Han är den första och hittills enda hos oss som bryr sig om blommor. Han, min lilla son. Inte på det sättet att han skulle ha gröna fingrar. Eller komma ihåg att vattna sin krukväxt. Men den ska finnas kvar. Den är viktig.

Han bad mig sätta krukväxten högt upp på bokhyllan en gång när vi skulle ha en liten gäst på besök. En sådan där liten gäst med stora, okontrollerade gester. En sådan där gäst som lätt kunde förstöra en krukväxt på låg hylla.

– Den får inte gå sönder, förklarade han med stort allvar.

– Nej, okej. Jag märker att den är viktig för dig? halvt konstaterade och halvt frågade jag.

– Den får inte gå sönder, för då kan jag inte tänka på Gud, svarade Arvid.

Och sedan såg han till att jag lyfte upp den hjärtformade krukväxten tillräckligt högt i hyllan.

Jag älskar det. Att den hjärtformade krukväxt som han själv valde i butiken blev en väg till Gud. Det trodde jag inte, det tänkte jag aldrig. Men det visste han, det såg han direkt. För han såg ett hjärta och han vet att det symboliserar kärlek.

Och han vet vem som är kärlek.

Jag går sönder när människor berättar att de lärt känna Gud som en sträng och hård domare. Som någon som med rynkad panna sitter och iakttar dina misslyckade försök som människa och bara väntar på att du ska falla. Jag blir så arg på alla som förklarat dåligt och visat fel. Och jag blir så arg på mig själv för alla de gånger då jag förklarar dåligt och visar fel.

Jag önskar så innerligt att fler människor skulle få se Gud som Arvid ser honom. Den som ser Gud när han ser en hjärtformad krukväxt ser nog på många sätt helt rätt. Och jag önskar att ingenting någonsin ska skymma hans sikt.

Det finns många olika slags människor i mitt liv och alla dagar är jag tacksam för just det. I dagarna har jag blivit starkt påmind om saken då diskussionen om huruvida Gud kan kallas hen går het i mitt flöde.

Het åt alla möjliga olika håll. Faktiskt. Det finns nämligen många som tycker att det hela är helt befängt. Jag har läst kommentarer som menar att det är befängt att kalla Gud hen och jag har läst kommentarer som menar att det är befängt att inte kunna tänka sig att göra det.

Det finns som vanligt kloka, välmenande och kärleksfulla människor i båda åsiktslägren. Och det finns som vanligt människor som glömmer att de är – eller åtminstone borde vara – kloka, välmenande och kärleksfulla också i mötet med en annan åsikt än den egna. Det är väl just då vi behöver anstränga oss lite mer än vanligt.

Jag säger inte att det är egalt, vilket personligt pronomen vi använder när vi talar om Gud. Men jag säger att det är verkligt sorgligt att igen en gång se hur vi talar med och om varandra.

Jag tänker lite så här: om Jesus skulle komma tillbaka i dag skulle han troligtvis bry sig mindre om vilken åsikt vi har i Gud-som-hen-konflikten och mera om vad vi gjorde med den åsikten. Förde vi varandra och oss själva närmare honom med vårt sätt att bemöta andra människor? Eller byggde vi högre murar där vi i stället borde ha byggt starkare broar?

Och mitt i allt annat är jag nästan lite avundsjuk på alla tvärsäkra människor som vet att alla vettiga människor alltid tycker precis som de själva och att alla andra är befängda och ute i cyklar. Och sådana människor finns också i alla åsiktsläger.

I skrivande stund samlas stiftets framtid till den femtionde upplagan av Ungdomens kyrkodagar. Under några intensiva dagar diskuterar de kyrkliga frågor som känns angelägna för dem. Må de diskutera bättre, sakligare och framför allt mera kärleksfullt än vi vuxna. Vi har mycket att lära.

2010 var jag gråtig och trött.

2011 var jag glad över att jag inte var femton år.

2012 hade jag glömt att jag hade en blogg.

2013 påmindes jag om den stora konkurrensen.

2014 ville jag inte säga så mycket.

2015 hade jag läst om otrohet.

2016 golvades jag av hans kärlek.

2017 var Arvid magiskt rolig.

2018 bläddrar jag tillbaka och slås av hur mycket jag minns bara av att kunna läsa de där texterna. Hur snabbt jag hittar tillbaka till äldre versioner av mig själv genom att få läsa om det jag tänkte, levde och var just då. Exakt den här dagen för ett och fem och åtta år sedan.

Att den här bloggen någon gång ibland ger någon annan något är stort. Men den ger nog mig själv allra mest. Tänk att allt det här finns kvar!

(Jag förstår ju att ingen annan orkar besöka alla gamla inlägg, men ta gärna ett varv till 25 januari 2017. Älska både Arvid och Fredrik där!)

Tack för era berättelser om era samveten! Det dåliga samvetet verkar tyvärr ingå i föräldraskapet och det är kanske inte så konstigt. Har man valt att ha barn har man ju också valt att ha en uppgift som man ibland är för liten för. Det är mer än rimligt att samvetet skaver ibland.

Men med konstant dåligt samvete ska ingen människa behöva leva.

Vem eller vad är det som ger dig dåligt samvete? Det är en helt avgörande fråga. Om du har dåligt samvete för att barnen mår dåligt så är det värt att ta på allvar. Om du har dåligt samvete för att din parrelation mår dåligt är det också klokt att lyssna. Men om det dåliga samvetet kommer av någon annan människas kommentarer om dina livsval så är det antagligen helt okej att bara låta det rinna av.

Vi behöver bli bättre på att välja vilka röster vi lyssnar på. Det finns ju en massa människor som vill att vi ska ha dåligt samvete. Kanske för att de själva ska kunna vara nöjdare med sina egna livsval. Och skrämmande ofta för att vi ska tro att vi behöver köpa fler saker.

Det finns inte ett recept på familjeskap. Det finns miljontals. Om du, dina barn och den du delar livet med alla mår bra så har ni antagligen hittat ett recept som ni får till ganska bra. Grattis! Håll fast vid det! Och inse att det är helt onödigt att ha dåligt samvete då.

Bild: Maria Hedengren

Jag läser en bok om kvinnor som har både barn och karriär och jag läser om det dåliga samvetet som kommer på köpet. Dåligt samvete för att barnen har långa dagisdagar. Dåligt samvete för att barnet fick åka på utflykt utan matsäck. Igen. Dåligt samvete för att du inte säljer kaffe och bulle till förmån för lägerskolan den här gången. Heller.

Otillräcklig på jobbet. Otillräcklig hemma. Det får liksom inte märkas på jobbet att du har barn och det får inte märkas hemma att du har jobb.

Är det så här? Måste det vara så här? Går det att vara mamma och ha ett jobb utan att också ha dåligt samvete? Kan vi göra en liten undersökning?

Du mamma som jobbar; har du dåligt samvete? För vad?

Du pappa som jobbar; har du dåligt samvete? För vad?

Du förälder som är hemma; har du dåligt samvete? För vad?

Bilden har ingenting med någonting att göra. Men jag tycker om den. Till det där köket längtar jag alltid.

Jag äter för mycket kött. Jag köper för mycket kläder. Jag kör för mycket bil. Jag köper alldeles för mycket leksaker. Jag slänger bort för mycket mat. Jag slösar bort för mycket av min alldeles för dyrbara tid på alldeles för meningslösa saker.

Jag skulle så gärna vilja vara en människa som kan stå rakryggat för allt jag är och gör, men jag är tyvärr inte det.

Jag gör så mycket som är dåligt. Och det minsta jag kan göra är väl att stå för min egen dålighet. Att inte försöka hitta på ursäkter och förklaringar som egentligen inte finns. Att inte försöka berättiga beteenden som i ärlighetens namn inte går att berättiga. Att inte låtsas att det dåliga jag gör egentligen är ganska bra för att sedan kanske sova lite bättre om nätterna.

Dagens människa vill ju vara genomtänkt och medveten. En sådan där typ som kan argumentera väl för sina val, gärna med källhänvisningar och fotnoter. Och det är ju fint att vi ibland gör bra val som vi faktiskt kan stå för. Men ibland gör vi dåliga val, helt enkelt för att vi är lata och själviska och inte alltid orkar ta ens de strider som faktiskt är värda att ta.

Vi ska alltid sträva efter att vara bättre och göra bättre. Men jag tror inte att vi kommer dit genom att konstruera falska ursäkter för att berättiga vår dålighet. Jag tror snarare på att vi erkänner vår egen dålighet och vågar möta den hos oss själva.

Men då måste det vara okej att vara dålig.

Ljuvliga är de människor som får oss att vilja vara bättre. Och ljuvliga är de människor som påminner oss om att vi är helt okej också när vi är dåliga. Det dåliga vi gör är aldrig okej. Men vi själva – vi är det alltid.

Rentav mer än okej. Alltid.

Jag var inte länge borta. Jag gick hemifrån 15.39 (jag borde ha gått senast 15.30) och kom hem igen typ tjugo över sju. Vi talar om inte ens fyra timmar.

Men när jag gick hem igen i lördags var saknaden stark. Nästan enorm. Och liksom fysisk. Hur var det nu igen hon ser ut? Känns? Låter? Doftar?

Jag umgås så mycket och så intensivt med Hilde att jag aldrig har behövt spara henne på burk. Hon finns ju alltid där. Så när hon någon enstaka gång inte gör det har jag ingen Hilde-burk att ösa ur. För att minnas hur hon ser ut. Känns. Låter. Doftar.

Men när jag gick hem i lördags insåg jag att jag nog måste börja samla henne på burk nu. För snart går vi in i en ny tid när vi inte längre är tillsammans lika mycket och lika intensivt. Och då behöver jag en sådan burk.

För hon ser underbar ut. Hon känns underbar. Låter underbart. Doftar underbart.

Jag och min Hild i dag.

Han är alldeles för handlingskraftig för åtminstone mitt bästa. Jag kan i hemlighet önska mig lite mera hjälplöshet och handlingsförlamning ibland. Men nej. Mycket fick jag när jag fick honom, men inte sinnesfrid.

När han vill ha något så ordnar han det. Vi kan inte gömma någonting, det finns inga skåp som är tillräckligt höga. Ena stunden tuggar han på vitamintablett – av den där sorten som man får ta högst en per dag av. Nästa stund avslöjar hans andedräkt att han hällt i sig några klunkar saftkoncentrat.

Han lackar sina naglar var och när som helst. Ingrid frågar fortfarande om lov. Han har förstört tre av mina läppstift och slitit sönder flera av mina halsband. Han letar reda på Ingrids godislager och förser sig frimodigt. Han uppfinner saker. Och med uppfinner saker menar jag inte att han tänker ut konstruktiva lösningar på reella problem. Nej, jag menar att han blandar ihop vetemjöl, vatten, sirap, kanel, corn flakes och dyra frön och nötter och hävdar att det finns en tanke bakom.

Det är ju aldrig av illvilja. Förstås inte. Nej, det blir så bara för att han vill och för att hans impulskontroll är på minus tretusen. Det händer hela tiden så mycket. Ofta för mycket.

Men vet ni vad? Den människan oroar jag mig sällan för. Typ aldrig. Han kommer att klara sig.

Som bebis blev han försedd. I dag förser han sig själv.

Jag tar med mig ett foto på mig själv som bebis, det ska vara med i leken. Den blivande mamman ska sedan gissa vilken vän som är vilken bebis så jag väljer ett foto som ger henne en ärlig chans. Jag har varit med förr och vet att det är svårare än man tror att gissa hur ens vänner såg ut som bebisar.

Sedan slår det mig; alla andra är säkert så unga att alla deras bebisbilder är digitala! De kanske skrattar åt mitt pappersfoto. De kanske aldrig ens sett ett pappersfoto.

Men det har de. De har till och med pappersbilder med sig. Allihopa. Jag överskattade helt klart min egen ålder, alternativt underskattade deras. Men det är inte så lätt att veta.

Vi firar vår vän. Hon som snart ska bli mamma. Vi skriver och ritar på små bodysar. Vi gissar födelsedatum, längd och vikt och ögonfärg. Vi skriver små brev till den lilla ofödda. Vi har märkligt mycket att säga till honom som vi inte ännu träffat.

Det finns sällan lika mycket förväntan i luften som det finns på en babyshower. Allt är möjligt, allt kan hända och allt kan bli. Jag hade aldrig någon egen babyshower – kunde man ens ha det 2008??? – men jag minns ju förväntningarna. Dem kunde man ha redan 2008.

Väldigt få saker blev som jag tänkte och trodde. Några månader senare skulle jag ha sagt att det mesta blev sämre. Några är senare skulle jag ha sagt att det mesta blev bättre.

I dag skulle jag säga; det finns inget större och inget bättre. Det är inte alls som jag tänkte och trodde, det är så väldigt mycket mer.

Med dem. På min födelsedagsmorgon i somras. Bild: Matilda Audas Björkholm

Mina älskade barn. Det är helt olika tårar jag fäller för er och det är helt olika skratt ni ger mig. Ni ser så lika ut, men ni är så olika. Det är nog egentligen bara intensiteten och de enorma röstresurserna som är gemensamma för er alla tre.

Jag hade hört det förr, men jag trodde det inte förrän det blev sanning i mitt eget liv. Eller jag kanske trodde, men jag förstod inte. Kunde omöjligt förstå att människor som växer upp med gemensamma gener i samma familj ändå kan bli så otroligt olika varandra. Det finns tydligen rätt mycket egenart i en människa redan från början.

Det är en stor utmaning och en ännu större glädje att få hänga så mycket med tre så olika typer. Vi får fundera mycket på vad rättvisa är och inte är och att lika regler för alla skulle innebära katastrof för alla.

De ger helt olika saker och tar helt olika saker. Är helt olika saker.

Men lika ljuvliga.