Hon ifrågasätter starkt det här med nattsömn.

– Ryhmä-hau-hundar sover ju inte, protesterar hon.

Hon kallar oftast sig själv Toma nuförtiden.

Jag går inte med på det. Är ju lite konservativ på det sättet att jag förknippar nätter med sömn.

– Men varför måste jag sova? fortsätter Hilde. Förlåt, Toma.

– För att det är natt, svarar jag tråkigt.

– Aj, menar du för att bli stor och stark? undrar hon hoppfullt.

– Ja, precis det, säger jag.

Hon ser nöjd ut. Jag är också nöjd. Tänker att jag kanske har gjort något rätt någon gång då min treåriga dotter vill bli just stor och stark.

( I rättvisans namn måste jag väl också tänka att jag kanske har gjort något fel någon gång då min treåriga dotter är vaken ännu en timme efter det här sömnsamtalet och klockan är halv elva.)

Ibland har en människa det oförskämt bra. Just nu är ett sådant ibland och just nu är jag en sådan människa.

Jag ligger på soffan i vardagsrummet med ett intervallpass i benen och en dryg halvliter glass i magen. Jag följer med när mina föräldrar spelar pidro med mina två äldsta barn. Jag visste inte att man kan stava till lycka också så. Men det kan man. Uppenbarligen.

Ju längre jag lever, desto fler sätt att stava till goda ting upptäcker jag. Alla de gamla sätten finns också kvar i mig. Jag blir fortfarande lite yr varje år när jag får använda vårjacka igen. Och så kommer alla de nya också. Rikare blir jag.

Det är en jämn match. Båda lagen har varit på minus, nu skriver vi 8-20. Jag tror bestämt att jag älskar den här stunden.

För tolv år sedan blev världen ny. Ingrid Birgitta Maria kom till jorden och till oss och vi blev föräldrar.

Jag kommer aldrig att glömma hur jag den här dagen för tolv år sedan stod och tittade ut genom fönstret på bb i Jakobstad. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur människor där utanför kunde gå, cykla och köra omkring som om det här var en helt vanlig dag. De hade ju inte förstått något alls.

Men grejen är den; inte hade jag ju heller. Förstått någonting alls, alltså. Ibland känns det som om jag fortfarande förstår ganska lite av vad det faktiskt innebär att vara en annan människas förälder.

Hon är fantastisk. Hon är smart, hon är viljestark, hon är ansvarsfull. Hon har ett häftigt humör och hon har ett stort hjärta. Hon är energisk och livlig och rolig. Hon är väldigt mycket sin egen och har egentligen alltid varit det. Jag ville klä henne i stilrena stickade koftor i grått och vitt till veckade kjolar och strumpbyxor. Nej tack, sa fyraåriga Ingrid och gick till dagis i luciaklänning i ett par månader. Sedan bytte hon ut den mot julfestklänning och körde den ett par månader. För att inte tala om perioden med leopardmönster, nitar och läder. Hon har verkligen visat mig att barn är som de är, inte som vi trodde att vi ville att de skulle vara.

När jag idag ser på min tolvåring är jag stolt, glad och tacksam. I omvänd ordning. Hon är en sådan gåva. Hon är så viktig i vår familj. Jag gör mitt absolut bästa och önskar samtidigt innerligt att mitt bästa skulle vara bättre. Samtidigt försöker jag komma ihåg att se på mig själv med nåd. Det är trots allt första gången jag gör det här.

Grattis på födelsedagen, min älskade dotter! Jag är så glad att just jag fick bli just din.

Lösryckta utsagor av mina barn från den dag som är i dag:

1.

– När jag tänker på jultomten och den äckliga Wenni blir jag jätterädd. Men då blundar jag och tänker att jag ska bli glad, sa Hilde med all tänkbar inlevelse.

Både jultomten och Wenni (den tumlare som är maskot på wasaline) finns ju till för att sprida glädje bland barnen. I Hildes fall har de misslyckats. Kapitalt.

2.

– Mamma, har du snopp eller snippa? frågade ett av mina barn idag (inte Ingrid) helt apropå absolut ingenting.

Jag vet inte vad jag svarade. Om jag svarade. Att ha barn med hyfsat stor åldersskillnad har sina sidor. Jag tror vi har haft minst ett barn i kiss-och-bajs-ålder under precis hela 2010-talet. Det slutade vara roligt senast 2011.

Det var det. Det är måndag. Men ingen vanlig måndag. För just den här måndagen ser jag fram emot en vecka med betydligt fler roligheter än någon annan vecka sedan f.c.*

Och Fredrik öppnade vansinnigt starkt. Han skulle bara gå till butiken och kom hem med sommarens första lösglass. Vi fick vräka i oss den snabbt och i smyg, men det var värt det. Den mannen älskar jag.

* före corona

Det finns något oerhört fint i att välkomnas in i ett hem och bli rejält bortskämd. Att få äta den godaste tänkbara måltid. Med efterrätt. Vid vackert dukade bord. Föra långa, roliga och/eller djupa samtal.

Men det finns något lika fint i att välkomnas in i ett hem och landa i krass vardag. Att få svara ja på frågan men kanske ni äter här? och sedan få äta det som finns. Två olika sorters pasta – både penne och klassiska makaroner – eftersom det inte fanns tillräckligt mycket av bara den ena. Eller så ransonerade fiskpinnar – högst två och en halv per person. Att få mötas spontant och i det som inte är tillrättalagt.

Och så finns det något ännu finare i att välkomnas in i ett hem också när läget är dåligt. När någon ringer och säger att det är kaos och upp och ner men att du är välkommen ändå. Den som ringer kanske känner att hen bjuder på ganska lite. Det är ju onekligen rätt långt till vikta servetter, matchande ljusstakar och fiskbaserad förrätt. Men hen bjöd på det bästa och vackraste; möjligheten att dela också det svaga och svåra. Det är i det delandet och det mötet som verklig vänskap byggs. Att någon vill bygga sådan med en är en stor gåva.

Jag känner många mammor som bär på ett ständigt dåligt mammasamvete. Själv gör jag inte det. Just det dåliga samvetet drabbar mig rätt sällan, vilket ju i sig kan ge lite dåligt samvete. Borde man inte drabbas oftare, liksom? När så många bra mammor drabbas typ jämt?

Jag har haft den enorma nåden att få känna mig som en tillräckligt bra mamma i snart tolv år.

Men.

Jag säger inte att den nåden är helt borta, men jag säger att den är mindre nu än förr. Att jag oftare tvivlar och ifrågasätter mig själv. Att jag mindre sällan vågar lita på magkänslan, för ibland säger den typ ingenting alls.

Hjälp! Du som har stora barn idag. Kanske vuxna, kanske äldre tonåringar. Vad önskar du nu att du hade vetat och tänkt och sagt och gjort när dina barn var yngre?

Oftast lyssnar jag inte så noga när facebook påminner mig om saker som hände för x antal år sedan. Men idag lyssnade jag plötsligt. När den här bilden dök upp:

Den här dagen för sex år sedan. Jag sommarlovsfikade med alla de barn som då var mina, som då gjorde famnen full och ibland överfull.

Det är lätt att bli nostalgisk. Så lätt att se tillbaka och inbilla sig att allt var enklare då. Men det var det nog inte. Det var bara väldigt annorlunda. De problem som är nu var verkligen inte då och de problem som var då är verkligen inte nu.

Och kanske är det så att vi nu – rent objektivt – står inför större och svårare frågor, men det är också så att vi nu är bättre rustade för dem, vilket gör dem enklare att hantera.

Livet och omständigheterna och utmaningarna och vi själva. I ständig förändring.

– Pappa, mamma får ingen glass när hon härjar så där.

Klockan var bara några minuter över åtta idag på morgonen när Hilde med bestämdhet visade var hon ville ha skåpet.

Vad hon menade med att jag härjade så där? Jag sa att hon inte får makaronilåda till frukost. Att jag täcks.

Det var en fin stund. En ännu finare stund idag var när en i personalen på Hildes tillfälliga sommaravdelning på dagis sa att Hilde är så duktig och bra på att få nya kompisar och bygga relationer. Det värmer ett modershjärta. Det förlåter åtminstone nästan både glasshot och härjanklagelser.

Jag skulle kunna hålla en riktigt lång föreläsning om allt som är dåligt med kombinationen barn och sociala medier.

Men idag känner jag att också en föreläsning om allt som är bra med kombinationen barn och sociala medier skulle kunna pågå en stund.

Idag säger det här något:

Och min elvaåring vet också vad det säger. Hon är – via sociala medier (som hon visserligen egentligen inte borde få använda) medveten om den livsviktiga diskussion om rasism som nu pågår i vår värld. Hon har bytt profilbild. Hon gillar inlägg, hon har koll på hashtaggar. Det är lätt att gilla.

Men må vi inte nöja oss med det. Må våra handlingar prata minst lika högt och vittna om samma sak; att alla människors höga och lika värde är okränkbart. Att ingen människas hudfärg någonsin ska få vara ett hinder. Att kampen är långt ifrån över och att precis alla människor har del i den.

Och så passar jag också på att tipsa om tre helt fantastiskt fina böcker som tangerar dagens absolut viktigaste fråga.

En bilderbok som börjar med orden ”Det kommer att finnas stunder när du ser dig omkring och märker att ingen ser ut som du.” kan inte gå fel. Och den här boken går helt rätt. Blir SÅ kvällsbok ikväll för de barn som inte ännu har koll på sociala medier.

En fullständigt ljuvlig bok, skriven i diktform om fullständigt fruktansvärda men jätteviktiga saker.

Skarpt, klokt och viktigt. Ögonöppnande. Ur ett perspektiv som finns så nära mitt eget och samtidigt så långt borta.

Hilde somnade strax efter klockan ett igår och vaknade halv nio på morgonen. Man kan väl lugnt säga att hon idag har mått som hon förtjänade, men tyvärr har hon ju inte mått på det viset tyst och lugnt och klädsamt i ett hörn. Verkligen inte. Så vi har väl liksom alla fått må som hon förtjänade, vilket kan tyckas vara rätt orättvist men vilket också är rätt ofrånkomligt när man delar liv på den här nivån.

Så vår söndag – den första egentliga sommarlovsdagen – har byggts av gnäll och tjat och trötta människor som krockat med varandra. Jag och Fredrik har försökt hålla skutan flytande men ingen har ju direkt eller ens indirekt tackat oss för det. Föräldraskapets lott.

Så nu tackar jag själv oss istället. Vilken insats! Med tanke på mängden motvind är ju vår insats närmast chockerande stark! Med tanke på att den egna nattsömnen i natt (igen) blev ännu kortare än Hildes är ju insatsen hisnande. Med tanke på att vi har det år och den vår bakom oss som vi har så borde vi få diplom och medalj OCH pokal för hur vi hanterade den här söndagen.

Imorgon går vi in i en ny fas. Igen. En fas under vilken två av oss har sommarlov, två av oss jobbar och en av oss är på dagis. En helt ny fas. Igen.

Sällan har sanningen om att det enda bestående är förändringen suttit lika stabilt som nu.