– Du är världens jobbigaste person! Jag tänker aldrig mer leka med dig!

Så låter det ibland hemma hos oss. Ibland ofta. Och jag kan inte låta bli att undra: vad gör det med en människa? Att få höra sådana ord? Sådana gånger kan jag tänka att syskon nog är en märklig gåva. En gåva som kommer med rätt ordentliga skavanker.

Å andra sidan finns det helt andra stunder också. Det finns ett par ljusblå ögon som lyser upp när du kommer hem och ivrigt undrar om du vill leka. Det finns en som längtar efter att just du ska komma hem från dagis. Det finns rollekar som bara pågår och pågår och pågår.

– Du är världens bästa bror! Jag vill aldrig mera bråka med dig!

Så låter det ibland hemma hos oss. Ibland ofta. Just nu väldigt ofta. Och jag kan inte låta bli att undra: vad gör det med en människa? Att få höra sådana ord?

Jag behöver aldrig undra länge. Det är så uppenbart att det gör en människa väldigt, väldigt väl.

Tänk att de har varandra.

Bild: Maria Hedengren

För fjorton år sedan fick jag den kanske mest avgörande frågan i mitt liv. Vill du gifta dig med mig?

Jag ville. Det var lätt att säga ja. Och i dag skulle det vara ännu lättare. Med det facit jag nu har på hand är det svårt att föreställa sig en lättare fråga med ett självklarare svar.

Det där allra första jaet är förstås speciellt. Det har en inramning. Ett datum. En restaurang. En enorm förväntan.

Men det finns många andra jan också, som inte har samma inramning men som kanske har varit lika avgörande.

– Ja, jag låter dig sova en timme till trots att jag är lika trött som du.

– Ja, jag väljer att vara generös trots att jag också är på minus.

– Ja, jag tycker det är okej att vi bygger upp våra veckoslutsplaner kring den här Liverpool-matchen.

Och framför allt:

– Ja, jag väljer att försöka vara snäll och vänlig och förlåtande mot dig också de där dagarna när alla fått för lite frisk luft, för mycket socker och för dålig sömn.

På fjorton år blir det många sådana där andra jan. Och på något sätt överglänser de alla det där allra första jaet trots att det glittrar ytterst lite kring dem.

Det första jaet gav kärleken en chans. Men det är de andra som gör att den blir till.

Bild: Kavilo photography

Jag har fina dagar bakom mig. Givande. Spännande. Lärorika. Välsignade. Men också intensiva. Långa. Krävande. Tagande.

Därför ville jag så mycket med de här timmarna efter barnens läggdags i dag. Eller rättare sagt; jag ville så lite så mycket. Slösurf. Rafael Donners debut. Stickning. Fredrik. Typ bara det.

Det blev inte så. I stället har jag fått förlåtas och förlåta. Med två av tre barn. Jag har fått föra sådana där viktiga samtal som man sällan orkar med en vanlig söndag och absolut inte orkar med en sådan här söndag.

Men de samtalen ber inte lov. De kommer när de kommer. Och då tar man dem.

Eller ångrar sig för alltid.

Bild: Kavilo photography

För att inte sluta i alldeles för seriös stämning kan jag återge ett utdrag ur ett av samtalen:

– Du var arg på mig redan vid maten, säger barnet.

– Var jag det? Hur menar du då? (Jag var uppriktigt undrande här.)

– Du ville inte ens gissa om jag pruttade på riktigt eller på lek.

Och, jo. Jag får nog erkänna att det var lite så.

Jag råkade ramla över ett blogginlägg i dag. Ett blogginlägg där en bloggare bloggade om sina favoritbloggare (ja, jag försökte få in så många blogg- som möjligt i en mening). Och. Plötsligt. Fanns. Jag. Där.

Tack, generösa fina Unia! För sådana ord som jag vill läsa igen alla de där gångerna när jag behöver påminnas om vem jag faktiskt kan vara om jag vill och orkar och ids.

Nåderikt nog har jag samlat på mig en del sådana ord nu. Ord som bär och ger kraft. Som uppmuntrar och stärker.

Och framför allt; ord som förpliktigar.

För alla vi som någon gång har fått ta emot den värmen får ju också ge den vidare. Kanske rentav ska ge den vidare.

Vem kan du tacka just nu? Vem kan du uppmuntra? Vem kan du stärka? Få människor är längre bort än ett sms. Inga människor tar skada av att vi påminner dem om det goda de är för oss.

Det finns ju så många helt annorlunda ord i den här världen också. Ord som förminskar och förstör och förgör. Låt oss tala kärlek. Låt oss tala liv.

Jag vet att det börjar bli tjatigt. Och jo, någon gång ska jag sluta skriva om hur fantastisk Iitu är. Men det går ju inte när hon plötsligt en fredagseftermiddag fixar Ingrids hår.

Jag kunde också berätta om den här kvällen då vi hade trettio gäster hemma hos oss. Varav de flesta är människor vi inte alls känner. Men det är nog en helt annan text. En helt annan gång.

Spagetti och köttfärssås må vara en del av vår räddning i vardagen. Men ska jag avslöja den sanna hjälten?

Det börjar på F. Och slutar på redrik.

I dag har jag varit borta typ från kvart före åtta på morgonen till halv tio på kvällen. Fredrik har varit hemma med Hilde och Arvid. Torsdag är nämligen pappa-Hilde-Arvid-dag. När jag äntligen kommer hem igen har han lagt alla våra tre barn och deras kusin. OCH STÄDAT HELA HEMMET!!!

Jag vet vad du tänker. Var köper man en sådan man? Svaret är förstås att han inte går att köpa. Män som honom kan man bara hoppas på och be om. Och ibland får man mer än man förtjänar. Mer än man trodde var möjligt.

Kärlek doftar ibland som ett nystädat hem klockan halv tio en torsdagskväll när du själv inte kunnat lyfta ett finger för det. Kärlek doftar alltid som han.

Han är min allra bästa gåva. Tänk att jag fick honom.

Vi äter pasta och köttsås minst två dagar i veckan hemma hos oss. Lätt blir det rester av rätten någon tredje gång och jag tror alltså inte att jag överdriver ens lite när jag säger att hälften av de måltider barnen får hemma består av icke-fullkornspasta och maletkött.

Jag skulle kunna känna mig så dålig. Kostcirkeln ringde och påminde mig om att den finns. Liksom. Men jag tog inte det samtalet och känner mig helt okej.

Barnen äter mångsidigt och näringsrikt och bra på dagis och i skolan. Där äter de till och med sallad och grönsaker! Så jag unnar oss en låg middagsribba hemma. Jag har nämligen aldrig hört om barn som tagit allvarlig skada av för mycket maletköttsås. Däremot har jag hört om alldeles för många barn som tagit skada av sönderstressade föräldrar.

Någonstans bara måste vi pruta om livet ska gå ihop, det vet alla. Men vi är dåliga på att pruta, för allt är ju så viktigt. Välstädat hem, stimulerande fritidsintressen, klättring på karriärsstegen, givande läsestunder, livsviktig motion, näringsrik mat. Allt är viktigt om du frågar rätt (eller fel) person.

Jag tror vi behöver bli bättre på att berätta för varandra hur vi prutar. Inte för att alla ska eller kan pruta på samma sätt, men för att vi så lätt ser bara de andras satsningar och tror att det bara är vi som inte får ihop alla bitar. Vi ser andra familjers lördagsutflykter, påskpynt och kladdkakebak. Och vi jämför så lätt våra egna misslyckanden med alla andras sammanlagda framgångsberättelser.

Så därför står jag för det här. I dagsljus. Att vi oftast äter samma fantasilösa ganska näringsfattiga mat. Det kräver nästan ingen framförhållning, verkligen ingen planering, typ ingen tankeverksamhet och ytterst lite tid. Och det kräver inga nerver! För ingen gnäller sedan över konstiga kryddor, lökbitar och andra negativa överraskningar.

Någon gång i livet ska jag göra rolig mat. Använda receptböcker. Planera. Tänka. Satsa. Men den gången är inte nu. För så mycket annat är ofrånkomligen nu. Och dessutom vill jag hinna skriva, läsa, umgås, springa och sticka också. Om priset för det stavas enformig vardagsmat så är jag intresserad. Jag står rentav först i kön!

De har inte haft så rolig mat. Men de har haft en ganska rolig mamma.

Arvid berättar om dagiskompisen som tycker om tåg. Som lever tåg och andas tåg.

– Han gillar alltså tåg, sammanfattar jag.

– Nej, mamma. Han ÄLSKAR tåg, förtydligar Arvid. Och tillägger:

– Han njuter verkligen av tåg.

– Vad njuter du av då, Arvid?

– Min familj!

Jag har ägnat halva dagen åt att föreställa mig ett bättre svar på frågan. Nu ger jag upp.

Bild: Maria Hedengren

I medlet av augusti, långt innan kyla och mörker tog över allt, spelade min son och jag pictionary. Jag bjöd på några av hans alster i ett blogginlägg och utlovade ett facit.

Jag höll inte vad jag lovade. Kan man ju säga. Nästan sju månader är på alla sätt en totalt orimligt lång väntetid på facit. Det är ju typ som en graviditet. Typ som att vänta på kulturfondens besked. TVÅ gånger. Den läsare som ett par gånger tappert har påmint mig om mitt löfte är värd en guldmedalj. Minst. Men det får hon inte. Däremot får hon sitt mer än välförtjänta facit.

Jordgubbe.

Glass.

Ljus.

Det som åtminstone hos oss kallas trip, men som väl så där officiellt kallas tetraförpackning med saft. Barndomens sugsaft förstördes i något skede.

Matta.

Jag säger absolut inte att det var värt att vänta på, men nu är det här.

Vi slutade av förekommen anledning spela pictionary. Numera spelar han och jag monopol så ofta omständigheterna (läs: Hilde) tillåter. I det spel vi påbörjade i går och fortsätter i morgon har han nu tre hus på Norrmalmstorg. Jag tror vi kan säga att vi inte bara fortsätter utan också avslutar det här spelet i morgon.

Han vill bli brandsoldat. Eller polis. Eller en sådan som jobbar i ambulans. För han vill göra något viktigt.

Vi pratar om vilka egenskaper de här jobben kräver och han tänker riktigt länge. Svarar långsamt och andäktigt. Med hela sitt samlade allvar.

– Snäll.

– Snabb.

– Modig.

– Hjälpsam.

Så enormt bra egenskaper. Så viktiga oavsett om man är brandsoldat, polis, akutvårdare eller något helt annat.

Och Arvid och jag konstaterade att det bästa är att man redan när man är fem kan börja öva sig. Och att man kan fortsätta öva när man är trettiofem. Att man aldrig blir fullärd. Att man alltid är på väg åt rätt håll så länge man fortsätter öva.

Just så allvarlig.