För fjorton år sedan fick jag den kanske mest avgörande frågan i mitt liv. Vill du gifta dig med mig?

Jag ville. Det var lätt att säga ja. Och i dag skulle det vara ännu lättare. Med det facit jag nu har på hand är det svårt att föreställa sig en lättare fråga med ett självklarare svar.

Det där allra första jaet är förstås speciellt. Det har en inramning. Ett datum. En restaurang. En enorm förväntan.

Men det finns många andra jan också, som inte har samma inramning men som kanske har varit lika avgörande.

– Ja, jag låter dig sova en timme till trots att jag är lika trött som du.

– Ja, jag väljer att vara generös trots att jag också är på minus.

– Ja, jag tycker det är okej att vi bygger upp våra veckoslutsplaner kring den här Liverpool-matchen.

Och framför allt:

– Ja, jag väljer att försöka vara snäll och vänlig och förlåtande mot dig också de där dagarna när alla fått för lite frisk luft, för mycket socker och för dålig sömn.

På fjorton år blir det många sådana där andra jan. Och på något sätt överglänser de alla det där allra första jaet trots att det glittrar ytterst lite kring dem.

Det första jaet gav kärleken en chans. Men det är de andra som gör att den blir till.

Bild: Kavilo photography