I medlet av augusti, långt innan kyla och mörker tog över allt, spelade min son och jag pictionary. Jag bjöd på några av hans alster i ett blogginlägg och utlovade ett facit.

Jag höll inte vad jag lovade. Kan man ju säga. Nästan sju månader är på alla sätt en totalt orimligt lång väntetid på facit. Det är ju typ som en graviditet. Typ som att vänta på kulturfondens besked. TVÅ gånger. Den läsare som ett par gånger tappert har påmint mig om mitt löfte är värd en guldmedalj. Minst. Men det får hon inte. Däremot får hon sitt mer än välförtjänta facit.

Jordgubbe.

Glass.

Ljus.

Det som åtminstone hos oss kallas trip, men som väl så där officiellt kallas tetraförpackning med saft. Barndomens sugsaft förstördes i något skede.

Matta.

Jag säger absolut inte att det var värt att vänta på, men nu är det här.

Vi slutade av förekommen anledning spela pictionary. Numera spelar han och jag monopol så ofta omständigheterna (läs: Hilde) tillåter. I det spel vi påbörjade i går och fortsätter i morgon har han nu tre hus på Norrmalmstorg. Jag tror vi kan säga att vi inte bara fortsätter utan också avslutar det här spelet i morgon.