lite sämre än vanligt. Jag är hopplös på att välja mina formtoppar. 

Men – och nu skryter jag förbehållslöst – jag är i sanning bäst när det smäller. Åtminstone småsmäller. 

Insåg just att jag glömt en väska på tåget i dag. Min egen väska. Med alla mina kläder för hela veckoslutet. Och min toalettväska. Och jag har en sådan frid. Är inte ens irriterad. Absolut inte arg. Trots att några av mina bästa klänningar finns i den där väskan. 

Den här egenskapen hos mig själv gillar jag. Den borde jag skriva in på min CV. Jag är enormt svårrubbad vid materiellt lidande. 

Jag minns när min plånbok blev stulen för några år sedan. Samma sak. Kolugn. Spärrade bankkortet och åkte på några studentkalas. Glömde eländet helt.

Så sjukt användbar egenskap. Jag är enormt glad och tacksam över att handväskan är med. Att barnens väska är med. Att inte min dator fanns i väskan som inte är med. Att mamma köpt trosor i fel storlek för en tid sedan. Att Ingrid packade med två tandborstar för mycket.

Och mest: glad och tacksam över en lång och fin dag när både vänner och familj skämt bort oss. Rik är jag. Oerhört rik. Oavsett om jag får återse min väska eller inte.

  
Väskan på bilden har inget med den försvunna väskan att göra. Men det är en väska.

Jag umgås dagligen med unga människor som har fått höra att de kan bli vad de än vill bli. Det känns som om de flesta födda efter 80-talet har fått växa upp i tron på att alla möjligheter finns för alla. Länge skyllde man väl på talangjakterna, att det var Idols fel att folk gick omkring och trodde att de var oslipade diamanter med skivkontrakt runt hörnet. Och det kan väl hända att talangjakterna har ett finger med i spelet, men det finns också andra medskyldiga. Sjukt effektiva medskyldiga. När grannflickan har hundratusentals följare på instagram och klasskompisen är något av en kändis på youtube känns det ju plötsligt som en mänsklig rättighet att bli något märkvärdigt och stort. Den som syns finns. Och i dag är det många som syns.

Jag tror inte på det där. Jag tror faktiskt inte att du kan bli vad du vill. Speciellt inte om det du vill är något märkvärdigt och stort. Men jag tror att du kan bli vad du ska. Och jag tror att det räcker, inte bara nästan utan precis hela vägen. En människa som är en fisk i vattnet på sitt jobb är inte nödvändigtvis en lycklig människa, men jobbmässigt garanterat så lycklig som en människa jobbmässigt kan vara. Det blir inte bättre än så.

Det blir inte märkvärdigare och större.

Modersmålslärare är ju inte på någon karta ett mediasexigt jobb. Men jag kan inte tänka mig något bättre. Många – inte alla, men många – av mina egenskaper kommer till sin rätt just där. Visst, det fanns mycket annat jag ville någon gång när jag drömde vitt och brett, men många av de dörrarna var definitivt stängda och andra skulle ha krävt oerhörda kraftansträngningar för att ens öppna. För att inte tala om de ansträngningar som sedan hade krävts av mig om jag valt att vandra längs vägen bakom de dörrarna.

Nej, du kan inte bli vad du än vill. Men du kan bli det du ska. Jag tror att det finns vatten för oss alla, där vi blir fiskar. Men alla jobb är inte lämpligt vatten för den fisk man själv är. Mycket av det som glimmar är inte guld för var och en av oss.

Utmaningen är att hitta det egna guldet. Och för att kunna hitta det måste man hitta sig själv. Och man hittar inte sig själv genom att hela tiden få höra att man kan bli vad man än vill bli. Man kommer inte ens närmare sig själv på det sättet. Man hittar sig själv genom att fundera på vilka egenskaper man har. Vilka styrkor. Vilka svagheter. Vilka drömmar. Vilka mål. Och sedan jobba utgående från det för att hitta en målbild. I stället för att jobba utgående från en målbild för att hitta ett jag.