Jag har fina dagar bakom mig. Givande. Spännande. Lärorika. Välsignade. Men också intensiva. Långa. Krävande. Tagande.

Därför ville jag så mycket med de här timmarna efter barnens läggdags i dag. Eller rättare sagt; jag ville så lite så mycket. Slösurf. Rafael Donners debut. Stickning. Fredrik. Typ bara det.

Det blev inte så. I stället har jag fått förlåtas och förlåta. Med två av tre barn. Jag har fått föra sådana där viktiga samtal som man sällan orkar med en vanlig söndag och absolut inte orkar med en sådan här söndag.

Men de samtalen ber inte lov. De kommer när de kommer. Och då tar man dem.

Eller ångrar sig för alltid.

Bild: Kavilo photography

För att inte sluta i alldeles för seriös stämning kan jag återge ett utdrag ur ett av samtalen:

– Du var arg på mig redan vid maten, säger barnet.

– Var jag det? Hur menar du då? (Jag var uppriktigt undrande här.)

– Du ville inte ens gissa om jag pruttade på riktigt eller på lek.

Och, jo. Jag får nog erkänna att det var lite så.